Recension: Sommaren ’71 (2015)

Foto: Folkets Bio
Foto: Folkets Bio. Sommaren 71.

Originaltitel: La Belle Saison (2015)
Regi: Catharine Corsini
Manus: Catharine Corsini & Laurette Polmanss
Med: Izía Higelin, Cécile De France, Noémie Lvovsky m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1h 45min

Catherine Corsinis ser sin nya film, Sommaren ’71, som en fortsättning på den väg Abdellatif Kechiche banade med Blå är den varmaste färgen. Även om regissören uppger sig gilla Kechiches värk, så ville hon skildra en lesbisk kärlekshistoria ur ett mer kvinnligt perspektiv. Om hon har lyckats ur den aspekten har jag nog ingen befogenhet att döma, men ur ett rent cinematiskt perspektiv tillför Sommaren ’71 inget nytt.

Historien om bondflickan som möter kärleken i Paris är konventionellt berättad och utmanar aldrig sin publik. De stunder som ska vara inspirerande och knäppa samhället på näsan – både när det kommer till kvinnosyn och homofobi – har en påtaglig feel-good-ton över sig. Något som underminerar budskapet.

LÄS OCKSÅ: Romantisk film – dessa måste du ha sett

I huvudrollen som lantisen Delphine ser vi Izía Higelin. Efter att hon får sitt hjärta krossat av sin hemliga kärlek, som har vikt hädan för heteronormativiteten, beger sig Delphine av till storstaden. Det dröjer inte länge innan Paris visar sig ha ett nytt komplicerat förhållande på lager åt henne. I en utåtagerande feministisk grupp träffar hon Carole (Cécile De France).

Carole tycks vara den som ständigt är i kontroll. Hon lever med sin pojkvän, styr upp gruppens träffar och ger sken av att ha en tydlig bild av både sin person och livssyn. Allt detta vänds upp och ner när Delphine överrumplar henne med sin lantliga charm och en kärlekshistoria har fötts. Fast kärleksparets relation kompliceras när Delphines fader får av en hjärtattack och hennes mamma själv måste ta hand om gården. Kan Delphine verkligen låta sin mamma slita ensam?

Under filmens andra halva får vi lära känna Delphines moder Monique (Noémie Lvovsky). Hon är diskuterbart Sommaren ’71s mest intressanta karaktär med sitt ambivalenta förhållningssätt till sin dotter. Samtidigt som Monique förkroppsligar vad som kännetecknar en traditionell moderfigur, så representerar hon samhällets intolerans mot det avvikande. Lvovsky gör en stark insats och tillsammans med karismatiska Higelin är hon filmens stora behållning. 

I sin helhet är Sommaren 71 ett välgjort drama, men som film om kärlek och revolt känns den märkligt håglös. Som samhällskritik går den lättvindigt förbi.

Bäst: Lägg märke på Higelins utmärkta skådespel när Delphine väntar på Carole på tågstationen. Förväntan i luften!

Sämst: Att Catharine Corsini känns lite för bekväm i sitt berättande.

Betygssymbol för 3 av 5

About Eric Diedrichs 757 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.