Recension: Paddington 2 (2017)

Rolig underhållning och viktiga livsläxor i “Paddington 2”

Björnen Paddington i "Paddington 2"
Foto: StudioCanal

Film: Paddington 2 (2017)
Regi: Paul King
Manus: Paul King, Simon Farnaby (baserat på Michael Bonds böcker)
Med: Ben Whishaw, Brendan Gleeson, Hugh Grant, Sally Hawkins m.fl.
Genre: Komedi, Äventyr
Speltid: 1tim 43min

Den första filmen om björnen Paddington var en överraskande mysig tillställning. Jag såg den med ett kusinbarn och rycktes med i handlingen mer än vad jag gjort i andra liknande barnfilmer. Jag minns att Nicole Kidman gjorde en fin insats i skurkrollen. Det har visat sig att hon är ett stort fan av barnförfattaren Michael Bonds böcker, och var därför ivrig att medverka i filmatiseringen.

Michael Bond gick bort tidigare i år, 91 år gammal, och han tillägnas såklart den här uppföljaren. Paul King återvänder som regissör, och känslan är den samma som för några år sedan. Han har lyckats skapa en konsekvent ton, där prima humor blandas med givande kunskap för både barn och vuxna. Det är en alldeles lagom mix med visuella skämt och allvarliga situationer. Paddington 2 lyckas med det som filmer riktade mot barn eftersträvar – den kan ses av hela familjen.

Vi får ta del av en otroligt romantiserad version av London, där Paddington nu lyckats bli en del av familjen Brown. Hans moster Lucy som uppfostrade honom ska fylla 100 år, och Paddington vill naturligtvis köpa en fin present till henne. Han bestämmer sig för en pop up-bok med sevärdheter från London, staden som Lucy alltid velat besöka. Problemet är att boken är väldigt dyrbar, det ligger ett mysterium bakom den. Paddington skaffar sig några jobb och samlar flitigt på sig pengar för att kunna köpa boken, men just när han börjar närma sig sitt mål, blir boken stulen.

Paddington jagar efter skurken, men lyckas i slutändan själv bli beskylld för stölden, och hamnar i fängelse. Den riktiga skurken är Felix Buchanan, spelad av Hugh Grant. Ännu en gång är antagonisten en av de bästa aspekterna med hela filmen. Buchanan är en avdankad skådespelare, lite som… Hugh Grant. Han har ett ofantligt stort ego, och han planerar att sälja boken för att kunna finansiera en enmansshow på West End. Rollen är spelad med glimten i ögat, och det bevisar att Hugh Grant har lite självinsikt.

I fängelset träffar Paddington på kocken “Knutten”, som är spelad av den älskvärde Brendan Gleeson. Hela fängelsesekvensen är en form av barnvariant av scenerna ur The Grand Budapest Hotel – mycket njutbara alltså. Samtliga bikaraktärer i Paddington 2 känns välutvecklade, och de tillför alla något till äventyret. För den vuxna åskådaren är dubbningen definitivt ett distraherande moment, men den kritiken lär inte beröra filmens målgrupp. Budskapet i den första filmen var antirasistiskt, och sensmoralen i Paddington 2 är att egoism inte är något att eftersträva.  Konceptet är väldigt lyckat och filmen kvalar in på vår lista med de bästa filmerna under 2017. Det står klart sedan tidigare att det blir en Paddington 3. Om Paul King får ligga bakom även den, ser jag ingen som helst anledning till varför filmserien inte ska fortsätta.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.