Dokumentär om Winehouse anklagas för att vara missledande

Amy Winhouse                                                                                                    FOTO: Matt Dunam/Corbis

Amy Winhouse                                                                                                    FOTO: Matt Dunam/Corbis

Den 3:e juli har Amy premiär, dokumentärfilmen om sångerskan och låtskrivaren Amy Winehouse som gick bort i alkoholförgiftning 2011. Filmen kommer att innehålla tidigare ovisat bildmaterial om hennes uppväxt och låtar som hon aldrig släppte.

När Winehouse dog gick hon med i "27 club" (en benämning för stora artister som dog i 27-årsåldern) och det är säkerligen många som vill se dokumentärfilmen om hennes liv. Därför kom det igår tråkiga nyheter när hennes familj valde att inte längre stötta filmen. Enligt Digitalspy.com beror det på att filmskaparna inte har gjort ett sanningsenligt porträtt om Winehouse. I ett uttalande berättar familjen att det gjorts felsanningar om grundligar utdrag i hennes liv.  

The film is a missed opportunity to celebrate her life and talent and that it is both misleading and contains some basic untruths. There are specific allegations made against family and management that are unfounded and unbalanced.

Familjen menar också att filmen visar en felsanning om stödet Winehouse fick som alkoholberoende:

In reality, the filmmakers were told of a huge effort from all concerned to help Amy at all stages of her illness and their constant presence in her life throughout, as well as that of many excellent medical professionals. As many families know, addiction cannot begin to be treated properly until the individual helps themselves and there is no ‘one size fits all’ solution.

Läs mer om deras uttalande här.  Nedanför kan du se trailern till Amy.

Jag tycker att det är tråkigt ifall filmskaparna har missat en chans att visa Winehouse liv så som det faktiskt var. I mångas ögon var hon bara ett fyllo med en bra röst. Jag minns när jag såg henne uppträda på Hultsfredsfestivalen 2007 och folk sjöng ramsan: "Amy har däckat." så fort hon var minuter försenad upp på scen.

 

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Pippi Långstrump i mangastil

För en tid sedan skrev Filmtopp ett porträtt om den japanska filmästaren Hayao Miyazaki. Animationsregissören som ofta beskrivits som en japansk motsvarighet till Walt Disney.

Miyazakis första utlandsresa gick till Stockholm 1971. Väl där sökte han upp Astrid Lindgren för att få tillstånd till att göra en japansk version av Pippi Långstrump. Astrid sa nej, men intrycken från huvudstaden och Visby inspirerade till staden Koriko i filmen Kikis expressbud (1989). 

Nyligen släpptes det några bilder som Miyazaki gjorde för att få Astrids godkännande. Känner du igen våran Pippi och hennes vänner?

Vill du ser fler bilder klicka här.

Sebastian Håkansson

FAST & FURIOUS 8

Vid en biomässa i Las Vegas alldeles nyligen berättade filmseriens huvudrollsinnehavare, Vind Diesel, att det kommer spelas in en åttonde Fast & Furious-film, skriver Variety. I samma veva som den glada nyheten berättades fick Diesel svårt att hålla tillbaka tårarna. Anledningen var att han kom att tänka på Paul Walker och hur de båda två år tidigare hade stått på samma biomässa och berättat om planerna för inspelningen av del 7. 

Fast & Furious 7 har nått enorma publikframgångar och har nu spelat in drygt 9 miljarder kronor världen över. Det gör filmen till den sjunde mest inkomstbringande filmen någonsin. Fast & Furiors 7 har dessutom slagit ett rekord i att vara den film som snabbast nått över en miljard dollar i internationella intäkter, vilket den mäktade med under förra helgen.

Läs också: De 10 mest inkomstbringande filmerna någonsin.

Från flera håll spekuleras det nu om att Fast & Furiors 7 kommer att bli 2015 mest inkomstbringande film. Kommer kanske Avengers 2 (2015), som nyligen haft svensk biopremiär att kunna gå om? Eller hittar vi den största utmanaren i slutet av bioåret? Då går nämligen Star Wars VII upp på biograferna. 

Vad den åttonde filmen kommer att handla om eller vilka stjärnor som återvänder till rollerna är i dagsläget oklart.

Läs också: 10 saker du inte visste om Fast & Furiors.

Gilla Filmtopp.se om du vill ha fler vassa filmnyheter!

Sebastian Håkansson

De fem bästa revisionistiska westernfilmerna

Inspirerad av spaghetti-western började den amerikanska filmindustrin att förändra sig. Snart skulle Hollywood börja producera brutalare och mer komplexa filmer som slutade förgylla westernperioden på samma sätt som de tidigare filmerna hade gjort. Dessutom började många av filmerna kritisera U.S.A.s agerande mot indianerna och den ensidiga skildring av indianerna som de klassiska westernfilmerna hade.

I denna listan är Sam Peckinpahs westernfilmer exkluderade eftersom de redan är nämnda i porträttet av regissören som du kan läsa här. För att kunna göra detta urval möjligt har jag också begränsat urvalet till en Clint Eastwood-film. 

5. Utvandrarna + Nybyggarna (1971, 1972)

Regi: Jan Troell
Med: Max von Sydow, Liv Ullman, Eddie Axberg, Pierre Lindstedt, Allan Edwall m.fl.

