Recension: 1922 (2017)

1922 är en av de senaste filmerna som är baserad på en romanförlaga av Stephen King, som är hetare än någonsin. Dessvärre är det en av de sämre filmatiseringarna av Kings verk jag sett på länge.

Film: 1922 (2017)

Regi: Zak Hilditch

Manus: Zak Hilditch

Med: Thomas Jane, Molly Parker, Dylan Schmid, Kaitlyn Bernard, Neal McDonough m.fl.

Genre: Thriller, drama

Speltid: 1 tim. 42 min.

1922 handlar om hur en ond gärning, i det här fallet ett mord, kan leda till fördömelse. Wilf (Jane) är en plikttrogen bonde vars fru, Arlette (Parker) ärver sin fars mark. Hon vill sälja marken och flytta in till stan medan Wilf endast ser ett värde i att fortsätta vara en bonde. Denna konflikt leder snart till ond bråd död. Även om de bästa av avsikter ligger bakom mordet, går det inte att undfly den fördömelse som följer med det.

LÄS OCKSÅ: Recension: Det (2017)

1922 är en kortroman skriven av Stephen King, som kom ut 2010. Bokens utgångspunkt är att det bor en beräknande man i varje god man. Och att denne man kan leda den gode mannen i fördärvet genom en enda ond handling. Det är kanske inte det bästa verket skrivet av Stephen King, men det är sannerligen en tänkvärd berättelse med intressanta karaktärer och händelseutvecklingar som verkar oundvikliga i efterhand.

Filmen är dock ett haveri från början till slut. För det första etableras det aldrig, som i boken, att Wilf egentligen är en god man, med goda värderingar och en stark tro på hårt arbete. Istället börjar filmen med att ”den beräknande mannen” presenteras. De viktigaste bitarna av presentationen av karaktärerna hoppas alltså över. Detta gör att vi aldrig blir investerade i dem.

I A Simple Plan från 1998 hittar tre enkla och, i grund och botten, godhjärtade män en stor summa pengar, som de ämnar behålla. Det hela utmynnar i paranoia, våld och olycka. Det är en film som är omskakande, eftersom vi får se hur, vad som verkar vara en lycklig slump, leder till så mycket olycka. Filmen fungerar så bra för att vi faktiskt bryr oss om karaktärerna. I 1922 gör vi det inte. För, så vitt vi har sett, har Wilf aldrig varit en god man. Så 1922 blir inte en berättelse lika mycket som det blir en skildring av hur gärningar hemsöker en. Detta hade kunnat vara intressant, men regissör Hilditch är så onyanserad att det bara blir färglöst.

Thomas Jane i 1922
Foto: Netflix

Stand By Me och Nyckeln till frihet, två av de bästa filmerna baserade på verk av Stephen King, använder sig av en berättarröst, som tillför berättelserna intressanta nyanser. Även 1922 har en berättarröst, som tillhör Wilf, som alltså spelas av Thomas Jane, som var rätt bra i The Mist och Dreamcatcher, två andra Stephen King-filmatiseringar. Här är han tråkig. Det enda berättarrösten gör är att påminna en om att Jane verkligen inte klarar av att tala med en sydstatsdialekt; den är distraherande dålig.

Det enda 1922 lyckats porträttera korrekt från förlagan är råttorna, som är en symbol för den korruption som, både bildligt och bokstavligt talat, äter sig in i de fördömdas liv. Stephen King har, vid ett flertal tillfällen, erkänt att han, trots att han kallas skräck-mästaren, själv är rädd för en massa saker. Jag vet inte om han har sagt något om just råttor, men det skulle inte förvåna mig om han verkligen avskyr dem. I 1922 fungerar råttorna väldigt bra som symboler för fördömelsen. Men detta räcker dessvärre inte särskilt långt.

LÄS OCKSÅ: Recension: Mr. Mercedes säsong 1

Den sämsta filmen baserad på ett verk av Stephen King är The Mangler. 1922 kommer inte ens i närheten av att vara lika dålig. Men den är fortfarande kass.

Bäst: Råttorna

Sämst: Regin

Andreas Ziegler

Andreas Ziegler

Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.
Andreas Ziegler

Latest posts by Andreas Ziegler (see all)

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.