Recension: Geostorm (2017)

På intressanta grunder faller Geostorm tyvärr tillbaka i gamla klyschiga fällor och blir således ytterligare en misslyckad katastroffilm där USA som vanligt får spela hjälte.

Bild från filmen "Geostorm".
Foto: Warner Bros. Pictures

Film: Geostorm
Regi: Dean Devlin
Manus: Dean Devlin och Paul Guyot
Medverkande: Gerald Butler, Jim Sturgess, Ed Harris, Andy Garcia, Alexandra Maria Lara, Abbie Cornish, m. fl
Genre: Sci-fi
Speltid: 1 tim, 48 min

I en framtid med extrema väderförhållanden bygger människorna stora satelliter sammanlänkade i ett nät som täcker hela jorden. Från den internationella rymdstationen ISS, hålls vädret sedan i schack och teknologin kontrolleras av utvalda representanter från hela världen.

I huvudrollen spelar Gerald Butler Jake Lawson, skaparen av ”Dutch boy” som satellitsystemet kallas. Efter att ha missköt sig sparkas han av sin egen lillebror Max Lawson, spelad av Jim Sturgess, som är huvudansvarig för projektet och jobbar för USA:s regering. I biroller syns bland andra Ed Harris, Andy Garcia, Abbie Cornish och Alexandra Maria Lara.

Tre år efter att Jake har avskedats börjar ”Dutch boy” strula och i stället för att tygla vädret, skapar systemet förstörelse med förödande konsekvenser. De båda bröderna tvingas motvilligt ihop igen för att samarbeta och ta reda på varför satelliterna inte längre uppför sig. Men desto djupare de gräver och närmar sig sanningen, desto mer börjar de tvivla på om systemets ovilja att fungera verkligen är av en olyckshändelse.

LÄS OCKSÅ: Recension: Lucky (2017)

Geostorm är regissören Dean Devlins regidebut för biofilm och passande nog inom katastrofgenren, ett tema som han som producent är mer än välbekant med. Devlin har tidigare producerat filmer som Independence Day (1996), Godzilla (1998), Stargate (1994) och Patrioten (2000).

Premissen och grunden i Geostorm är intressant och framför allt aktuell. Med en nuvarande amerikansk president som avvisar global uppvärmning som ”extremt väder”, och en rådande debatt kring klimatförändringar och människans påverkan, ligger temat helt rätt i tiden. Kan vi människor med teknologi tygla vädret och rädda en eventuell katastrofal framtid?

LÄS OCKSÅ: Recension: Cult of Chucky (2017)

Tyvärr stannar dock det intressanta där och Geostorm mynnar i stället ut i ett klyschigt amerikanskt spektakel. Givetvis är USA ledande med den nya tekniken, och givetvis porträtteras forskare från andra länder stereotypiskt ur ett amerikanskt perspektiv. Gerald Butler är den amerikanske cowboyen som glider in och bryter mot reglerna, ignorerar befallningar och tar kommandot. Alla klassiska klyschor i katastroffilmer hittas här. Strulande teknologi som kräver uppoffringar, konspirationer, en tvivelaktig huvudrollskaraktär som får chansen att bikta sig, en orolig familj som väntar där hemma och ett jublande rum av människor i Houstons lokaler. För att inte tala om alla bilder jorden runt på flyende människor, både i bilar, på kameler och i flygplan.

Ett nytt modernt tema inom film är att försöka sammanstråla världens nationer i olika försök till fred och uppmana till internationell överenskommelse. Detta syns bland annat i Arrival och Captain America: Civil War. Även Geostorm hoppar på det spåret, dock med hållhaken att USA fortfarande drar i spakarna till maskineriet. Ytterst tveksamt och osannolikt i det här fallet eftersom landet har en president som talar om att lämna internationella miljöavtal och förnekar människans negativa påverkan på jordens natur.

Kanske är Geostorm ett budskap till makteliten i USA? Dock tvivlar jag även på det eftersom filmen samtidigt säger att extremt väder kanske kan botas med sammanlänkade satelliter, så varför ska vi i sådana fall bry oss över huvud taget?

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

David Lindahl

David Lindahl

26-årig journaliststudent med ett enormt intresse för filmens värld. Har speciell förkärlek för westerns, tunga draman och skådespelaren James Stewart.
David Lindahl

Latest posts by David Lindahl (see all)

2 Comments on Recension: Geostorm (2017)

    • Det låter jag dig själv upptäcka om du ser filmen. Men jag kunde nämnt några till roliga klyschor. Till exempel den tickande klockan som räknar ner eller en viss knapp som någon måste tryckas på, gömd långt bort i ett avskilt “farligt” rum.

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.