Recension: Three Billboards outside Ebbing, Missouri (2018)

Sam Rockwell och Frances McDormand i Three Billboards outside Ebbing, Missouri (2017)
Sam Rockwell (vänster) i rollen som Dixon, och Frances McDormand (höger) i rollen som Mildred. Bild: Los Angeles Times

Film: Three Billboards outside Ebbing, Missouri (2017)
Regi: Martin McDonagh
Manus: Martin McDonagh
Med: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, Caleb Landry Jones, Abbie Cornish, Lucas Hedges, Peter Dinklage, Clarke Peters m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1h 55 min

På Golden Globe-galan som sändes natten till måndag blev det storslam för Three Billboards outside Ebbing, Missouri (2017). Frances McDormand vann pris i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll – drama, och Sam Rockwell fick pris för Bästa manliga biroll. Dessutom kammade filmen hem statyetter för bästa manus och bästa drama. Förtjänar filmen detta prisregn? Enligt mig är svaret ett solklart ja.

Läs också: Vinnarna från Golden Globe-galan 2018

Three Billboards outside Ebbing, Missouri är i första hand en berättelse om en kvinna, Mildred (McDormand), som tvingas ta till starka medel när polisen inte lyckas ta fast mannen som våldtog och mördade hennes dotter. Genom att utnyttja tre halvt fallfärdiga reklamskyltar längs en övergiven landsväg utanför stan, lyckas hon meddela ett budskap som dels sätter press på poliskåren, dels retar upp stora delar av stadens invånare.

Till en början kan man säga att det är Mildred mot världen. Väldigt snabbt i filmen förstår jag att det här inte är en person man kör med. Frances McDormand har tokhyllats för sin tolkning – med all rätt, kan jag nu tillägga. I två helt fenomenala scener tvingas hon avfärda en präst och en tandläkare som försöker få henne på andra tankar. I det första fallet tar hon till ord, i det andra våld.

Läs också: BAFTA-nomineringarna släppta

Frances McDormand i Three Billboards outside Ebbing, Missouri (2017)
Bild: fopp.com

Och visst blir det både våldsamt och blodigt emellanåt. Som när Dixon (Rockwell, lysande), stans hetlevrade och smått rasistiska konstapel, utlöser sin ilska på den stackars grabb som hyrt ut reklamskyltarna till Mildred. Våldsscenerna är inte många, men när de väl kommer är de stundtals riktigt svåra att se.

Något som jag gillar skarpt med filmen är hur de olika karaktärerna skildras; de har alla flera personlighetsdrag och känns aldrig endimensionella. Inför filmen fruktade jag att poliserna endast skulle porträtteras som omoraliska och motsträviga, och även om de till viss del har just dessa karaktärsdrag så tillåts de även ha goda sidor. Utvecklingen hos framförallt Dixon och poliskommissarien Willoughby (Harrelson) kändes faktiskt oförutsägbar – på ett bra sätt.

Jag tycker att filmen påminner starkt om två andra utomordentligt bra dramer i vilka Frances McDormand lustigt nog också haft betydande roller: Mississippi brinner (1988) och Fargo (1996). I dessa filmer liksom Three Billboards outside Ebbing, Missouri, skildras samhället som inskränkt, fientligt och smått dysfunktionellt. Flera karaktärer i filmen framstår exempelvis som halvt korkade, vilket ger upphov till hysteriskt rolig dialog. Faktum är att jag skrattade högt ett par gånger i salongen (det händer ganska sällan)!

Det här är en film som verkligen har allt: en ruggigt bra story, makalösa skådespelarinsatser och karaktärer som aldrig känns stereotypa. Dessutom varvas vacker originalmusik komponerad av Carter Burwell – han skrev bland annat musiken till Carol (2015) – med noggrant utvalda countrylåtar som passar perfekt i filmen.

About August Klittmar 37 Articles
21-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline