Shapeshifters (2017)

Sophies familj emigrerade från Jugoslavien till Australien när hon var endast fyra månader gammal. Senare flyttade de till Kina där de bodde en period innan de slutligen hamnade i Sverige och närmare bestämt Stockholm. Allt kringflackande jorden runt har gjort Sophie och hennes familj rotlösa i en värld där ens ursprung är viktigt. Kanske inte nödvändigtvis för dem själva, men för alla andra verkar det definitivt vara det. Speciellt med tanke på hur ofta hon får frågan "Men var kommer du ifrån egentligen?".

LÄS OCKSÅ: Recension: Trafikljusen blir blå imorgon (2017)

Shapeshifters är mer än godkänd på flera punkter, men den har ett problem. Precis som dokumentären Trafikljusen blir blå imorgon, som kom tidigare i år, så tenderar även denna film att bli lite för konstnärlig för sitt eget bästa. Det är precis som att regissören inte litar på att filmens grundstomme är tillräckligt intressant för att stå på sina egna ben. Nu varvas den istället med abstrakta bilder och metaforer, som jag visserligen förstår poängen med men som inte fungerar fullt ut. Det vill säga att hon låter filmen i sig vara en "shapeshifter" som växlar mellan verklighet och ett mer drömliknande tillstånd. Jag förstår att det är en metafor för hur Sophie och hennes familj blivit experter på att byta skepnad tack vare, eller kanske snarare på grund av deras flyttar mellan jordens alla hörn. Jag skulle till och med kunna skriva under på att det är en bra och intressant idé, men tyvärr blir resultatet i slutändan att jag inte riktigt kan ta till mig filmens budskap till fullo.