Recension: Mordet på Orientexpressen (2017)

Kenneth Branagh är modig – men medioker – i onödig filmatisering

Ensemblen i "Mordet på Orientexpressen" av Kenneth Branagh
Foto: 20th Century Fox

Film: Mordet på Orientexpressen (2017)
Regi: Kenneth Branagh
Manus: Michael Green (baserat på Agatha Christies roman)
Med: Kenneth Branagh, Johnny Depp, Daisy Ridley, Willem Dafoe, Judi Dench m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 54min

Var det verkligen en bra idé att göra ytterligare en filmatisering på Agatha Christies succéroman Mordet på Orientexpressen? Sidney Lumets version från 1974 med bland annat Ingrid Bergman är väl ändå en tillräckligt bra framställning? Kenneth Branagh tänkte tydligen annorlunda, och här kommer alltså ännu en tolkning av den fängslande mordgåtan.

Den världsberömde belgiska detektiven Hercule Poirot hamnar på ett tåg från Istanbul som ska åka igenom Europa. Han ska passa på att ta en semester, bara njuta av tillvaron och läsa Charles Dickens. Men så händer det som titeln avslöjar – någon blir mördad, och plötsligt tvingas Poirot att försöka lösa mysteriet. Samtliga av de många excentriska typerna ombord är en misstänkt.

När det kommer till en sådan här nyinspelning, där upplösningen är den stora poängen, bör frågan ställas om man kan vara lika intresserad av gåtan, trots att man vet hur det hela slutar. Svaret i det här fallet (no pun intended) är tyvärr nej. Visst är det mysigt att befinna sig på det gammalmodiga tåget tillsammans med karaktärerna. Ser man dessutom filmen i 70mm förhöjs den aspekten verkligen, det känns som om man är där, mitt i alla skeenden. Men det är dessvärre flera saker som tar en ur den här fantasin. Som att karaktärerna ofta yttrar saker de aldrig skulle gjort i de givna situationerna, endast för att publiken ska hänga med och känna sig lika klyftiga som Poirot i sina försök att lägga pusslet. Den torra humorn som ofta anspelar på Poirots perfektionism eller dialekt, går inte heller hem hos mig.

Det är tydligt att Kenneth Branagh (som både regisserar och spelar huvudrollen) varit väldigt passionerad i sitt arbete, och det är vågat att ens försöka sig på den här typen av projekt. Men sanningen är att både mustaschen och den franska accenten tar tid att ta på allvar, och när han yttrar orden: “Mitt namn är Hercule Poirot. Jag är troligen världens bästa detektiv.” är det faktiskt snudd på skämskudde. Det som Mordet på Orientexpressen har på sin sida är istället resten av skådespelarensemblen. Stjärnorna är nästan för många för att rabbla, men särskilt bra är Daisy Ridley, Michelle Pfeiffer och underskattade Josh Gad. Man kan heller aldrig få nog av Willem Dafoe, som kanske hade mest att göra med sin karaktär.

Under de inledande tjugo minuterna befinner vi oss i Jerusalem där Poirot bevisar sin briljans för oss åskådare. Den sekvensen kändes i mina ögon trist och helt onödig, det är inte förrän vi stiger på tåget som filmen egentligen börjar. Då försvinner allt det överflödiga, och fokus läggs på mysteriet. Och det är en “who dunnit” väl värd din tid, om du aldrig har läst eller sett någon version av Mordet på Orientexpressen förut. Den här filmen är inte dålig, men den lyckas heller inte bli något annat än ett väldigt bra avsnitt av Morden i Midsomer.

Filmtopps betygssymbol för 2.5 av 5.

Tips: vill du ha de bästa filmtipsen kan du gå in här för att se årets bästa filmer. 

2 Trackbacks & Pingbacks

  1. Mordet på Orientexpressen (2017) – Filmtopp.se
  2. Mordet på Orientexpressen får uppföljare – Filmtopp.se

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.