Recension: Paradissviten (2015)

paradise-suite-nederlandse-oscar-inzending-beste-niet-engelstalige-film
Foto: Folkets Bio

Film: Paradissviten (2015)
Regi: Joost van Ginkel
Manus: Joost van Ginkel
Med: Anjela Nedyalkova, Isaka Sawadogo, Boris Isakovic, Magnus Krepper, Erik Adelöw m.fl.
Genre: Drama

Sex människoöden flätas samman i den nederländska regissören Joos van Ginkels mosaikfilm Paradissviten. Trots att huvudrollerna kommer från olika länder och har olika socioekonomiska bakgrunder knyts deras öden ihop i Amsterdam.

Bulgariska Jenya (Nedyalkova) tror att lyckan är gjord när hon lämnar betongområdet i Sofia för ett modelljobb i den nederländska huvudstaden. Det hon inte vet, är att männen som ska fotografera henne jobbar för en traffickingliga. Snart kommer hon att slussas från den ena kunden till den andra i stadens notoriska glädjekvarter.

Läs också: Filmtopps dramatips!

Jenyas liv kommer att korsa vägar med Yayas (Isaka Sawadogo), en illegal immigrant som sliter på ett rosplantage för att kunna betala rivningslägenheten han bor i. Två liv kantade av desperation tangerar i filmens huvudstycke; en surrealistisk sexscen att betrakta för betalande kunder på en exklusiv strippklubb. Denna sekvens, tillsammans med en plågsam våldtäktsscen, är ett kvitto på hur mycket Paradissviten kräver av sin publik – men låt dig inte avskräckas, det är värt resan.

Bland övriga nämnvärda karaktärer finner vi den egocentriske svenske diregenten (Magnus Krepper), som vet mer om Mozart än sin son, som han obarmhärtigt pressar; en moder på jakt efter hämnd på sitt barms mördare och den omtänksamme familjefadern Ivica som utanför hemmet är en skoningslös gangster.

Läs också: Recension – Mustang (2015)

Även om vi har sett och hört alla dessa historier förut hittar van Ginkel intressanta vinklar i varje människoöde. Schabloner till trots, blir det varken särskilt klyschigt eller tradigt. Paradissviten brister snarare i avsaknaden av värme och medmänsklighet. Det klingar i moll från början till slut och mot filmens upplösning blir det nästan – men bara nästan – parodiskt tungt. Tack och lov lyckas van Ginkel balansera sin film helt rätt.

Sett till de tekniska aspekterna gör Paradissviten inget större avtryck. Nästan allt är filmat med skakig kamera, en teknik jag fullständigt har tröttnat på, och både musik och foto känns många gånger typiskt modernt. Men om man ser till filmen som helhet gör inte dessa petitesser särskilt mycket. Här är det skådespelarna som är i fokus och hela ensemblen levererar med bravur.

Bäst: Jenyas livsöde är Paradissvitens stora styrka. Förtrollande Nedyalkova gör en stark insatts och har tillräckligt mycket stjärnglans för att komma långt i den internationella filmindustrin.

Sämst: Tyvärr är inte alla historier lika intressanta att ta del av.

betyg 4

About Eric Diedrichs 732 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

2 Comments on Recension: Paradissviten (2015)

  1. Hej!
    Du ger filmen en 4:a i betyg, men gillar inte ”de tekniska aspekterna” -som fotot. Vad är det med filmen som du tycker om?

    • Hej Andréas!
      Nu var det ett tag jag såg filmen, men det fanns något jag starkt gillade hos flera av historierna. En fyra kan ha varit lite generöst, och jag ser att det inte riktigt motiveras i min recension, men jag är en sucker för den här typ av mosaikberättande. Dessutom blev jag riktigt emotionellt engagerad ett flertal gånger. Betyget var i detta fall närmast uteslutande baserat på filmens emotionella kraft och inte på det tekniska. Fotot är klart kompetent, men jag fann stilgreppet ointressant och som sagt väldigt ”tidstypiskt”.

      Vad tycker du om paradissviten? 🙂

Comments are closed.