Recension: Mother! (2017)

Det är svårt att beskriva en filmupplevelse som Mother!, den senaste filmen av Darren Aronofsky, som annars är en mästare på psykologiskt mörka draman. Första halvan av filmen är mycket bra och lovande. Andra halvan ballar ur totalt.

Affisch till Mother! med Jennifer Lawrence och Javier Bardem
Foto: Paramount Pictures

Film: Mother! (2017)
Regi: Darren Aronofsky
Manus: Darren Aronofsky
Med: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer m.fl.
Genre: Drama, Skräck
Speltid: 2 tim. 1 min.

En ung kvinna (Lawrence, kallas ”Mother” i eftertexterna) bor i ett stort vackert hus tillsammans med sin man (Bardem, kallas ”Him” i eftertexterna), som är en författare med skrivkramp. Hon gör sitt bästa för att renovera huset medan han försöker hitta inspiration till nästa bok. Deras lugna tillvaro upprörs när två främlingar, en man (Harris) och en kvinna (Pfeiffer), anländer. Främlingarna tar sig stora friheter, vilket är något som Mother får allt svårare för. Hennes man gör dock sitt yttersta för visa främlingarna sin gästfrihet.

Darren Aronofsky är en regissör som kan kallas en klassisk auteur, det vill säga en regissör med en väldigt säregen stil. Han utforskar de mörkaste sidorna av mänskligt beteende. Detta fungerade mycket bra i Requim for a Dream, där han utforskade missbruk. I The Wrestler visade han oss vad som händer när talang är det enda man har. Black Swan var en skildring av hur hängivenhet och en önskan om att omforma sin självbild kan leda till galenskap.

LÄS OCKSÅ: Fem spännande thrillers från 2010-talet

Mother! har dock mer gemensamt med The Fountain. Aronofsky är visuellt begåvad, vilket är som tydligast i filmer som The Fountain och just Mother!, som innehåller extremt surrealistiska sekvenser. Dessvärre är dessa två filmer också de som är svårast att ta till sig. I dessa filmer använder sig Aronofsky av metaforer, surrealistiskt bildspråk och ett berättande som visserligen är linjärt, men ändå kaosartat.

Första halvan av Mother! verkar handla om alienation, då titelkaraktären finner sitt hem inkräktat av främlingar medan hennes man inte verkar se något konstigt i deras beteende. Filmen är här mycket effektivt berättad och Lawrence är en stabil punkt i en situation som bara spårar ur allt mer. Hon fyllde nyligen 27 år och har redan varit nominerad för fyra Oscars, varav hon vunnit en. Det är inte svårt att förstå varför, då hon har en förmåga att få oss åskådare att sympatisera med henne. De andra skådespelarna, som alla är mycket duktiga, hjälper samtidigt till att förstärka alienations-effekten genom att vara väldigt mänskliga och helt oförstående för Mother. Sedan ballar filmen dock ur totalt.

Jennifer Lawrence och Javier Bardem i Mother!
Foto: Paramount Pictures

Första halvan hade fungerat som antingen en fristående film eller som inledningen till en intressant berättelse om alienation. I stället upprepas mönstret från första halvan av filmen, fast uppskruvat till högsta bisarrhetsnivå. Till slut är det bara en serie konstiga händelser vi får se framför oss. Visst är det mardrömslikt, och man kan inte låta bli att sympatisera med Mother, men samtidigt är det för mycket. Det är så mycket att jag måste skriva det en gång till. DET ÄR FÖR MYCKET!

Jag har en magister i filmvetenskap och har varit filmskribent i nio år. Tack vare detta kan jag utröna att filmen handlar om extrem narcissism, sedd utifrån. Det finns ett antal problem med detta. För det första ska man inte behöva ha en högskoleutbildning för att kunna ta till sig en film. Det finns ett visst värde i filmer som är svårare att ta till sig, där budskapet kommer i form av subtext eller en metafor. Men någon jävla måtta får det vara. Ett större problem är att den typen av kaos som skildras i filmen inte alls är motiverat för att föra fram budskapet. Det är snarare tvärtom; kaoset gör att budskapet drunknar.

Det är svårt att sätta betyg på en film som Mother!. Jag gillade som sagt första halvan medan andra bara var en katastrof. Första halvan hade kunnat få en fyra om det var hela filmen. Andra drar dock ner betyget oerhört mycket och förstör filmupplevelsen något så ofantligt.

Bäst: Jennifer Lawrence

Sämst: Den kaotiska andra halvan av filmen

Filmtopps betygssymbol för 2 av 5

 

About Andreas Ziegler 110 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

7 Comments on Recension: Mother! (2017)

  1. ag undrar inte på varför Mother fått dålig kritik världen över av etablissemangets ”kulturindustri” och dess kritiker, med väldigt få undantag. Filmen rör vid ömtåliga för att inte säga förbjudna politiska strängar och bara måste malas ner!
    Många kritiker ifrågasätter filmens konstnärliga existens. Ett fåtal tycker sig se konstnärliga värden, men bara som sådant. Inte med något syfte.
    Hela filmen är naturligtvis symbolik! Symbolik för att beskriva ett tillstånd. En händelse, en process, en utveckling och ett efterföljande tillstånd.
    Var ock en skall naturligtvis tolka filmen som den vill. Men jag hävdar nog att Darren Aronofskys nya film med trovärdighet kan tolkas på följand sätt.
    Den som inte vill veta hela filmens förlopp skall sluta läsa här.
    Om man ser huvudpersonernas äktenskap som Europa och om man ser honom för de etablerade politikerna som blivi impotenta och handlingsförlamade och bara pratar och pratar och henne för det arbetande folket, de som bygger landet, renoverar huset och som är väljare och har få valmöjligheter att rösta bort politikerna.
    Mannen är helt ointresserad av hustrun såsom politikerna blivit mindre och mindre intresserade av väljarna/invånarna.
    Han lyssnar aldrig på vad hon tycker och säger, och bryr sig liksom politikerna väldig lite om vad väljarna tycker eller säger. Men hela tiden försäkrar han att han älskar henne.
    De skaffar inga barn heller. Vilket Europa inte heller gör i den utsträckning som anses erforderlig!
    Mannen är författare och solar sig i och bekymrar sig hela tiden över sin image som en stor man tillika en GOD man som inte kan neka, eller ens vill neka någon att ta del av hans GODHET.
    En främling knackar på och mer eller mindre ”bjuder in sig” i familjen då han ”inte har nån annan plats at ta ta vägen”!
    Hustrun, värdinnan är tveksam och vill egentligen inte låta en främling stanna i deras hem. Men hon böjer sig för mannens påstående att främlingen inte har någon annanstans att ta vägen, helt utan att ifrågasätta det påståendet!
    Främlingen är läkare, alltså en man med förmodade kvaliteér. En man som skulle förväntas kunna tillföra något bra!
    Strax infinner sig hans fru, som blivit kallad dit av sin man. Hon visar sig ha en väldigt krävande inställning till det hem och den familj hon gästar. Hon hånar värdinnan och hennes levnadssätt. Hon talar fräckt om hur det ska vara med en hel del saker! Bland annat sexlivet. De borde leva efter en helt annan kultur. Hon inkräktar på värdarnas allra heligaste genom att bryta mot deras bestämmelser.
    Värdinnan blir än mer tveksam till ”gästerna” och ber sin man att be dem lämna deras hem. Mannen vägrar.
    Snart dyker släktingar till läkaren och hans hustru upp. Två söner som är oense intill döden. De tar med sig sina interna familjära motsättningar. Varpå den ena dödar den andra. Det blir naturligtvis kalabalik i hemmet.
    Därefter dyker det upp en hel del släktingar som vill vara med och sörja den avlidne/mördade. Släktingarna äter och dricker kopiöst och okontrollerat.
    Man stoppar våldgästningen när värdinnan hotar att lämna sin man och anklagar honom för att inte duga nåntingtill. Inte ens göra henne med barn.
    Efter den anklagelsen så gör han det och det blir ett försök att återta förnuft och försoning.
    Efter 9 månader då hon skall föda deras efterlängtade barn och han har lyckats skriva en bok som blir en publiksuccé så tränger sig omvärlden åter igen på och allt blir förgäves då mannens ”Godhet” behärskar verkligheten och fortsätter fördärvet.
    Efter födelsen bär mannen ut barnet för att få hyllningar av pöbeln och barnet dödas av pöbeln!
    Modern förlorar sin tro på framtiden. Europa förlorar sin identitet.
    Då och då under hela filmen, när verkligheten blir för jobbig, tröstar sig värdinnan med en gul dryck som förefaller vara någon sorts lugnade medel. The ”yellow potion” är medierna och political correctness, PK som intages med jämna mellanrum när eländet känns för överväldigande! Resten av filmen blir den logiska följden av en överdriven tro på allas rätt att ”äga” den berömde författaren!
    Se filmen själv!
    visa mindre

    • Det där var också en tolkning. Men jag tror inte det var vad Aronofsky hade i åtanke när han gjorde filmen.

      Man kan tolka filmer hur man vill egentligen. Man skulle lätt kunna tolka Starship Troopers som att vi borde ha ett totalitärt samhälle där man är tvungen att tjänstgöra i militären för att få rösträtt och där främlingsfientlighet är kul och bra.

  2. Haha!

    1. En gud är påhittad och kan således inte vara narcissist.

    2. Din kommentar i ”recensionen” gällande utbildning och narcissism är den kanske mest narcissistiska jag läst i år. Så frågan är om du känner dig själv väldigt väl eller inte alls?

    • Men de flesta påstår ju att Gud inte är påhittad. Och om nu filmen är en metafor för Bibeln, som du själv påstått, är ju Gud inte påhittad, utan en författare som lever i ett gammalt hus med sin fru. Du kan inte ha det på båda sätten 😉

      Jag nämnde min utbildning för att jag tyckte det var en svår film att ta till sig. Jag tycker inte film som riktar sig till gemene man ska vara så svår att ta till sig(men den ska inte heller fördumma publiken). Och jag hade ju ”fel” i min tolkning.

      Det kanske var lite narcissistiskt formulerat. Så där kan jag inte annat än säga Touché!

  3. Det krävs inte så överdrivet mycket bildning för att kunna se att filmen är själva skapelseberättelsen. Så du har dessvärre missat målet totalt, ”magister” till trots. Lawrence är Moder jord, Bardem är gud, Harris är Adam och Pfeiffer är Eva, deras söner Kain och Abel. Utöver detta är filmen späckad med religiös symbolik från första till sista bildruta. Från ”varde ljus” via den förbjudna frukten i Edens lustgård (glasstenen) till Jesu födelse och folket som tar del av hans lekamen. Och så alla de sju dödssynderna.

    • Se där, ja. Där fick vi oss en glasklar tolkning 🙂

      Står till och med på wikipedia upptäckte jag nu. Men det är fortfarande en pretentiös och flummig allegori; sista akten gick knappt att titta på, TYCKTE JAG. Sedan står jag fast vid att filmen handlar om extrem narcissism sedd utifrån. För det finns ingen större narcissist än en Gud som kräver evig dyrkan…

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.