Recension: A Silent Voice (Koe no katachi, 2016)

A Silent Voice är ett drama som berör.

Bild ur A Silent Voice
Foto: IMPACT

Originaltitel: Koe no katachi
Regi: Naoko Yamada
Manus: Reiko YoshidaYoshitoki Oima (Manga)
Med: Miyu Irino, Saori Hayami, Aoi Yûki m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 2 tim 10 min

Naoko Yamadas senaste film ”A Silent Voice” är ett omskakande drama om vänskap, ånger och förlåtelse. Men här finns också en hel del humor och värme. 

När döva Shōko Nishimiya börjar högstadiet faller hon snabbt offer för mobbaren Shōya Ishida och blir snart hela klassens hackkyckling. Alltid beredd att förlåta sina plågoandar försöker hon att ta sig igenom den turbulenta tiden med ett leende. Fast även Nishimiya har en bristningsgräns. En dag dyker hon inte upp i skolan och klassen börjar nu vända sig mot Shôyo. Dels för att markera att han gick för långt, dels för att ta avstånd från sin egen skyldighet – även om Shôyo ledde förtrycket var de andra också delaktiga i det. Ironiskt nog blir Shôyo sina klasskamraters nya offer.

Deprimerad och socialt utstött vill Shôyo göra rätt för sig. Han kan nu förstå Nishimiyas utanförskap och bestämmer sig för att söka upp henne för att be om ursäkt. Men i vilken utsträckning är Nishimiya villig att förlåta den som pinade henne så?

Stora delar av A Silent Voice är omtumlande. Filmens regissör Naoko Yamada skildrar med säker hand klassens gruppdynamik och hur mobbingen av Nishimiya eskalerar för att sedan vända sig mot Shôyo när konsekvenserna blir reella. I samband med denna övergång sker också ett intressant fokusbyte och Shôyo blir filmens huvudperson. Något annat som också känns oväntat är att det tunga dramat börjar balanseras med en hel del humor. Inte minst när Shôyo möter Nagatsuka, en kort, kraftig och energisk outsider som i Shôyo finner sin första vän. De utgör en riktig kul duo och deras samtal på en hamburgerrestaurang är bland det roligaste jag har sett på mycket länge. 

Kärnan i ”A Silent Voice” är vänskap och förlåtelse och Naoko Yamada ramar in dessa teman exemplariskt. Att filmen är visuellt vacker förvånar nog ingen som är bekant med den japanska tecknarkulturen, men jag vill också lyfta fram att den är innovativ. Jag är förvisso inte bekant med mangan filmen baseras på, men att använda sig av övermålande ”X” över ansiktena på alla personer i Shôyos närhet är ett enkelt och genialt sett att skildra den skam och utanförkänsla han upplever. Särskilt när dessa ”X” faller av eller tillkommer beroende på hur relationerna i hans liv utvecklas. 

A Silent Voice är helt enkelt en av årets bästa filmer. Jag blev flera gånger tårögd och skrattade många gånger högt. Passa på och se filmen medan du kan, för den kommer inte att gå på bio särskilt länge. 

About Eric Diedrichs 631 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

1 Comment on Recension: A Silent Voice (Koe no katachi, 2016)

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline