Recension: Lady Bird (2017)

”Lady Bird” är underbart fyndig och välgjord.

Saoirse Ronan i Greta Gerwigs "Lady Bird"
Foto: Universal Pictures

Film: Lady Bird (2017)
Manus & Regi: Greta Gerwig
Med: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Lucas Hedges, Timothée Chalamet m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Speltid: 1tim 34min

Greta Gerwig har under de senaste åren utvecklats till en av de bästa arbetarna inom amerikansk filmindustri. I några av Noah Baumbachs filmer har hon medverkat som både skådespelare och manusförfattare. Nu har hon (äntligen) fått chansen att själv regissera en långfilm, och Oscarsnomineringen för just Bästa Regi kom som ett brev på posten.

Lady Bird handlar om en tonårings liv i staden Sacramento i Kalifornien. Catherine McPherson (Saoirse Ronan), eller Lady Bird som hon hellre vill bli kallad, går i high school i en katolsk skola; året är 2002. Hon bor ”på fel sida av järnvägsspåren”, och hennes familjs pengabrist är ett ständigt problem. Hon drömmer om att komma bort från Sacramento för att gå på ett fint college på östkusten, men utöver de ekonomiska svårigheterna, är hennes betyg otillräckliga. Lady Bird är alltså en typisk outsider, som längtar efter äventyr.

Saoirse Ronan förkroppsligar verkligen huvudrollen, med en fenomenal insats. Jag har svårt att peka på vad exakt hon gör så bra, det känns helt enkelt som att hon bara är Lady Bird. Utöver Ronan, ser vi även Lucas Hedges (känd från Manchester by the Sea) och Timothée Chalamet (aktuell med Call Me by Your Name), som Lady Birds kärleksintressen. I Lady Bird medverkar alltså en drös av de just nu bästa unga skådespelarna. Inte illa.

En stor del av filmen handlar om Lady Birds relation till hennes mamma, Marion (Laurie Metcalf). Hon behandlar ofta sin dotter illa; hon är rak och ärlig i lägen där det uppenbarligen skulle vara bättre med lite moderlig känslighet. Metcalf är strålande i det att jag blir irriterad på hennes tillvägagångssätt, men samtidigt känner sympati för hennes livssituation. Gerwig har verkligen fått ut maximalt från samtliga av sina skådespelare.

Jag kommer inte på något som egentligen är unikt med själva berättelsen i Lady Bird, vi har sett liknande high school-historier förut; alkoholen och cigaretterna, bråket med bästa vännen, förälskelsen i den snygga killen. Men det är kanske det som gör den speciell. Den är universell, i alla fall för oss som någon gång känt sig förvirrad i tonåren. Dessutom känns det visuella berättandet i sig säreget och gediget, Gerwig bevisar att hon har en helt egen stil. Därför upplever jag helhetsupplevelsen som märkligt nyskapande.

Stämningen är mysig och komiskt fyndig. Dialogerna är skrivna på ett rytmiskt sätt, och är ofta väldigt underhållande. Vi har exempelvis en frukost tidigt i filmen där det uppstår gräl över stekta ägg – en trivial men ändå så rik scen. Lady Bird känns oerhört minutiöst sammansatt, varje liten detalj är relevant och för filmen framåt. När jag gräver hittar jag inte mycket att klaga på, förutom att finalen hade kunnat vara lite starkare, men då är jag petig. Det här är en fin och mycket välgjord dramakomedi.

4 av 5

Vill du ha fler bra filmtips, hittar du de bästa filmerna mellan åren 2015-2018. 

1 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.