Recension: Phantom Thread (2018)

Paul Thomas Andersons Phantom Thread är ett mästerligt psykologiskt drama.

Daniel Day Lewis och Vicky Krieps i Phantom Thread.
Daniel Day Lewis som Reynolds Woodcock och Vicky Krieps som Alma i Phantom Thread. Foto: Focus Feaures.

Film: Phantom Thread (2017)
Manus & Regi: Paul Thomas Anderson
Med: Daniel Day Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2h 10min

Paul Thomas Anderson fortsätter att bevisa hur sylvasst ett drama kan vara i rätt händer. Phantom Thread är en känslostark kärlekshistoria och ett psykologiskt maktspel som genomsyras av passion och besatthet. Därtill finns det otroligt mycket mer som bubblar under ytan. Bedriften att få ett kammarspel såhär spännande, mångbottnat och unikt är storslagen. Phantom Thread är ett mästarprov i filmskapande signerat Anderson.

I 1950-talets London blomstrar ekonomin återigen efter kriget. Reynolds Woodcock (Daniel Day Lewis) är en internationellt känd designer och namnet på allas läppar. Tillsammans med systern Cyril (Lesley Manville) driver han framgångsrikt sitt företag i ett vackert hus mitt i London. Som person är Woodcock en excentriker och ägnar all sin vakna tid åt sitt arbete.

Kvinnor kommer och går i det stora huset. Sömmerskor, modeller och potentiella kärleksintressen. Dock avfärdar Woodcock sina kvinnor ganska snabbt eftersom ingenting för honom är skönare än klänningarnas majestätiska glans.

Men när han en dag beger sig ut på landet händer något. På en restaurang träffar han servitrisen Alma (Vicky Krieps) som genast erövras. Det visar sig att hon har de perfekta måtten, är den perfekta modellen. Men Alma har en stark egen vilja. Hennes entré i det perfekta hemmet får oanade konsekvenser.

Vad som på ytan framstår som en ganska konventionell relationskonflikt utvecklas nästan direkt till något mycket mer mystiskt. Varenda ord som yttras har en laddning och nästan varenda scen kastar totalt om förutsättningarna. Olika måltidssekvenser agerar likt en röd tråd filmen igenom. En simpel frukostbeställning kan betyda mycket mer än rätternas namn på menyn. En svampomelett kan framstå som mer skrämmande än en laddad pistol. Det är frågan om ett mycket rikt subtilt berättande.

En bild på Daniel Day Lewis i Phantom Thread.
Reynolds Woodcock är en otroligt välskriven karaktär och Daniel Day Lewis briljerar i sin avskedsroll. Foto: Focus Features

Manusets förträfflighet framkommer också genom filmens karaktärer. De tre mest betydande rollerna, Reynolds Woodcock, Alma och Cyril, har djupt komplexa karaktärsark. Nödvändigtvis inte på ytan, eftersom ingen direkt bakgrund ges, men deras handlingar säger desto mer. Att säga för mycket här kan vara att förstöra, vilket jag naturligtvis inte vill. Men det uppstår ett bombastiskt psykologiskt triangeldrama, där replikskiften, eller frånvaron av dem, skapar en oerhörd intensitet. Det kryllar av minnesvärda ögonblick; ibland varmt sensuella och ibland iskallt skräckinjagande.

Till detta bidrar självklart hantverket. Trion skådespelare i de framträdande rollerna är alla fantastiska. Daniel Day Lewis spelar som bara Daniel Day Lewis kan. Han har en mer nedtonad roll än i There Will Be Blood (2007) men gör det lika bra. Speciellt i en lång, ordlös scen mot slutet, där kameran följer honom vandrandes i en högljudd festsal, använder han mimik och kroppsspråk enastående. Dock matchas han genomgående mycket väl av både Vicky Krieps och Oscarsnominerade Lesley Manville.

Utöver magnifika skådespelarinsatser och ett nyanserat manus har Phantom Thread därtill suveränt komponerad originalmusik signerad John Greenwood. Ingen scen eller sekvens i filmen hade varit lika effektiv utan Greenwoods smattrande pianoslingor och finstämda stråkar. Definitivt ett av de bästa soundtrack jag någonsin har hört och en Oscar till Greenwood känns inte långt borta.

Hur som helst är det främst Paul Thomas Andersons förtjänst att filmen verkligen levererar. Han har fotat, regisserat och skrivit manus. Givetvis toppklass rakt igenom. Sättet Anderson rör sig mellan olika genrer är beundransvärt. Det är stor skillnad mellan ensemblefilmer som Boogie Nights (1997) och Magnolia (1999) och mer centrerade verk som The Master (2012) och Phantom Thread. Dock är tendensen att väva in psykologiska aspekter – att krypa in under skinnet på tittaren – någonting genomgående. På det sättet påminner han en hel del om en annan briljant auteur, nämligen Stanley Kubrick.

Även om jag inte villkorslöst älskat alla Paul Thomas Andersons tidigare filmer känns det inte helt orimligt att han en dag står tillsammans med Kubrick högst upp på filmkonstnärernas podium. Phantom Thread är definitivt ett steg i den riktningen – ett psykologiskt drama av yppersta mästarklass. 

Filmen hittar en plats högt upp bland årets bästa filmer. För fler bra filmtips kollar in vår lista över de bästa filmerna 2015-2018.

Vilken av Paul Thomas Andersons filmer är din favorit? Diskutera!

About Rasmus Torstensson 102 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.

2 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.