Mannen från Snåsa (2016)

I den norska lilla byn Snåsa hittar vi Joralf som är känd för att ha helande krafter. Han har därför under de senaste 65 åren besökts av över 50 000 personer som önskat bli av med sina krämpor. Joralf har slutat att ta emot besökare men dokumentärfilmaren Margreth Olin lyckas få honom att tillfälligt gå ur sin pension för att kunna fånga hans arbete på film. Under efterarbetet av filmen drabbades Margreth av en personlig tragedi när hennes man plötsligt svävade mellan liv och död efter en stroke. Denna händelse förde henne och Joralf mycket nära varandra.

Egentligen borde jag kunna avfärda en dokumentär som denna med en axelryckning. Jag är nämligen minst sagt skeptisk när det kommer till personer som hävdar att de har helande krafter. Trots detta dröjer det inte länge innan jag sitter där med tårar rullandes ner för mina kinder. När jag ser alla möten mellan Joralf och personer med olika åkommor – det ena mötet mer gripande än det andra – så spelar det inte längre någon roll om hans egenskaper är på riktigt eller inte. Personernas reaktioner på Joralfs behandlingar är åtminstone otvivelaktigt äkta.

Regissören Margreth Olin säger att en av anledningarna till att hon gjorde Mannen från Snåsa var att hon tidigare hade filmat vissa delar av flyktingkatastrofen. Hon kände därför att hon nu behövde dokumentera möten mellan människor som istället bygger på kärlek och värme. Jag håller verkligen med henne om att detta behövs för Mannen från Snåsa är minst sagt en välkommen värmeinjektion i dagens kalla politiska klimat och en av årets bästa filmer.

Bäst: Att filmen lyckas beröra en skeptiker som mig.

Sämst: Eventuellt att Margreth Olin idoliserar Joralf lite väl mycket. Filmen känns aning vinklad.