Recension: Detroit (2017)

Detroit  Välgjort om hemskheter, förtryck och orättvisor

John Boyega i Kathryn Bigelows film Detroit.
Foto: Annapurna Pictures

Film: Detroit (2017)
Regi: Kathryn Bigelow
Manus: Mark Boal
Med: John Boyega, Will Poulter, Algee Smith, Anthony Mackie, Hannah Murray m.fl.
Genre: Thriller, Drama, Historisk
Speltid: 2h 23min

Kathryn Bigelows “Detroit” är en film som bottnar i upploppen i staden Detroit år 1967. Tydligt uppdelad i tre akter är filmen smart strukturerad, men dessvärre är det stor skillnad i kvalité om man tittar på varje enskild del. Dock är filmen välgjord och välspelad rakt igenom och det finns några scener som verkligen griper tag. 

Detroit är baserat på en sann historia om hur den mörkhyade befolkningen i staden Detroit år 1967 gjorde uppror efter många år av förtryck. Kavalkaderna urartade ganska snabbt, stora mängder polisstyrkor skickades in och situationen förvärrades ytterligare. Regissören Kathryn Bigelow väljer att avgränsa sig och lägga fokus på vad som hände en hotellnatt på Agliers Motell, där tre personer sköts till döds. Filmens första del presenterar en bakgrund, den andra delen porträtterar skräcknatten på Agliers och den avslutande akten redogör för efterspelet.

Läs mer: Oscarsgalan 2018: Filmer med chans på Oscar för bästa film!

Genom ett inledande animerat filmspel på ungefär en minut försöker Kathryn Bigelow sätta in den afroamerikanska befolkningens svåra historia i en kontext. Det fungerar inte speciellt bra utan blir snarare övertydligt, utan emotionellt djup. Däremot introduceras filmens karaktärer förtjänstfullt. De båda kompisarna Larry (en strålande Algee Smith) och Fred (Jacob Latimore) anländer till hotellet efter en misslyckad spelning. Larry sjunger i bandet The Dramatics och blir förkrossad när publiken tvingas lämna på grund av oroligheter utanför. Det finns en hjärtskärande scen där Larry står och sjunger ensam på scen framför en tom konserthall.

Därtill kommer Dismukes (John Boyega) och Krauss (Will Poulter) in i handlingen. Dismukes arbetar flera skift på två olika jobb och man förstår att det är en ung man som vill göra rätt för sig. Krauss arbetar för Detroit-PD och är ledare i gänget som mycket av händelserna på Algiers hotell kretsar kring. Will Poulters karaktär är sadistisk, rasistisk och totalitär, men formad av det samhälle han vuxit upp i. På ytan är det en film om några få människor men som egentligen handlar om en destruktiv samhällsstruktur.

Förvandlas till effektfull skräck

Detroits andra akt börjar med en scen där en mörkhyad man demonstrerar det förtryck han och många andra får genomlida dagligen. På skoj avfyrar han en leksakspistol och det blir startskottet för en helvetesnatt utan dess like. Filmen förvandlas här från ett historiskt drama till ren och skär skräck. Det är rysligt effektfullt gjort av Kathryn Bigelow, som styr händelserna med en mycket säker hand. Will Poulter är bra otäck som den vidrige polisen Krauss. Han bidrar starkt till den blandning av obehag och spänning som uppstår. Jag sitter som på nålar. En scen sticker ut extra: en annan polisenhet förstår vad som sker på hotellet men ingriper inte med motiveringen att “vi vill inte bli inblandade i något medborgarrättstrams”.

Läs också: Intervju:Stellan Skarsgård (Borg)

Den avslutande delen i Detroit håller inte samma klass. Här blir filmen ett vanligt rättssals-drama, där konsekvenserna av hotellnatten ska avhandlas. Det blir väl klichéfyllt och långdraget men aldrig helt ointressant. Kathryn Bigelow försöker återigen knyta ihop säcken genom att placera denna sanna historia i en historisk kontext men det fungerar tyvärr inte smärtfritt.

Trots detta är Detroit fortfarande en bra film. En lysande andra akt samt Will Poulter och Algee Smiths prestationer kommer jag att minnas. Även Kathryn Bigelows regi är genomgående riktigt läckert. Om bara avslutningen hade varit bättre hade Detroit haft goda chanser till ett högre betyg.

 

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline