Kim - Den skalliga primadonnan (2017)
En höstkväll år 2014 samlade Kim Anderzon alla sina vänner för ett sista framträdande. Några dagar senare tog hon sitt sista andetag. Dokumentärfilmen Kim - Den skalliga primadonnan berättar historien om en av vår tids största skådespelare.
Kim levde för teatern vilket innebar att relationer till familj och vänner ofta kom i andra hand. Hon hade lätt för att uttrycka kärlek till en annan person på scen, men i verkligheten var det svårare. Det var först på ålderns höst som hon fann äkta kärlek i Lars Naumburg, som hon kom att leva med fram till sin död. De sista åren i livet var en kamp mot cancern som hade invaderat hennes kropp, men inte ens sjukdomen stoppade henne från att att skådespela. Teaterföreställningar varvades med resor till cancerkliniker i Tyskland, allt för att kunna stå på scen in i det sista.
Dokumentären fokuserar mer på skådespelaren Kim än människan. Hon verkar ju i och för sig ha varit mer emotionellt engagerad i livet på scenen än i den verkliga världen, så det är kanske inte så konstigt. Det ligger dock filmen i fatet en aning eftersom den inte engagerar mig som åskådare på ett emotionellt plan riktigt så mycket som den borde. Narrativet blir mer gripande och intressant mot slutet när människan Kim kommer fram mer. Fram tills dess är den mest en skildring av Kims betydelse för Stockholms teaterscen. Intressant, absolut, men ett mer närgånget och personligt porträtt av Kim Anderzon hade varit att föredra. Det är lätt att dra paralleller till dokumentärfilmen Jag är Ingrid, som också porträtterar en person som mer eller mindre var gift med sitt jobb och på sätt negligerade nära och kära. Där tycker jag att filmteamet har lyckats bättre med balansen mellan skådespelaren och privatpersonen Ingrid.
LÄS OCKSÅ: Recension: Jag är Ingrid (2015)
Slutligen, för att väga upp all kritik, vill jag poängtera att Kim - Den skalliga primadonnan faktiskt är en bra och välproducerad dokumentär. Har man dessutom en närmare relation till Kim, skådespelaren eller människan, får man säkerligen också en mer emotionell upplevelse av filmen än undertecknad.
Bäst: De gripande slutscenerna.
Sämst: Filmens känns lite för distanserad från Kim som privatperson.