120 slag i minuten

120 slag i minuten (2017)

  • 2 tim, 20 min
  • Drama
Uppdaterad 06 december 2019 kl. 22:12 | Publicerad 01 december 2017 kl. 16:12
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

"120 slag i minuten" har alla komponenter en riktigt bra film ska ha, men saknar det lilla extra som krävs för att beröra.

  • Regi:
    Robin Campillo
  • Manus:
    Robin Campillo
  • I rollerna:
    Nahuel Pérez Biscayart, Arnaud Valois, Adèle Haenel m.fl.
Arnaud Valois spelar Nathan i 120 slag i minuten
Foto: Folkets Bio

I farvattnet av AIDS-epidemins eskalerande framfart föds aktivistgruppen ACT UP (AIDS Coalition To Unleash Power). Deras huvudsakliga mål är att få de stora läkemedelsföretagen att släppa den bromsmedicin fri, som de håller på för att tjäna pengar. I 120 slag i minuten får vi följa Nathan som är ny medlem i organisationens Paris-division. Förutom att han dras med i gruppens engagemang i kampen för AIDS-drabbades överlevnad faller han också pladask för Sean, en av gruppens veteraner. De två inleder ett förhållande som är passionerat, men allt annat än okomplicerat.

"120 slag i minuten" har alla komponenter en riktigt bra film ska ha. Det är dock någonting som saknas, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Skådespeleriet är bra, manuset är bra, fotot är bra och musiken likaså. Allt är med andra ord bra, men det är kanske just det, att det är bra men inte mer. Filmen saknar helt enkelt det där lilla extra för att få mina känslor i svallning. Det är absolut inte så att ämnet filmen behandlar skulle vara otillräckligt för att göra mig rörd, eller till och med upprörd. Det finns flera filmer som skildrar AIDS-epidemin som har drabbat mig på ett mycket djupare plan än 120 slag i minuten. Jag tänker då främst på dokumentärfilmerna We Were Here och How to Survive a Plague samt den svenska miniserien Torka aldrig tårar utan handskar.

Jag motsätter mig alltså festivaljuryn i Cannes som utsåg filmen som vinnare av Grand Prix tidigare i år. Det är utan tvekan en film med ett högst kompetent hantverk, men utan förmågan att beröra publiken. Då kvarstår bara en ren informativ skildring av ett händelseförlopp och detta kan jag lika gärna kan ta del av i någon av ovan nämnda filmer och tv-serie, som dessutom är riktigt känslosamma.

"120 slag i minuten" är således en bra film med stor potential som den dessvärre inte riktigt tar vara på till fullo. Om du är intresserad av vad som hände i just Paris under AIDS-epidemins utbrott är detta filmen för dig. Annars finns det som sagt ett flertal bättre alternativ. Spana exempelvis in vår lista över årets bästa filmer 2017.

 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL