Recension: Money Monster (2016)

Foto: Tristar Pictures
Foto: Tristar Pictures

Film: Money Monster (2016)
Regi:
 Jodie Foster
Manus: Jamie Linden, Alan DiFiore och Jim Couf
Medverkande: George Clooney, Julia Roberts, Jack O’Connell m.fl.
Speltid: 98 min
Genre: Drama/Thriller

Lee Gates leder ett populärt tv-program som heter just Money Monster, där han på ett underhållande sätt undervisar sin publik i aktiehandel, samt tipsar om vad de ska köpa och vice versa. En dag får han ett oväntat besök i studion av en ung beväpnad man som blivit ruinerad på grund av ett aktietips som Gates slängt ur sig i förbifarten. Kyle – som den unge mannen heter – vill ha svar på varför aktien han satsade pengar på egentligen kraschade och tar Gates som gisslan och kräver att livesändningen inte bryts. Kyles mål med detta är att hela världen ska kunna följa hans utfrågning av de han anser skyldiga till brotten mot honom och många andra.

Money Monster bygger i grunden på en rätt spännande idé, men utförandet lämnar tyvärr en del att önska. Jodie Foster, som står för regin, satsar till exempel så hårt på samhällskritiken att den flera gånger övergår i något som snarare liknar satir fast utan att vara roligt. Detta gör även att filmen tappar en stor del av sin verklighetsförankring vilket i sin tur leder till att illusionen bryts och att jag som tittare inte tror på det pågående spektaklet.

Läs också: 5 monsterfilmer för dig som älskar spänning

Filmens karaktärer, som till största delen är överspelade stereotyper, övergår även de i parodi emellanåt. Vid några tillfällen är det faktiskt så illa att skämskudden är nära på att åka fram, speciellt när George Clooney showar loss som den excentriske programledaren Lee Gates. Han är helt enkelt inte tillräckligt cool för att komma undan med att dansa fram i studion till hård hip hop-musik.

Jag förstår såklart tanken bakom samhällskritiken i Money Monster och tycker till och med att det är en bra tanke på pappret, men Foster tar helt enkelt i för mycket här och helhetsintrycket blir långt ifrån så bra som det kunde blivit. Hade filmen bara varit mer nedtonad och verklighetstrogen hade betyget höjts ett par snäpp.

Bäst: De få gånger då samhällskritiken faktiskt fungerar.

Sämst: Ett skämt om erektionssalva som hade passat bättre i American Pie.

About Gustav Larsed 99 Articles
Filmälskare från Lidköping som är lika gammal som The Shining. Slukar allt vad film heter, oavsett genre, men har en förkärlek för lyckade skildringar av förälskelser.