Recension: The Killing of a Sacred Deer (2017)

Yorgos Lanthimos “The Killing of a Sacred Deer ” bjuder på unik psykologisk skräck.

Nicole Kidman och Colin Farrell kollar på varandra genom en glasruta i The Killing of a Sacred Deer.
Foto: Scanbox Entertainment

Film: The Killing of a Sacred Deer
Biopremiär: 10/11
Regi: Yorgos Lanthimos
Manus: Yorgos Lanthimos & Efthymis Filippou
Med: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Raffey Cassidy, Alicia Silverstone m.fl.
Genre: Skräck

Med “The Killing of a Sacred Deer” tvingar Yorgos Lanthimos sin publik att acceptera filmens premisser. Vad vi bevittnar är obehagligt, obekvämt och många gånger oförklarligt, men det finns också humor i det bisarra.

Samtidigt som den framstående kirurgen Steven (Colin Ferrell) tycks leva ett gott liv med sin hustru Anna (Nicole Kidman) och deras två barn, umgås han i hemlighet med sextonårige Martin (Barry Keoghan), som tycks ha en viss hållhake på sin äldre vän. Snart börjar den allvarlige tonåringen dyka upp på Steves jobb, i hans hem och bjuder hem honom till sin ensamstående mamma (Alicia Silverstone). Vad Martin egentligen vill är oklart, men Steve har alla anledningar att vara orolig.

Att berätta mer om handlingen vore inte särskilt schysst. The Killing of a Sacred Deer utforskar det okända och effekten för betraktaren är starkare om hon är ovetande om vad som komma skall. Det är en absurd skräckupplevelse, tuff att ta sig igenom. Allt är dissonant. Den nyskapande skräckmusiken, den framtvingade dialogen, det övervakande fotot där kameran smyger sig på subjektet för att sedan göra nedslag. Inget går i harmoni med vad som är bekant, men tillsammans bildar komponenterna en kraftfull helhet.

I fjol gick Yorgos Lanthimos “Hollywood-debut” The Lobster upp på de svenska biograferna och fick ett varmt bemötande av kritikerkåren. Jag håller med om att det var en bra dramakomedi, men på många sätt kändes den som en uppvärmning inför The Killing of a Sacred Deer. Vi återser här Colin Farrell i huvudrollen och även om de bisarra elementen inte är lika många har de förfinats och blivit bra mer skrämmande. De komiska inslagen finns kvar, men de är inte lika självklara. Framför allt fortsätter Yorgos Lanthimos att försätta sina karaktärer i extrema situationer för att redovisa hur de försöker anpassa sig medan de psykiskt bryts ner.

Skådespelet ligger rakt igenom på en hög nivå. Tidigare i år kunde vi se Colin Farrell och Nicole Kidman spela mot varandra i Sofia Coppolas De bedragna. De har ett starkt samspel och jag hoppas att de snart kommer att synas tillsammans igen. Nicole Kidman har alltid varit en favorit men det var länge sedan hon var så här utmanande. Hon dominerar varje klipp hon är med i och i vissa scener är hennes blickar lika genomträngande som de är i Stanley Kubricks Eyes Wide Shut – något jag misstänker Yorgos Lanthimos också strävat efter att återskapa.

Det är nämligen inte bara skådespelarnas ageranden och kamerans iakttagande perspektiv som ekar Kubrick utan också hur vi förs fram i sjukhusets långa korridorer. Med det sagt är The Killing of a Sacred Deer långt ifrån en enda pastiche, utan Yorgos Lanthimos har helt klart en egen röst. Filmen ekar av det bästa från filmhistorien samtidigt som den bryter ny mark. Det är inte bara en av årets bästa filmer, utan det är också den bästa psykologiska rysaren sedan The Corpse of Anna Fritz och den mest intressanta skräckfilmen sedan Lars von Triers Antichrist. Och likt den sistnämnda måste du ge dig hän åt filmens värld för att kunna uppskatta den.

Eric Diedrichs

Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

Latest posts by Eric Diedrichs (see all)

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.