Recension: Trollvinter i Mumindalen

Mumintrollet vaknar upp ur sin vinterdvala för att ordna med julbestyr i den nya filmen baserad på Tove Janssons böcker. Tempoproblem drar ner betyget.

Mumintrollet går över en snöbelagd bro med fackla i handen i filmen Trollvinter Mumindalen
Foto: Njutafilm

Film: Trollvinter i Mumindalen (2017)
Regi: Jakub Wroński, Ira Carpelan
Manus: Ira Carpelan, Piotr Szczepanowicz, Malgorzata Wieckowicz-Zyla
Med: Stellan Skarsgård, Stina Ekblad, Alicia Vikander, Bill Skarsgård m.fl.
Genre: Animerat
Speltid: 1 tim 20 min

Mumintrollen är tillbaka på vita duken i “Trollvinter i Mumindalen”, en finstämd stop-motion-animerad film om vänskap och jul. I huvudrollen syns Bill “Pennywise” Skarsgård som Mumin. Han får även sällskap av pappa Stellan och Alicia Vikander. Tyvärr dras filmen ned lite av ett för långsamt tempo som deras insatser tyvärr inte kan rädda.

Under min Japanresa förra sommaren började jag småprata med en kvinna i en biljettkö. När jag berättade att jag kom från Sverige och Skandinavien utbrast hon förtrollat “Mumin! Mumin!” och pekade på sin handväska med Muminmotiv på. Jag kände till Japans kärlek för Tove Janssons berättelser men jag hade aldrig riktigt reflekterat över att det kanske fanns personer med Muminväskor på andra sidan jordklotet. Och ja, jag är uppvuxen med “Pappa pappa pappa pappa pappa, mamma mamma mamma mamma mamma” (googla “Mumin intro”) så jag har fått min beskärda del av Mumintrollets berättelser, främst i form av tecknad film. Nu är Mumin tillbaka i ännu en animerad film som skiljer sig ganska markant från 90-talets produktioner.

I Mumindalen nalkas vintern och Mumintrollen går i ide som de alltid gör. Den här gången väcks de ur sin sömn och måste tillsammans med dalens övriga invånare hjälpas åt  julen står ju för dörren.

När Mumintrollet och kometjakten gick upp på bio 2010 var jag inte en av dem som köpte biljett. Snabbspola framåt sju år och halvuppföljaren Trollvinter i Mumindalen är här. De båda filmerna delar samma dockpappers-utseende och vilar närmare Tove Janssons originalillustrationer än den japanska tv-serien. Färgerna är starka och filmen jobbar mycket med kontraster på ett sätt som verkligen känns utomvärldsligt. Det här är långt ifrån Pixar och Dreamworks både i utseende och tempo.

Filmens speltid på 1 timme och 20 minuter låter kanske inte särskilt mastigt, men det är dess största fiende. Det vilar något väldigt fint och hantverksimponerande över den här familjefilmen, men någonstans kring 45 minuter in i filmen gör sig det långsamma tempot påmint. Berättelsen om Muminfamiljens förberedelser inför julen har verkligen inte bråttom och inledningsvis finns det något skönt och avslappnande med det. Men det hade med råge kunnat filats bort runt 20 minuter här utan att något större gått förlorat.

Rollistan är ordentligt stjärnspäckad och de passar alla in i sina roller och skänker de lite charmigt ålderdomliga replikerna en värme som behövs. Animationen i sig är medvetet “fulsnygg” och frånvaron av någon form av ansiktsanimation gör att röstinsatser är nödvändiga för att förmedla karaktärernas känslor.

LÄS OCKSÅ:  De tio bästa animerade filmerna genom tiderna

“Trollvinter i Mumindalen” är överlag en finstämd liten film om vänskap och viljan att våga utmana sig själva. Den tuffar på i makligt tempo och kanske inte lyckas (eller ens har ambitioner) att förändra världen men ger ändå en mysig inblick i den bekantskap som är Mumindalen. Hoppas kvinnan med Muminväskan blev nöjd.

Betygssymbol för 3 av 5

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.