Recension: Under the Skin (2013)

Scarlett Johansson i Under the Skin
Foto: Studio Canal

Film: Under the Skin (2013)
Regi: Jonathan Glazer
Manus: Walter Campbell, Jonathan Glazer, Mich Faber (Bok)
Med: Scarlett Johansson, Adam Pearson, Dave Acton m.fl.
Genre: Sci-fi, Thriller

Bioduken är kolsvart när Cinematekets Under the skin rullar igång. Långsamt växer sig ett ljus allt starkare över duken och snart sitter publiken som bländad. Därefter avlöses ett surrealistiska montage av ljus, förvrängda röster och dissonant fiolmusik som inte inte bara för tankarna till Kubricks 2001: A Space Odyssey utan också sätter ton på vad som komma skall; en krävande bioupplevelse olik allt du tidigare har sett.

Historien kretsar kring en främmande utomjording som i mänsklig skepnad (Scarlett Johansson) glider runt i en skåpbil längs Glasgows gator på jakt efter män att förföra. Varelsen lockar med sig männen till en lägenhet för att lura ner dem i en slags kvicksilverliknande avgrund där de senare förgörs. Någonstans på vägen börjar utomjordingen bli mer fascinerad över sin mänskliga skepnad, och som jag förstår det, människan som djur.

Läs också: Filmtips – Sci-fi

Det är mycket som händer under ytanUnder the Skin och det bjuds aldrig på några konkreta svar. Krypterat diskuteras sexism, begär och missanpassning till ett hypnotiskt soundtrack. Faktum är att det är mycket med Under the skin som är hypnotiskt, som de långa tagningarna och känslan av att filmens karaktärer ständigt är i rörelse.

Eftersom filmens regissör, Jonathan Glazer, ville ge filmen en så naturlig puls som möjligt är många av scenerna med skåpbilen filmade i smyg och med dolda kameror, statisterna visste inte ens om själva att de blev filmade. Dessutom är alla scener där personer integrerar med varandra kraftigt improviserade. Även om Glazers punkiga experiment är intressant nog är det Scarlett Johansson som stjäl showen. Med orubblig bestämdhet lämnar hon inte sin karaktär för en sekund. Allt hon säger och gör känns uträknat mänskligt men hela tiden distanserat, som om att hon verkligen vore en annan livsform som har studerat människor i år för att sedan göra en nästintill perfekt imitation.

En av filmens mest trollbindande scener är när Scarletts karaktär samtalar med en missbildad man (Adam Pearson). Den till en början skygge mannen börjar snart berätta om hur andra människor behandlar honom och det hela känns hjärtskärande äkta, inte minst för att skådespelaren är missbildad på riktigt. Pearson har nämligen von Recklinghausens sjukdom som gör att det växer tumörer i ansiktet på honom. I en intervju med The Guardian berättar Pearson öppet om hur inspelningen av Under the Skin och samtalen med Scarlett förändrade hans liv (du hittar intervjun här).

Under the Skin är en banbrytande film, som vågar vara annorlunda. Många kommer älska den, fler kommer att hata den, men ingen kommer kunna lämna biografen helt oberörd.

Bäst: Att vi aldrig vet vad som komma skall.

Sämst: Känslan av att vi aldrig kommer att få ett svar på några av filmens gåtor.

 

 Vad tyckte du om “Under the Skin”?

Eric Diedrichs

Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

Latest posts by Eric Diedrichs (see all)

2 Trackbacks & Pingbacks

  1. Recension: Spring (2014) | Filmtopp.se
  2. Recension: Spring (2014) - Filmtopp.se

Comments are closed.

Inline
Inline