Recension: Dunkirk (2017)

Med “Dunkirk” cementerar sig Christopher Nolan som Hollywoods “blockbusterkung”

Poster till Dunkirk av Christopher Nolan
Foto: Warner Bros. Ur krigsdramat “Dunkirk” av Christopher Nolan.

Titel: Dunkirk
Manus & Regi: Christopher Nolan
Med: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Cillian Murphy m.fl.
Genre: Action, Drama
Speltid: 1 tim 46 min

Christopher Nolan är en av filmvärldens främsta regissörer och har gång på gång levererat magnifika blockbusters. Efter “The Dark Knight”-trilogin, “Inception” och “Interstellar” är hans första krigsfilm här, och förväntningarna är stora.

Dunkirk baseras på evakueringen av 300 000 engelska soldater från den franska kuststaden Dunkerque som omringades av nazisternas armé i början av andra världskriget. Churchill hoppades att som bäst lyckas få 30 000 mannar tillbaka till hemlandet. Det var ett omöjligt projekt som skulle komma att skrivas in i världshistorien.

Det börjar med en spektakulär öppningssekvens som sätter tempot för filmens resterande speltid. I rasande fart följer vi stridspiloten Farrier (Tom Hardy), lokalinvånarna Dawsons och soldaterna Gibson, Tommy och Alex (Harry Styles), som på olika vis vill samma sak – komma hem till sina familjer. Vi får också följa en traumatiserad soldat (Cillian Murphy) som plockas upp av ett civilt fartyg.

LÄS OCKSÅ: Filmtopp ger de bästa filmtipsen!

Christopher Nolan gör det han kan bäst: bygga upp intensiva scener som får även den mest stresstålige att bita på naglarna. Hans berättande går direkt att känna igen; ett växelberättande med flera trådar som knyts ihop elegant. Fast Nolans tidigare brister återfinns även här. Karaktärerna känns ofta underutvecklade och själva helhetsbilden är inte lika magnifik som detaljerna. Och det görs med mer hjärna än hjärta.

Det ska även sägas att filmen mer eller mindre utesluter kärleksrelationer och även kvinnliga roller. Men samtidigt känns det inte helt lätt att veta var dessa skulle hitta sin plats i en berättelse som väljer att tydligt fokusera på de mest inblandade i själva stridens hetta. Och vilken hetta det blir.

I vissa scener är krigets klaustrofobi skräckinjagande påtaglig och det märks att Nolan har valt att fokusera på den enskilde soldatens helvete snarare än att återge de stora arméernas slakt. Samtidigt kan detta grepp få betraktaren att underskatta den faktiska hotbilden mot den brittiska armén.

Nolans regi i Dunkirk påminner om den i Interstellar där han använde sig av statiska och spännande kameravinklar. Det finns ett stilsäkert allvar i hans sätt att berätta, vilket väger upp för den bristande brutaliteten i hans filmer.

Dunkirk känns oerhört autentisk, men något som sänker verklighetskänslan är hur Nolan undviker att visa blod. Det här är blockbuster för vuxna och unga, men rent objektivt vore det mer rättvist mot historien att inte ducka för dess mer grymma aspekter. Under bombräderna längs den franska kusten flyger kroppar men inga bortsprängda lemmar. Men likväl bjuder Dunkirk på en av årets häftigaste och mest omskakande bioupplevelser.

Axel Diedrichs

Axel Diedrichs

Redaktionschef och medgrundare av Filmtopp.se. Aspirerande manusförfattare och cineast.
Axel Diedrichs
Inline
Inline