Recension: Our Souls at Night (2017)

“Our Souls at Night” är en klart godkänd Lasse Hallström-film, fast utan Lasse.

Robert Redford och Jane Fonda i Our Souls at Night av Ritesh Batra
Foto: Netflix

Film: Our Souls at Night
Regi: Ritesh Batra
Manus: Scott Neustadter & Michael H. Weber
Med: Jane Fonda, Robert Redford, Judy Greer m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 tim, 56 min

Ritesh Batra slog igenom med buller och bång 2013 med den indiska filmen The Lunchbox, som fick stor internationell spridning. Sedan dess har det varit relativt tyst, det vill säga fram tills i år då han har inte mindre än två långfilmspremiärer, båda producerade i Hollywood. Den ena, som heter Känslan av ett slut, hade premiär tidigare i vår och den andra heter Our Souls at Night och har premiär på Netflix nu i dagarna.

Holly och Louis är grannar sedan många år tillbaka men känner varandra knappt. Det är det hög tid att ändra på tycker Holly, så hon går över till honom för att lämna ett förslag. Innan hon lägger fram sitt förslag gör hon klart att det absolut inte är ett oanständigt sådant. Hon vill helt enkelt bara ha någon att sova ihop med, för det är natten som är värst och då hon känner sig mest ensam. Det håller Louis med om, men ber om att få sova på saken (no pun intended) och efter en kort tids överläggande går han med på att testa. Nu inleds ett förhållande som till en början är rent platoniskt, men som snart utvecklas till någonting mer.

När eftertexterna rullade letade jag febrilt efter Lasse Hallströms namn. Jag tänkte att det bara måste finnas där någonstans. Jag menar, alla hans ingredienser finns ju. Men jag hittar inget, inte ens ett ”special thanks”. Vad jag försöker säga är att Ritesh Batras Our Souls at Night är så nära en Lasse Hallström-film man kan komma utan att svensken ens varit i närheten av den. Har du inte sett en Hallström-film, kan jag informera dig om att det inte alltid är positivt för en film att likna hans verk. De är gärna översentimentala och klyschiga. Men i Our Souls at Night har Batra som tur är mest tagit av de goda ingredienserna och på så sätt kokat ihop en åtminstone någorlunda välsmakande produkt.

LÄS OCKSÅ: Recension: Safe Haven (2013)

På skådespelarfronten har vi två stabila prestationer i huvudrollerna. Robert Redford och Jane Fonda (som för övrigt jobbar ihop för första gången sedan 1979) visar att de är gamla i gemet och har dessutom ett skönt samspel. De som sticker ut mest är dock birollsinnehavarna Judy Greer som Hollys neurotiska dotter och den alltid lika karismatiske Matthias Schoenaerts som hennes son.

Filmen har dock några små problem. För det första är den lite väl sockersöt. Visst, det finns ett par lite mörkare element, men emellanåt blir det ändå lite för sötsliskigt. Ett annat problem är ett mer konkret sådant. Jag pratar om en specifik scen där Holly och Louis ska gå på lunchdate och ALLA i hela stan fnissar, tisslar och tasslar bakom deras ryggar. Batra hade kanske en tanke bakom denna övertydlighet, men för mig blev det bara larvigt.

För att summera kan jag säga som så att Ritesh Batra gör ett klart godkänt intåg i Hollywood med Our Souls at Night. Men, för att inte “riskera” att bli en ny Lasse Hallström behöver han hitta tillbaka till den form han visade i The Lunchbox.

Ritesh Batras Our Souls at Night får 3.5 av 5 i betyg.

Gustav Larsed

Filmälskare som skrivit för Filmtopp.se sedan våren 2016.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline