Blair Witch (2016)
Uppskruvad och högljudd uppföljare som förlitar sig mer på jump scares än kuslig realism
Tjugo år efter händelserna i The Blair Witch Project (1999) hittar James (James Allen McCune) ett online-klipp, vilket ger hopp om att hans storasyster Heather kan vara vid liv. Han bestämmer sig för att utforska skogen kring Burkittsville, Maryland, där Heather och hennes två vänner en gång försvann.
Med sig har han amatörfilmaren Lisa (Callie Hernandez), sina två vänner Peter (Brandon Scott) och Ashley (Corbin Reid), samt lokalborna Lane (Wes Robinson) och Talia (Valorie Curry), som hittade videobandet i skogen som låg till grund för det nya klippet. Utrustade med allsköns inspelningsutrustning ger de sig ut i den lömska skogen för att hitta spår efter Heather och utforska legenden om The Blair Witch.
Precis som The Blair Witch Project berättas Blair Witch via så kallad "found footage", alltså att filmen utspelas via karaktärernas egna videoklipp. Denna gång görs det via systemkameror, öronmonterade GoPros, mobilkameror, iPads och till och med drönare. Detta görs relativt snyggt och effektivt, men det ständiga klippandet mellan olika skakiga kameror ger ibland ett stressat uttryck snarare än den ensamma kamerans spöklighet som ses i originalet.
Handlingen i Blair Witch är i princip återanvänd från originalet och filmen är mer remake än egentlig uppföljare. Men som regissören själv uttryckt det handlar filmen mer om att vara jagad än att vara vilse i skogen. Jag kan förstå filmskaparnas syfte med att höja actionnivån för att skilja sig mot originalet. Men just detta är till stora delar varför den riktiga spänningen fallerar. Tempot är uppskruvat, och ljudeffekterna är högljudda och låter ofta lite "för bra" vilket tar bort ifrån realismen. Den där krypande, tysta, kusliga känslan – som man kan förvänta sig av en film som utspelar sig i skogen – infinner sig aldrig riktigt. Istället bygger filmen till största del på jump scares (så till den grad att en av karaktärerna själv påpekar det) och specialeffekter.
LÄS OCKSÅ: De 15 bästa spökfilmerna
Skådespelarna gör godkända men relativt intetsägande rolltolkningar. Karaktärerna är många och varken deras personligheter eller relationer får tid för utveckling, vilket gör det svårt att bry sig om deras överlevnad. De blir i slutändan mestadels verktyg för att ge tittaren skrikiga, TV-spelsliknande första-persons-glimtar av diverse kusligheter.
Detta till trots, så bjuds det på en del skrämmande stunder och biobesökaren lär inte lämna salongen utan att ha fått några adrenalinhöjningar. Tiden i skogen är stundtals otäck och välgjord, men alltför snabbt urartar det hela. Se hellre originalet eftersom Blair Witch i slutändan bara är en moderniserad version med några småjusteringar och mer action.
Bäst: Stundtals realistisk och klaustrofobisk.
Sämst: Alla ointressana jump scares och att vi har sett det förut.