Recension: Euphoria (2018)

Skådespelarinsatserna lyfter den något sentimentala ”Euphoria”

Alicia Vikander och Eva Green i "Euphoria"
Foto: Svensk Filmindustri

Film: Euphoria (2017)
Biopremiär: 2/2
Manus & Regi: Lisa Langseth
Med: Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 44min

Lisa Langseths tredje långfilm är hennes första engelskspråkiga. Något som däremot inte förändrats sedan de andra två, är att Alicia Vikander spelar en av huvudrollerna. Euphoria följer systrarna Ines (Vikander) och Emilie (Eva Green). Det framgår att de inte har setts på länge, och det är Emilie som anordnar återföreningen. De checkar in på ett flott hotell någonstans i Europa, äter hummer och dricker champagne till lunch, innan de reser vidare mot en för Ines okänd destination, till synes mitt ute i skogen.

Att avslöja något mer om handlingen vore att förstöra för åskådaren, och för en gång skull ska människorna som ligger bakom trailern till filmen faktiskt ha en eloge – den berättar inte några avgörande detaljer om platsen som systrarna besöker. Rent premissmässigt kanske det hela går att likna vid Yorgos Lanthimos The Lobster, minus de övernaturliga elementen. Det finns en mystik bakom det mesta i Euphoria, och vi får till en början veta väldigt lite om systrarna som personer. Det vi vet om Ines är att hon är en konstnär, vars senaste utställning fått dåliga recensioner (detta tas upp flera gånger i filmen). Därför är det smått smärtsamt att se att detta stämmer in även på filmen i sig. Euphoria har endast 8% på Rotten Tomatoes, en chockerande låg siffra. Den är inte i närheten av att vara så usel.

Även om jag inte kan avslöja så mycket om handlingen går det att diskutera de teman som filmen tar upp. Sorg, acceptans, viljestyrka. Ja, rent allmänt att ha eller inte ha tillgång till sina känslor. Och för det mesta lyckas Euphoria med sitt sätt att beröra dessa punkter. Mycket beror på de starka skådespelarinsatserna av Vikander och i synnerhet Green. Flera scener dem emellan är starka på många olika plan. Glamouren som de är vana att porträttera i Hollywood-produktioner är som bortblåst, de är ”bara” två kvinnor med olösta konflikter. Dessutom ser vi Charlotte Rampling i en av birollerna, och som bekant utstrålar hela hennes person värme, men också gåtfullhet – utmärkta egenskaper för den roll hon spelar.

Men, det finns också scener som inte klingar lika vackert som andra. Där sentimentaliteten tar över, och det känns som om filmen ber oss att börja gråta, något som inte fungerade för mig. Istället är det de mer subtila ledtrådarna som ges om sakers tillstånd som drar i hjärttrådarna, och jag önskar att Euphoria kunde strävat lite mer efter att hitta dem ögonblicken. Det är lite paradoxalt, för filmens speltid kändes alldeles lagom, och som den inte borde varit längre, men samtidigt upplever jag att det saknades bitar som kunde gjort filmen bättre.

Langseth har i alla fall lyckats göra en vacker film att titta på, platsen som sådan är nästan drömlik, och även om en obehagskänsla infinner sig på grund av innehållet titt som tätt, är Euphoria för det mesta en njutbar filmupplevelse. Trean i betyg är en stark sådan.

Betygssymbol för 3 av 5

About Filip Kruse 175 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.

1 Trackbacks & Pingbacks

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.