Recension: Breathe (2017)

Andy Serkis regidebut Breathe är ett lättsmält och berörande drama utan djup.

Andrew Garfield och Claire Foy i Andy Serkis drama Breathe.

Film: Breathe (2017)
Regi: Andy Serkis
Manus: William Nicholson
Med: Andrew Garfield, Claire Foy, Hugh Bonneville, Tom Hollander m.fl.
Genre: Drama, Romantik
Speltid: 1h 58min

Skådespelaren och motion capture visionären Andy Serkis debuterar som regissör med Breathe, ett förvånansvärt lättsmält kärleksdrama. Tillsammans med Jonathan Cavendish, som producerat filmen och är son till de verkliga huvudrollsinnehavarna, berättar Serkis denna sanna historia både kronologiskt och beräknande. Det är berörande och välspelat men dramaturgiskt ganska tunt och spretigt. 

Filmens första scen inleds med att den unge och stilige Robin (Andrew Garfield) påträffar den erkänt vackra Diana (Claire Foy) på en sofistikerad tillställning någonstans i England. De fattar direkt tycke för varandra. Kort senare förklarar Diana för sina bröder (Tom Hollander) att Robin är mannen hon ska ha. De första åren går och kärleken dem sinsemellan blomstrar. De reser till Afrika tillsammans, där Diana berättar att de ska bli föräldrar. Livet är en dans på röda rosor för paret Cavendish.

Kort därefter förändras tillvaron. Robin börjar efter en tennismatch känna sig matt och framåt natten blir symptomen värre. Han blir inlagd på sjukhus där läkarna konstaterar att han drabbats av den förödande sjukdomen polio, som slår ut både lungor samt kroppen från nacken och ner. Det enda sättet för Robin att leva är genom en maskin, som andas åt honom. Som en följd av detta blir han inledningsvis väldigt deprimerad och önskar mest att dö. Men Dianas kärlek bestå och hon övertygar honom att fortsätta kämpa. Tillsammans tar de ett beslut att till leva så mycket det går, kosta vad det kosta vill, och kämpa för den hemska situationen många poliopatienter hamnar i.

En berättelse av denna art är ofta manipulativ. I likhet med The Theory of Everything filmen om Stephen Hawkins liv – är det nästintill omöjligt att inte bli berörd, trots att inte heller den filmen är något mästerverk. Paret Cavendish historia är tung och jobbig men genom kärlek valde de att förbättra världen för sig själva och andra. Det finns flera emotionella scener i filmen som fungerar, tack vare Andy Serkis val att inte överösa med sentimentalitet. Vad jag istället saknar är nödvändig svärta. Adaptionen till den vita duken känns för lättsam och ljus. Visst har berättelsen mörka drag, som i en stark scen när paret besöker en polioklinik i Berlin, men dessa stunder skymtar bara förbi i periferin. En mer erfaren regissör hade lagt större fokus på detta, misstänker jag. Serkis presenterar på tok för många scenarion där en karaktär högt och lite bekymrat säger “hur ska vi lösa detta problemet?” för att i scenen efter få se det med enkelhet lösas. Lite söndagsrevy-känsla över det hela.

Huvudrollerna görs av de mycket kompetenta skådespelarna Andrew Garfield (Hacksaw Ridge) och Claire Foy (The Crown). De levererar båda stabila insatser. I större delen av filmen har Garfield endast sitt ansikte till förfogande och är tillräckligt skicklig för att hantera det. Det doftar dock lite för mycket Oscarfiske kring hans insats, precis som det gjorde om Eddie Redmaynes i The Theory of Everything. Foy har ett sällsynt sug i blicken och en riktigt karismatisk scennärvaro. Däremot känns manuset ibland undermåligt eftersom deras verkligt grundade karaktärer aldrig känns verkligt mänskliga. Deras karaktäristiska egenskaper utforskas för lite och deras inre rum känns omotiverat slutna för betraktaren. Garfields Robin skiftar mellan deppig och munter, Foys Diana mellan sörjande och kärleksfull hustru. Det finns inga mellanlager att skala av, utan de förblir relativt endimensionella.

Sammantaget lyckas Andy Serkis Breathe inte beröra mig på djupet. Trots att jag efter den hjärtskärande slutscen kände mig omtumlad försvinner filmen från mig snabbt. I det stora hela är filmen både välgjord och välspelad, men själva berättandet är för slätstruket och tempot för ojämnt. Det är inte ointressant, men filmens tre akter är alldeles för huggna i sten, mallen för den traditionella filmbiografin följs till punkt och pricka. Trots enskilda sceners styrka finns det ingenting som på allvar griper tag och skapar ett bestående intryck. Med en mer erfaren och experimentell regissör, som hade vågat ta ut svängarna, kunde Breathe ha varit så mycket mer. För det hade paret Cavendish och deras fantastiska berättelse förtjänat.

Filmtopps betygssymbol för 2.5 av 5.

Tips: Vill du se de bästa filmerna har vi sammanställt de filmer vi gett minst en fyra i betyg här. 

2 Trackbacks & Pingbacks

  1. Andy Serkis klar för Seth Rogen-komedin “Flarsky” – Filmtopp.se
  2. Breathe (2017)

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.