Cult of Chucky (2017)

"Cult of Chucky" är den sjunde installationen i franchisen om den onda dockan "Chucky", en Good Guy-docka från 80-talet som är besatt av seriemördaren Charles Lee Ray. Skräckserien har pågått i snart 30-år och har således skrämt och underhållit generationer av ungdomar. Själv har jag varit bekant med Chucky sedan mellanstadiet, då jag och en polare brukade gå till den enda lokala hyrfilmsbutiken som struntade i åldersgränser.

Det som har lyckats hålla intresset uppe för "Den onda dockan" under alla dessa år är hur serien, till skillnad från majoriteten slashers, ständigt utvecklas och provar nya vägar. Chucky-filmerna har gått från att vara klassiska skräckrullar till att bli bisarra och närmast surrealistiska komedier ("Bride of Chucky", "Seed of Chucky"), för att sedan, med den sjätte filmen "The Curse of Chucky", ta ett steg tillbaka till det mer regelrätt kusliga. Då blev Chucky både barnlös och singel (åtminstone gräsänkling). Vi fick också göra oss bekant med seriens nya hjältinna, rullstolsburna Nica, utmärkt spelad av Fiona Dourif.

"Cult of Chucky" tar vid där "Curse" slutade. Nica har dömts för morden Chucky begick och är nu inspärrad på rättspsyk. Hon har gett vika för sin terapi och tror själv att hon är skyldig. Men när terapeuten tar behandlingen till nästa nivå och introducerar en Good Guy-docka i terapisessionerna, börjar märkliga saker och Nica blir gradvis allt mer säker på att hon inte är psykiskt sjuk.

En unik ton av komik, skräck och skaparglädje

Styrkan i Chucky-filmerna är den unika ton av komik, skräck och skaparglädje, som upphovsmannen Don Mancini har utvecklat under åren. Att han sedan den första Onda dockan-filmen mer eller mindre vigt sitt liv åt Chucky och att flera av skådespelarna i "Chucky-familjen" väljer att återvända till sina roller vittnar om hur familjärt det faktiskt är. Inte minst nu när Fiona Dourif, vars pappa Brad Dourif gör rösten som Chucky, har anslutit sig till franchisen. Dessutom är Oscarsnominerade Jennifer Tilly inne på sin fjärde Chucky-film.

Som betraktare både skrattar vi åt Chucky och räds honom. Vi hejar på historiens offer och deras förövare. Problemet med tidens gång är att Chucky inte är särskilt läskig längre och när de komiska inslagen är ojämna finns det inte så mycket kvar att hämta. Många gånger förefaller också filmen ologisk mot sin egen logik och många frågetecken lämnas obesvarade. Don Mancini verkar mest köra på sin magkänsla utan att bry sig om detaljerna. Samtidigt som vissa scener är galna och underhållande, är helheten splittrad.

Varje skräck-franchise har sina toppar och dalar och ibland svänger det tvärt. Medan "Curse of Chucky" var en av de bättre i serien är "Cult of Chucky" en av de sämre.