Mudbound (2017)
"Mudbound" är ett snyggt och välspelat drama som mycket väl kan bli Netflix första Oscarsbelönade spelfilm.
Mudbound är baserad på Hillary Jordans succéroman med samma namn och regisserad av den tämligen okända Dee Rees. Någonting säger mig att det kommer bli ändring på den fronten framöver. Hon har redan ett flertal projekt på gång, bland annat en filmatisering av Philip K Dicks sci-fi-roman "Martian Time-slip". Mudbound har premiär fredagen den 17 november på Netflix.
Vi får följa två familjers livsöden på landsbygden i 40-talets Mississippi. Å ena sidan har vi familjen McAllan med Henry i spetsen, som lämnar det trygga förortslivet för att pröva lyckan som lantbrukare. De blir dock lurade på ett hyreskontrakt och därmed förpassade till ett gårdsskjul utan vare sig elektricitet eller rinnande vatten. De andra vi får följa är den afroamerikanska familjen Jackson som jobbar åt McAllan under närmast slavliknande förhållanden. Lantbrukarlivet ser inte ut att möta den drömbild Henry målat upp då de kämpar för att få vardagen att gå ihop, vilket naturligtvis även påverkar familjen Jackson på ett minst sagt negativt sätt. Att båda familjerna dessutom får skicka en familjemedlem att strida i det andra världskriget gör inte saken bättre.
Mudbound känns i mångt och mycket som en andlig uppföljare till 12 Years a Slave. Slaveriet är visserligen avskaffat för länge sedan och afroamerikaner ska ha en mycket mer jämlik status i samhället, åtminstone på pappret. I verkligheten är deras tillvaro däremot bara marginellt bättre. Detta tycker jag Dee Rees skildrar på ett mycket intressant sätt i filmen. Bland annat det att den unge Ronsel Jackson måste åka hela vägen till Europa, ut i krig dessutom, för att för första gången i livet känna sig någorlunda jämlikt behandlad. Samtidigt som Jamie McAllan är en av väldigt få vita i byn som inte dömer folk efter deras hudfärg, även detta mycket tack vare hans tid i krigets Europa. Det känns väldigt tragiskt att det krävs så mycket som ett krig mot en gemensam fiende för att kunna enas.
LÄS OCKSÅ: Recension: 12 Years a Slave (2013)
Utöver det viktiga budskapet filmen förmedlar är den också riktigt välspelad och snygg. Det vill säga om blod, svett och lera kan vara snyggt. Att den är välspelad råder det dock inga som helst tvivel om för alla skådespelare gör sina roller på ett mycket övertygande sätt. Från Jonathan Banks som otäck gammal rasist till, Mary J Blige som imponerar i rollen som den omtänksamma fru Jackson.
Vid sju tillfällen har en Netflix originalfilm blivit nominerad till en Oscar. Alla dessa har varit i genren dokumentärfilm, inklusive The White Helmets, som till och med tog hem en statyett för bästa dokumentärkortfilm. Om jag ska sticka ut hakan lite skulle jag säga att Mudbound mycket väl kan bli den första spelfilmen från Netflix som kammar hem en Oscar, eller åtminstone blir nominerad i minst en kategori.