Drugdealer (avsnitt 1-3)
En annorlunda knarkserie.
Jonatan Unges "Drugdealer" är en märkligt varm serie om en knarklangare.
MER LÄSNING:
Linus jobbar som knarklangare åt sin svärfar och lever ett vanligt Svensson-liv. Men när Linus svärfar åker in i fängelset måste han steppa upp och ta över som ledare, något som visar sig vara knepigare än vad han hade kunnat tro.
Drugdealer är en bisarr serie om ett gäng knarklangare. Det är många absurda händelser som utspelar sig under de femton minuter som utgör ett avsnitt, och ibland är det svårt att avgöra om man är på väg att skratta eller må lite dåligt.
Det är komikern och radioprataren Jonatan Unge som har skapat serien tillsammans med regissören Isabella Rodriguez ("Bauta", "Kurs i självutplåning"). Det är även Jonatan Unge som spelar huvudkaraktären Linus, den naiva och oskyldigt snälla knarklangaren som inte vill något annat än att förbättra den kriminella organisationen – något som många gånger visar sig skapa fler problem än lösningar.
"Vet fortfarande inte riktigt vad jag känner för Drugdealer."
Trots problemen försvinner inte Linus goda inställning och han fortsätter ständigt att försöka – och utan att ha något annat motiv bakom det än att förbättra företaget och göra sin svärfar stolt. Mellan sina knarkutlämningar måste Linus även åka och hämta upp sin dotter på förskolan.
Linus är verkligen en annorlunda karaktär i en serie om kriminella organisationer och knarklangning. Han sprider en märklig värme omkring sig och som träffar alla i hans närhet, en ovanlig värme i en annars kall värld. Efter tre avsnitt känner jag mig dock ganska nöjd med honom som karaktär och hela konceptet i sig.
Drugdealer är en lättsamt rolig serie om ett allvarligt ämne, men som också ganska snabbt blir tröttsam. Det känns inte som en serie man kan sträcktitta på. Den fungerar däremot betydligt bättre att hoppa in i. Att titta på när man har en kvart över.
Det har gått ungefär ett dygn sedan jag såg de tre första avsnitten av "Drugdealer" och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag känner för den. Den är absurd och rolig, men samtidigt inte mycket mer än så. Den är ett märkligt avbrott från mörkare knarkserier, och landar därför på en stark tvåa.