Recension: Florence Foster Jenkins (2016)

Florence-Foster-Jenkins-Poster-Meryl-Streep-slice
Foto: Svensk Filmindustri

Film: Florence Foster Jenkins (2016)
Regi:
Stephen Frears
Manus:
Nicholas Martin
Med: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson m.fl.
Genre:
Drama, komedi
Speltid:
1tim 51min

Året är 1944 och vi befinner oss i New York. Den rika arvtagerskan Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) har ett platoniskt äktenskap med den före detta skådespelaren St Clair Beyfield (Hugh Grant) och tillsammans driver de kulturklubben Verdi Club. En klubb där de gärna själva gästar under olika framträdanden, både som presentatörer men också som skådespelare. Nivån på deras skådespelartalanger går givetvis att ifrågasätta, men att deras passion är äkta går inte att bortse från.

Det står snart klart för oss Clair gör allt i sin makt för att hålla sin hustru lycklig. Faktum är att han lägger stor möda på att hela tiden se till att ingen illavarslande kritik når hennes öron och dagarna i ända bekräftar han att hon är hans begåvade ”lilla bunny”. Att Clair har ett förhållande vid sidan om med unga Kathleen (Rebecca Ferguson) är han däremot betydligt mer diskret med.

LÄS OCKSÅ: Kostymserierna du inte får missa

Efter att ha blivit berörd av en operasångerska bestämmer sig Florence för att själv testa sina egna sopran-förmågor. På momangen ser Clair till att hon får en framstående sångpedagog och en egen pianist (Simon Helberg). Från första tonen Florence tar, vet både vi såväl som alla i repetitionsrummet att hon knappast är någon näktergal. Den enda som saknar denna insikten är Florence själv. Fast å andra sidan, varför skulle hon tro något annat när alla runt om henne påstår att hon är enastående. Clair är helnöjd med fasaden tills dagen Florence bestämmer sig för att uppträda inför publik…

Stephen Frears leder oss tryggt genom sin omvända ”kejsarens nya kläder-historia”. Det är ständigt konventionellt berättat, men stilistiskt är det väl genomfört och skådespelet ligger på hög nivå. Bäst är föga förvånande Meryl Streep, som gör en hjärtevärmande tagning av känslosamma Florence, men även Hugh Grant lyckas både beröra och locka fram några skratt. Rebecca Ferguson har inga stora scener, men av vad vi får se så matchar utan problem de andra skådespelarna. För er Big Bang Theory-entusiaster kan jag meddela att Simon Helberg gör en klart godkänd roll som Florence timida pianist och lojala följeslagare.

LÄS MER: Bioaktuella filmer – så bra är filmerna nära dig!

De flesta komiska sekvenserna baseras på Florence framträdanden, hur hon för sig och hur olika åskådare reagerar på hennes sång. Även om det ofta blir underbart pinsamt, så är det mot filmens andra halva rätt utdraget. I det stora hela är Florence Foster Jenkins en välgjord crowd-pleaser och vet du med dig att du gillar Stephen Frears andra filmer, så kommer du säkert finna stort nöje i denna med.

Bäst: Meryl Streeps första sångnummer.

Sämst: Att berättandet är så fantasilöst.
betyg_3

About Eric Diedrichs 728 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.