Jan Troells mästerliga filmatisering av Vilhelm Mobergs episka bokserie om de fattiga småländska bönderna Karl-Oskar och Kristina som provar lyckan i Amerika, är bland de finaste Sverige har producerat. Tyvärr så känns den andra halvan av Nybyggarna väldigt hastigt berättad. 

4. The Outlaw Josey Wales (1976)

Regi: Clint Eastwood
Med: Clint Eastwood, Chief Dan George, Sandra Locke m.fl.

Efter att hans fru och son har mördats av pro-unionsoldater i slutet av det amerikanska inbördeskriget, ansluter sig farmaren Josey Wales till en gerillagrupp som vägrar erkänna enandet av syd- och nordstaterna. Det ena leder till det andra och snart har en inflytelserik senator satt en prislapp på Josey Wales huvud.

The Outlaw Josey Wales skiljer sig från många tidigare westernfilmer eftersom den både har med starka kvinnliga karaktärer och låter indianer slåss sida vid sida med vår hjälte mot ett yttre hot.

3. A Man Called Horse (1970)

Regi: Elliot Silverstein
Med: Richard Harris, Judith Anderson, Corinna Tsopei m.fl.  

År 1970 kom tre viktiga westernfilmer som förnyade filmvärldens syn på indianerna. Dessa var Soldier Blue, A Man Called Horse och Little Big Man. A Man Called Horse skildrar den verkliga historien om engelsmannen John Morgan (Harris) som blev tillfångatagen av en stam siouxindianer. Till en början blir Morgan behandlad som ett boskap, men långsamt börjar han få en allt mer och mer betydelsefull roll för stammen.

Filmen är känd för att vara en autentisk och opartisk skildring av förhållandet mellan den vita kulturen och den indianska nordamerikanska kulturen. Något som samtidigt skulle kunna diskuteras. 

2. McCabe and Mrs. Miller (1971)

Regi: Robert Altman
Med: Warren Beatty, Julie Christie m.fl.

Att Robert Altman skulle regissera en regelrätt western fanns inte på kartan. Resultatet blev ett unikt och beundransvärt porträtt av ett av filmhistoriens mest intressanta filmpar; entreprenören McCabe (Beatty) och bordellmamman Mrs. Miller (Christie). 

McCabe sliter med att bygga upp sitt eget samhälle när Mrs. Miller plötsligt dyker upp. Hon hävdar bestämt att samhället behöver en ordentlig och lyxig bordell om den någonsin ska kunna expandera ordentligt. Något hon har alldeles rätt i. Samhället utvecklas som aldrig förr och allt ser bra ut tills ett gruvföretag vill köpa upp McCabes mark. 

1. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Regi: Andrew Dominik
Med: Brad Pitt, Casey Affleck m.fl.

Filmen är lika bra som titeln är lång och det säger en hel del. Trots detta så har filmen stillsamt seglat förbi den breda massan. Brad Pitt gör en av sina starkaste insatser och skildrar med blygsamma medel en skenbart stark Jesse James och Casey Affleck visar med råge vilka skådespelarkvaliteter han besitter.

Historien kretsar kring wannabe-banditen Robert (Affleck) som sedan barnsben har varit besatt av den laglösa Jesse James. Efter att Robert lyckas få rida med Jesses liga börjar en märklig relation inledas mellan han och sin idol; en relation präglad av avundssjuka, beundran och rädsla. Det är som om att de redan från start vet om att deras bekantskap kommer att sluta med blod.

Även om filmens rytm påminner om Sergio Leones dödsdans Once Upon a Time in the West, (1969) så finns det också en frihet och öppenhet i berättandet som påminner om McCabe and Mrs. Miller (1970).


Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension: Avengers: Age of Ultron (2015)

Robert Downey Jr. och Chris Evans. Foto: Paramount Pictures.

Robert Downey Jr. och Chris Evans. Foto: Paramount Pictures.

Film: Avengers: Age of Ultron (2015)
Regi: Joss Whedon
Med: Robert Downey Jr., Chris Evans, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo m.fl.
Genre: Action

Att se Avengers: Age of Ultron var en självklarhet för mig. Efter att ha vuxit upp med serietidningar som Spindelmannen och X-Men har det alltid tänts en gnista i mig när det kommer till superhjältar och som det ser ut idag så kommer vi Marvel-fanatiker att få ta del av våra favorithjältar en lång tid framöver. 

Tony Stark (Downey Jr.) försöker starta ett fredsprogram av robotar som han kallar för "Iron Legion", men filmens huvudskurk Ultron (James Spader) har planer på att förinta Stark och hans Avengers-medlemmar för att istället skapa den värld han tror på. 

Spader glänser i sin roll som den fruktade robotskurken Ultron och är så briljant som en filmskurk ska vara. Han har en vass attityd, är vältalig och har en förtrollande charm. I den här filmen känns också superhjältelaget Avengers mer sammansvetsade. De behandlar varandra som familjemedlemmar och visar det ideligen. Ett exempel är att de nu har en "vaggvisa" för att lugna ner Hulken (Ruffalo). 

Regissören Joss Whedons film spelas i ett behagligt tempo som växlar bra mellan actionsekvenser och dialoger. Filmen innehåller inte bara nya och spännande karaktärer utan också miljöbyten. Vi har lämnat New York för att istället besöka platser som Seoul, Johannesburg, Oslo och Sokovia - en fiktiv europeisk småstad som Marvel själva har kommit på. 

För mig är en film ingenting utan bra filmmusik och likt originalfilmen har kompositören jobbat med att skapa ett spännande soundtrack som kraftigt höjer filmens njutbarhet. Även om musiken överlag är bra så saknar jag ett storslaget tema för att förstärka de mest episka scenerna. Filmens andra baksida är att Whedon inte har låtit filmen få vara sin egen. Många karaktärers utveckling har stannat av vid originalfilmen vilket är synd då många av dem hade behövt utvecklats mer.  

Men Age of Ultron är på många sätt som en bra uppföljare ska vara då den höjer ribban i stil, charm och mycket annat på ett sätt som motsvarar Marvel-fansens förväntningar. 

Bäst: Karaktären Ultron kommer jag sent att glömma. 

Sämst: För många onödiga avslöjande om karaktärer som förstör deras mystik.

 

Abraham Ljungberg

Du kan läsa om min lista om Marvels fem bästa filmer här.

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Fantastiskt vetande: westernfilm

Då det är temavecka med westernfilm på Filmtopp.se, vad passar inte bättre med lite onödigt vetande om just westernfilm.

Det var bättre förr

Uttrycket ”det var bättre förr” syftar på en nostalgisk tillbakablick på gångna tider. Med detta uttryck i filmsammanhang, vidare på temat western, passar klassikern How the West Was Won (1963) in. För sin tid var filmen en av de mest ambitiösa produktioner som hade gjorts med hela eliten av Hollywoods stjärnskådespelare i rollerna: James Stewart, Debbie Reynolds, Gregory Peck, George Peppard, Henry Fonda, John Wayne, Karl Malden, Carroll Baker och Spencer Tracy. I tillägg medverkade hela 4 olika regissörer under projektets gång. 

Mest häpnadsväckande är kanske antalet statister. Hela 12.600 användes under produktionen och bland dem fanns 350 indianer som representerade fem olika stammar. Visst var det bättre för?

Familjen Macahan var en Spin-off

Världens bästa TV-serie, Familjen Macahan är faktiskt en spin-off från filmen How the West Was Won. Totalt gjordes det 25 avsnitt från 1976-1979 som handlar om familjen Macahans öden och äventyr under det amerikanska inbördeskriget 1861 och åren fram till 1870.

Vargtass släppte singel

Duane Loken, som spelade indianen Vargtass i ett avsnitt i Familjen Macahan, blev mycket populär i Sverige och fick spela in en singel. Loken förblev dock totalt okänd i USA.

Tombstone finns på riktigt!

Ed Schieffelin var mannen som grundade staden Tombstone som sedermera blev en känd westernfilm med bygdens namn. Tombstone blev en av USA mest kända western-städer efter den mycket omtalade revolverstriden vid O.K. Corral. Det var just denna revolverstrid som filmen Tombstones handling bygger på men även andra Westernfilmer har låtit sig inspirerats av den. 

Mick Jagger som Ned Kelly

Tro det eller ej men självaste Mick Jagger från kultbandet The Rolling Stones har spelat kobojsare. I Ned Kelly (1970) spelade han den laglöse bankrånaren Ned Kelly, en australiensare som har levt i verkligheten. Med tanke på hur Jaggers skådespelarkarriär utvecklade sig kan du räkna ut hur bra filmen var.

Remake av japansk film

Sergio Leones spaghetti-western För en handfull dollar är en remake av den japanska mästerregissören Akira Kurosawas Yojimbo. Faktum är att Kurosawa stämde Leone för plagiat och vann. 

Utsedd till den sämsta Western filmen genom tiderna

Will Smiths Wild Wild West (1997) har vid ett flertal tillfällen utsetts till världens sämsta westernfilm. Som tröst blev filmens ledmotiv en riktig hit och såldes i miljoner exemplar.

Sven-Ingvars westernflopp

Det har också gjorts notoriskt dålig western på svensk mark. Dansbandet Sven-Ingvars släppte 1968 westernfilmen Under ditt parasoll om ett gäng kringresande musiker med uppdrag att rädda Greve Äppelpajs vackra dotter från en musikhatande officer. Filmen mötte stenhård kritik och blev en jätteflopp.

Slående likheter

Är du ett fan av Rockstars TV-spel Red Dead Redemption? Då ska du verkligen spana in rullen Once upon a time in The West. Miljöerna i filmen är slående lika de miljöer som Red Dead Redemption utspelas i. Dessutom plockade spelet stor inspiration från Clint Eastwoods The Outlaw Josey Wales och John Wayne-klassikern The Searchers. 

Hade KGB i hälarna

John Wayne blev en ikon för klassisk western och skaffade sig under sin karriär mängder av fans, men också en del fiender. En av dessa fiender var den ryska kommunistledaren Joseph Stalin. Det sägs att Stalin blev förbannad över de antikommunistiska åsikter som Wayne uttryckte i slutet av 1940-talet och att han därmed beordrade två KGB agenter att ta kol på Wayne 1951. Men FBI lyckades gripa torpederna och styra av mordförsöket. Den amerikanska myndigheten påstår sig också ha förhindrat ett annat mordförsök som ägde rum 1966 i Vietnam när Wayne besökte landet.

 

Sebastian Håkansson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Porträtt: Sam Peckinpah (1925-1984)

Sam Peckinpah var under 70-talet många gånger ett större namn för sina kontroverser snarare än för sina filmer. Drog- och alkoholmissbruket i kombination med bråk med skådespelare och producenter, ständigt överskridande budget, kraftiga förseningar och kontroversiellt våldsamma filmer bidrog till att Peckinpah hade svårt att få sina filmprojekt igenom. När filmerna väl var inspelade blev de ofta kraftigt nedklippta av både filmbolagen och censurmyndigheten.

Resultatet blev att många av hans filmer under lång tid visades i variationer som ofta missförstods och sågades av kritikerkåren. Ett exempel på när denna censur helt och hållet förändrade regissörens intuitioner var i den utdragna och provokativa våldtäktsscenen i Straw Dogs (1971). I Peckinpahs version så verkar Amy (Susan George) till en början finna en viss njutning i att hennes ex-pojkvän förgriper sig på henne, men snart går saker och ting överstyr och hon får totalpanik och försöker slingra sig ur hans hårda grepp. I bioversionen klipptes scenen på ett sätt så att det framstod att hon bara njöt av att bli våldtagen, något som vevade igång en diskussion om att Peckinpah skulle ha en mans-chauvinistisk och misogyn kvinnosyn. 

Det är spännande att följa Peckinpahs utveckling. I början av hans regikarriär så skapade han främst klassiska westernfilmer i gammaldags Hollywoodanda i mer av ett John Ford-stuk. Progressivt blev hans filmer mer utmanande och hans western betydligt skitigare, elakare och våldsammare. 

Peckinpahs favoritingredienser

Snabba klipp. Peckinpahs filmer utgörs ofta av snabba korta klipp som många gånger bryter av det traditionella berättarflödet. T.ex. i öppningsscenen i Pat Garett and Billy the Kid där de korta klippen som blixtrar förbi representerar vad som komma skall. Eller i The Getaway där korta klipp på antiloper som springer fritt plötsligt varvas med bilder från ett fängelse. Detta knep har tveklöst inspirerat Oliver Stone.

Slow motion. Denna hets av korta snabba klipp brukar avlösas med en utsökt slow motion-hantering. Personligen har jag många gånger svårt för slow motion då det oftast används för att övertydligt förtydliga saker som sker i filmer, men Peckinpah använder de långsamma tempot som ett närmast poetiskt hantverk där det snarare handlar om att förgylla den visuella upplevelsen än att dumförklara publiken.

Våld. Peckinpahs ansågs glorifiera våld och den urtypiska mans-mannen som håller sina kvinnor i kort koppel samtidigt som han super sig genom en stenhård berättelse i en lika hård och förljugen värld. Det intressanta här är att detta stred rakt mot regissörens intentioner. Enligt Peckinpah själv så ville han skrämma folk med sitt våld. Han ville visa hur olika sociala strukturer kunde fördärva människan och hur kvinnan blev ett samhällets offer. Till hans förvåning så verkade biopubliken älska våldet snarare än bli skrämd av det. 

Peckinpahs tre bästa westernfilmer

3. De red efter guld (1962)

Peckinpahs andra långfilm var på många sätt ett årtionde före sin tid. Till en början slår filmen an som en klassisk western med Hollywood-musik, moraliserande dialoger och dikotoma karaktärer, men halvvägs in i filmen snarare visar den sig snarare ligga närmre revisionistisk western. Karaktärerna blir allt mer och mer motsägelsefulla och opålitliga och det är många gånger svårt att veta vems moralkompass du ska orientera dig efter. Här finns också en obehaglig våldtäktsscen som till skillnad från klassisk western där indianer ofta framstod som monster, visar hur bestialisk den vita mannen kan vara och ruckar på den enkla moralkompassen de äldre filmerna förhöll sig till.

2. Pat Garrett and Billy the Kid (1973)

Filmen som Peckinpah förutspådde skulle bli hans definitiva mästerverk är ur många aspekter en fantastisk film. Här får vi följa den köpta före detta banditen Pat Garrett (James Coburn) under hans jakt på sin partner Billy the Kid (Kris Kristoffersson). I en av de ledande birollerna ser vi Bob Dylan som också har skrivit filmens fenomenala soundtrack. 

Tyvärr så släptes Pat Garett and Billy the Kid i en kraftigt nedklippt version som fick både biopubliken och kritikerkåren att vrida sig på huvudet. Peckinpah själv lär ha ställt sig upp och urinerat på filmduken när han fick se vad bolaget hade gjort med hans film. Nu på senare år har filmen kommit i en ny utgåva som ska vara väldigt lik Peckinpahs version. 

1. The Wild Bunch (1969)

The Wild Bunch brukar tituleras som Peckinpahs stora mästerverk. Denna våldsamma och kompromisslösa westernskildring kastar betraktaren in i Förenta staterna i början av 1900-talet. Pike Bishops gamla laglösa gäng ämnar att göra en sista stöt innan de pensionerar sig, men blir attackerade av Bishops forna partner Deke Thorntons nya gäng och en blodig strid bryter ut. Pike och överlevande flyr ner till Mexiko, men friden varar inte länge.

Att The Wild Bunch är Peckinpahs främsta film är egentligen svårt att avgöra då Pat Garrett och Billy the Kid i princip är lika bra, men det var genom den här filmen som Peckinpah säregna stil först blommade ut - även om den började knoppa tidigt - och det är med det i åtanke jag har valt att ranka den högst.



Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension: Berg-Ejvind och hans hustru (1918)

Ekman, Sjöström och Erastoff. Foto: AB Svenska Biografteatern.

Ekman, Sjöström och Erastoff. Foto: AB Svenska Biografteatern.

Film: Berg-Ejvind och hans hustru (1918)
Regi: Victor Sjöström
Med: Victor Sjöström, Edith Erastoff, John Ekman m.fl.
Genre: Drama

Igår kväll rådde det närmast högtidlig stämning under Cinematekets visning av Victor Sjöströms klassiker Berg-Ejvind och hans hustru på Bio Capitol i Göteborg. Filmen visades i en förlängd nyrestaurerad version och ackompanjerades av Stefan Wingfors med levande pianomusik. 

Innan filmen rullade igång berättade filmrestaurerare Jörgen Viman om den krokiga väg hans fjorton månaders långa restaureringsarbete tog. Om detektivarbetet att pussla ihop filmen så nära Sjöströms ursprungliga vision som möjligt och kampen över att hitta tillräckligt bra filmkopior att jobba med. Den stora lyckan var när han fick tag i en välbevarad kopia på ett Belgiskt museum. Exemplaret innehöll både försvunna bilder och färgbadsdoppade negativ. Färgbad användes förr för att ge olika scener olika känslor men att Sjöström använda denna teknik med Berg-Ejvind var tidigare okänt. Innan hade filmen enbart visats i den klassiskt nitratgula färgtonen. 

Vidare berättade Viman att till skillnad från i Skandinavien så mottags filmen svalt i Sydeuropa. I Frankrike ansågs den sjunde och sista akten vara så sorglig att de avstod från att visa den och i Italien bombade filmen eftersom att ingen ville se en film om fattiga stackare. Samtidigt så gjorde filmen intryck och har enligt Cinemateket kallats för ”den europeiska filmens konstnärliga inkörsport”. När viman avslutade med att berätta att filmen på grund av konflikter under första världskriget fick spelas in i Sverige istället för på Island, så slog det mig hur gammal filmen faktiskt är. 

Historien utspelar sig på Island och kretsar kring det fredslösa kärleksparet Ejvind (Sjöström) och Halla (Erastoff) som pågrund av en kriminella engångsföreteelse har flytt ifrån människorna för att leva uppe bland bergen. Där bildar de familj och lever fattigt men lyckligt i fem år tills deras vän Arnes (Ekman) kommer på besök.

Arnes söker också exil bland bergen men år av ensamhet har fördunklat hans sinne. Svartsjuka mot Ejvind över hans Halla gror och frågan om han är stark nog att kontrollera sin inre djävul börjar växa. Kommer parets vän att innebära slutet för deras kärlekssaga? 

Under vissa scener kände jag mig golvad av filmens råhet och mot slutet var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Inte för att filmen i sig är grafiskt utmanande gentemot modern film, utan snarare för att den besitter en hemsökande äkthet. Skådespelet är starkt, sagan ekar bröderna-Grimm-ondska, de karga naturbilderna är storslagna, de textrutor som visas är fyllda med slagkraftig poesi och den levande musiken är levande. 

Jag frågade Wingfors efter visningen om det krävs mycket förberedelser inför en visning, om det tar tid att lära sig en hel films soundtrack. Han svarade att han efter lite research improviserar allt på plats och att detta var första gången han såg filmen. Gissa om jag blev förvånad. 

Bäst: Scenerna med Arnes och det iskalla vackra slutklippet.

Sämst: Samtidigt som det känns fel att förvänta sig mer av en spelfilm som stötte på produktionsproblem på grund av första världskriget, hade jag gärna önskat mer dynamik under filmens första halva. 

betyg_4_5.png

Du hittar mina andra Cinemateket-recensioner här.

 

ERIC DIEDRICHS

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Billy Zane gör comeback

Billy Zane

Billy Zane

En av nittiotalets skådespelarstjärnor Billy Zane (Titanic) gör comeback på den stora scenen. Det står nu klart att Zane kommer att vara med i Paramounts Zoolander 2. Visst minns vi Ben Stillers populära komedi Zoolander (2001) om herrmodellen Derek som manipuleras för att mörda Malaysias premiärminister. I dess uppföljare är Derek tillbaka i modellbranschen med ett motståndarföretag som försöker att konkurrera ut honom. 

Zane hade en roll i originalfilmen men under samma tidsperiod slocknade han som stjärna. Efter ett tungt 2000-tal för skådespelaren är det värt att nämna hans medverkan i vad som troligtvis kommer att vara en storfilm.

Källa: Variety.com

Zane har tidigare varit med i flera klassiker - Back to the Future (1985), Tombstone (1993), Titanic (1997), men på senare år har han fått nöja sig med att vara sopregissören Uwe Bolls favoritskådespelare. Deras kändaste arbete tillsammans är BloodRayne (2005) som var en stor kassaflopp. 

För mig är det svårt att förstå hur den före detta eftertraktade Zane har lyckats drunkna i B-filmsträsket. Fyrtioåttaårige Zane har många sidor, något han visat i sin roll som hjälte i The Phantom (1996) och som labil kannibal i Dead Calm (1989). Jag tycker att hans utseende skriker skurk, men jag häpnas över hans förmåga att förmedla värme. 

Under perioden då Zanes karriär gick från solsken till nattmörker såg jag flera av hans filmer. Jag minns när jag var tretton år gammal och köpte skräckfilmen Vlad (2003) just för att Zane var med. Till min besvikelse var filmen så fruktansvärt dålig att jag gick tillbaka till videobutiken för att ge bort den, men det var ingen kund som ville ha den. Slutligen hittade Vlad hem till sopstationen.

Var det för många felsteg på minfältet som sprängde bort Billy Zanes karriär? 

Antagligen. 

Att Zane nu är "tillbaka" med Zoolander 2 är inte bara en triumf för honom, utan för mig med. Jag hoppas innerligt att filmen blir ett kliv tillbaka till toppen för Zane!

Zoolander 2 har världspremiär 12 februari 2016. 

 

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Porträtt: Sergio Leone (1929-1989)

För många är Sergio Leone den ultimata westernregissören och jag är beredd på att hålla med. Med sin säregna stil bröt Leone ny mark och förändrade westernfilmen för alltid. Den italienska regissören slog igenom med sin andra långfilm 1964, westernpärlan För en handfull dollar. Under sin tid som regissör gjorde Leone några av westernfilmens absolut största pärlor som du kan läsa om längre ner. 

Även om Leone är mest känd för sina westernfilmer så blev hans sista film det storslagna gangsterdramat Once Upon a Time in America (1984) där vi följa Robert De Niro som åldrad judisk gangster. Faktum är att Leone avböjde att regissera Gudfadern 1972 för att istället planera sin egen maffiafilm som skulle gå upp på vita duken tolv år senare. 

Leones favoritingredienser

Smuts och flott. Du kommer att ha svårt med att hitta några flottigare, skitigare och smutsigare karaktärer än de vi får möta i Leones laglösa värld. 

Långa uppladdningar. Till skillnad från Sam Peckinpahs westernfilmer så laddar Leone upp sina revolverdueller med långa kisande blickar och stämningsfull musik. Det är inte förrän du minst anar det som urladdningen kommer. Denna kännetecknas i sin tur av att vara kort och intensiv. 

Sparsam wise-guy dialog. Leone är förmodligen Quentin Tarantinos stora förebild när det kommer till dialogförfattandet. Här återfinns mängder av de strukturer som Tarantino bygger upp sina karaktärers snack kring, tydligast i Once Upon a Time in the West (1968)

Ennio Morricone. En av filmhistoriens häftigaste kompositörer komponerade soundtracket till alla av Leones filmer bortsätt från Kolossen på Rhodos (1961). Med sitt unika sound gav han Leones filmer ännu en dimension. 

Leones tre bästa westernfilmer

3. För en handfull dollar (1964)

En kringresande cowboy kallad ”Joe” (Clint Eastwood) stannar upp i en by som präglas av ett krig mellan två mäktiga familjer. Att byborna dör som flugor är inget som skrämmer ”Joe”. Han ser detta som ett bra tillfälle att tjäna pengar och börjar agera legoknekt åt de två olika familjerna; först ett uppdrag hos den ena familjen, sen ett hos den andra. Frågan är, vad är det ”Joe” egentligen vill?

Det var med denna film som Leone i stort sätt revolutionerade hela westerngenren då allt som utgör en Leone-film finns här, något som känns oerhört imponerande. Det var också med den här filmen som Clint Eastwood blev en superstjärna, men faktum är att han var långt nere på regissörens önskelista över huvudrollsinnehavare. Det var inte förrän Charles Bronson, Henry Fonda, James Coburn och Richard Harrison tackat nej som Clintan kom på tal. 

För en handfull dollar är mer eller mindre ett rakt plagiat av Akira Kurosawas film Yojimbo, som i sin tur till stora delar var kopierad av Dashiell Hammetts bok Röd Skörd.

Du hittar min recension av För en handfull dollar här

2. Den gode, den onde, den fule (1966)

Den gode, den onde, den fule är förmodligen en av världens mest kända filmer. Den har så länge jag minns legat bland filmdatabasen IMDb:s allra högst rankade filmer, i skrivande stund är den rankad nummer åtta. Vad är det som gör Den gode, den onde, den fule så spektakulär? 

För det första så är detta ett äventyr i episka mått. Mitt under det amerikanska inbördeskriget beger sig tre konkurrerande revolvermän ut för att leta upp en nedgrävd skatt. Deras resor kantas av våld, fångläger, hängningar och en evinnerligt lång öken. Att Leone drar sin stil till det extrema bidrar garanterat till filmens rykte. Här är dialogen sparsam och det som sägs är guld värt; vida panoramiska vyer blandade med extrema närbilder på revolvermännens allvarliga blickar; en storslagen vinjett som är bland det coolaste som har visats på vita duken; ett helt oförglömligt soundtrack som än idag har blivit närmast en synonym för hela westerngenren; långa tagningar som kokar över av uppladdning inför explosiva eldstrider. 

Har du inte sett den? Ändra på det.

1. Once Upon a Time in the West (1968)

Den gode, den onde, den fule i alla ära, men enligt mig är Once Upon a Time in the West Leones främsta mästerverk. Regissören beskrev själv filmen som en dödsdans där filmens rytm skulle efterlikna en döende mans sista hjärtslag. Detta är inte bara den ultimata westernfilmen utan också en av filmhistoriens finaste guldkorn. 

Här finns självklart alla de ingredienser som Den gode, den onde, den fule har som jag nämnde i förra stycket. Den stora skillnaden ligger i att detta är en mycket obehagligare film, kanske till och med en ondskefull film. 

Historien kretsar kring Jill McBain som efter att hennes blivande make har mördats får ärva en till synes värdelösa ökenfarm. Men av någon anledning försöker någon gå över lik för att ta hennes ökenmark ifrån henne och snart befinner hon sig i mitten av en uppgörelse mellan tre män, Frank (Henry Fonda), Chayenne (Jason Robards) och Harmonica (Charles Bronson). 

Frank (Henry Fonda) är i mitt tycke filmhistoriens mest perfekta bad guy. Helt iskall och med en kobras blick mördar han allt som kommer i hans väg och gör ingen skillnad på barn eller vuxna. Om du är intresserad av att läsa min lista över filmhistoriens bästa bad guys så hittar du den här.

 

Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

FAST & FURIOUS 7 ÄR VÄRLDENS SJUNDE MEST INKOMSTBRINGANDE FILM

Fast & Furiors 7 går strålande bra. Att filmen är en kassasuccé råder det inga tvivel och nu har filmen gått upp på sjunde plats över världens mest inkomstbringande filmer någonsin. Om filmbolaget Universal är intresserade av att casha in ytterligare, vilket de säkerligen är sugna på, borde en uppföljare att vara på sin plats.

Fast & Furiors 7 har dessutom slagit ett rekord i att vara den snabbaste växande filmen någonsin att nå över en miljard dollar i internationella intäkter, vilket den mäktade med i helgen. En av de största anledningarna till de ekonomiska framgångerna är Paul Walkers tragiska bortgång. Att skådespelaren som gjorde sin sista filmroll i Fast & Furiors 7 ökade uppmärksamheten betydligt inför premiären.

Från flera håll spekuleras det nu om att Fast & Furiors 7 kommer bli 2015 mest inkomstbringande film. Kommer kanske Avengers 2 (2015), som har svensk biopremiär imorgon, att kunna gå om? Eller hittar vi den största utmanaren i slutet av bioåret? Då går nämligen Star Wars VII upp på biograferna. 

De största kassasuccéerna  genom filmhistorien är Titanic (1997) och Avatar (2009), båda i regi av James Cameron. Titanic drog in 2.2 miljarder dollar medan Avatar nådde svindlande 3 miljarder dollar(!). Vi får se  om Fast & Furious 7 kan peta ner någon av de från toppen..

Är du ett riktigt Fast & Furiors fan? Läs då Filmtopps lista över 10 saker du inte visste om Fast & the Furious-serien

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Sebastian Håkansson

Temavecka: Westernfilm

Westernfilmer är unika på så sätt att de lyckas utgöra en unik genre. Det är inte bara action förpackad i långa smutsiga rockar, skitiga hattar och flottigt hår utan här finns en egen mentalitet, ett annorlunda och mycket mindre linjärt berättande och en helt annan atmosfär än vad du finner i någon annan filmgenre, med undantag för Kurosawas samurajfilmer. Denna vecka tänkte vi på Filmtopp.se lyfta fram våra westernfavoriter och diskutera dessa fantastiska filmer. Vi kommer även att publicera porträtt av två av genrens främsta regissörer: Sergio Leone och Sam Peckinpah, lista fantastiskt vetande och försöka klargöra vad de tre mest populära sub-genrerna klassisk western, spaghetti-western och revisionistisk western innebär. 

Jag tycker att vi börjar med det sistnämnda. Vad är det som utmärker klassisk western, spaghetti-western och revisionistisk western?

Klassisk western

Foto: Warner Bros. John Wayne i The Searchers (1955)

Foto: Warner Bros. John Wayne i The Searchers (1955)

Klassisk western syftar främst på de storslagna Hollywood-produktionerna som producerades mellan 30- och 60-talet. Ofta nämns mästerregissörerna John Ford och Howard Hawks, samt skådespelarikonen John Wayne i detta sammanhang, men faktum är att det gjordes amerikansk klassisk western redan långt innan dess. 1903 hade Edwin S. Porters innovativa och ofta betitlade världens första westernfilm The Great Train Robbery premiär. Filmen blev med sin blygsamma budget på 150 dollar en av världshistoriens första blockbusters. 

I klassisk western finns det i regel tydliga hjältar och banditer. Många gånger var det cowboys mot indianer och när det istället rörde sig om cowboys mot cowboys så var det den med ljusast hatt som du skulle hålla på. Här var det också väldigt vanligt att en cowboy antingen skulle rädda eller försvara en kvinna vars roll i regel var minimerad till att vara ”vacker”. Det är dock värt att tillägga att genren utvecklades under årens gång och redan under 50-talet började bli något mer komplex, ett bra exempel på detta är John Fords Förföljarna (1955). Där John Waynes hjälteroll är komplex och inte rakt igenom god. 

Under slutet av femtiotalet och början av sextiotalet blev den japanska mästerregissören Akira Kurosawa en viktig nyckel för westernfilmens utveckling. Inspirerad av klassiska westernfilmer började Kurosawa göra westernliknande samurajfilmer men med ett annat bildspråk. Kurosawas dueller var långsamma och explosiva, hans använde sig av landskapsbilder och närbilder. Redan 1960 gjorde Hollywood en remake på Kurosawas De sju samurajerna, vid namn Sju vågade livet. 1964 kom spaghetti-regissören Sergio Leone med sin första westernfilm För en handfull dollar, en film som var kraftigt inspirerad av Kurosawas Yojimbo

Spaghetti-western

Foto: United Artists. Clint Eastwood i Den gode, den onde, den fule (1966)

Foto: United Artists. Clint Eastwood i Den gode, den onde, den fule (1966)

Under 60-talet började den italienska filmindustrin massproducera westernfilmer med mycket låg budget i södra Spanien, dessa började snabbt kallas för spaghetti-western. Till en början sågs spaghetti-filmerna som ett skämt, men i och med mästerregissören Sergio Leones För en handfull dollar (1964) förändrades allt.

Med nya ingredienser förändrade spaghetti-filmerna westerngenren för alltid. Dessa filmer var brutala, skitiga och hade bra mycket mer komplexa karaktärer än vad de klassiska westernfilmerna bjöd på. Dialogen var sparsam och grövre och den klassiska Hollywoodmusiken byttes ut mot ett mer mariachi-liknande sound. 

Plötsligt ville allt fler stora western-skådespelare jobba med Leone och i sitt ultimata mästerverk Once Upon a Time in the West fick regissören jobba med giganterna Charles Bronson, Jason Robards, Henry Fonda och Claudia Cardinale.

Revisionistisk western

Foto: National General Pictures. Dustin Hoffman i Little Big Man (1970)

Foto: National General Pictures. Dustin Hoffman i Little Big Man (1970)

Inspirerad av spaghetti-westernfilmerna började den amerikanska filmindustrin att förändra sig. Snart skulle Hollywood börja producera brutalare och mer komplexa filmer som slutade att försköna westernperioden på samma sätt som de tidigare filmerna hade gjort. Dessutom började många filmer kritisera U.S.A.s agerande mot indianerna. Det var framför allt tre filmer som förnyade sättet att gestalta indianerna på och det var Solider Blue, A man Called Horse och Little Big Man. 

Bland de revisionistiska westernfilmerna tycker jag också att många av de mest intressanta westernfilmerna finns, t.ex. McCabe and Mrs. Miller, A Man Called Horse och Pat Garrett and Billy the Kid. 

Westernfilmernas sju olika utgångspunkter

Deckar- och westernförfattaren Frank Gruber har listat sju olika utgångspunkter som han ansåg att närmast alla westernfilmer följde. Även om Gruber dog redan på 60-talet så känns dessa sju utgångspunkter fortfarande aktuella. Sen är det klart att det går att kritisera Grubers lista för att vara allt för inkluderande och ospecifik.

  1. The Union Pacific Story - Handlingen cirkulerar kring järnvägsbyggen eller annan typ av infrastruktursarbete. 
  2. The Ranch Story - Handlingen kretsar kring en ranch vars ägare hotas av  t.ex. boskapstjuvar eller stora landägare och jätteföretag.
  3. The Empire Story - En framgångssaga där vi får se hur ett farm- eller oljeempirium byggs upp från noll. 
  4. The Revenge Story - Precis som det låter så får vi här följa med på en jakt efter hämnd.
  5. The Cavalry and Indian Story - Här handlar det om att de vita ska tämja de vilda indianerna. 
  6. The Outlaw Story - Filmen kretsar kring ett gäng laglösa.
  7. The Marshal Story - Här är det istället lagens tjänare som filmen kretsar runt.  

Imorgon kommer vi att publicera ett porträtt av spaghetti-westerns kung, Sergio Leone. Där vi går igenom Leones personliga stil och hans tre bästa westernfilmer.

 

Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter. 

Meryl Streep stödjer kvinnornas filmkamp

Meryl Streep

Meryl Streep

Meryl Streep (Into the Woods), en av tidernas största skådespelerskor, hjälper till att grunda ett manusförfattarprogram för kvinnor över fyrtio. Programmet heter The Writers Lab och är tänkt att ge fler kvinnliga manusförfattare en ökad chans att etablera sig i branschen. Programmet är tänkt att drivas av NYWIFT (New York Women in Film and Television), ett kollektiv som Streep länge har följt.

Flera kända manusförfattare kommer att delta i initiativet i rollen som mentorer. Bland andra hittar vi Kirsten Smith (Legally Blonde) och Jessica Bendinger (Bring it on). 

Källa: Variety

Jag tycker att det är hemskt att tänka på hur lite vi får ut av kvinnor i stora roller bakom kameran. Därför är det skönt med såna här initiativ då filmskapandet drar nytta av kvinnors kulturella och kreativa sida. När jag tänker efter finns det knappt en handfull riktigt stora kvinnliga filmskapare. 

Hur lätt är det att svara på vilka som är dina fem bästa kvinnliga manusförfattare eller regissörer? Inte alls lätt tycker jag! 

Men förhoppningsvis blåser det nu en vind som ger dem mer ansvar för hur en filmberättelse ska formas och se ut. Minns du Sofia Coppolas Lost in Translation(2003)? En av de dramafilmer jag håller mig närmast. Vi får följa en opassande relation mellan två upptagna människor som blir kära i varandra under en visit i Tokyo. Den största käppen i hjulet är kanske åldersskillnaden där Bob (Bill Murray) är i femtioårsåldern och Charlotte (Scarlett Johansson) runt tjugo. 

I många fall hade Lost in Translation förmodligen sett annorlunda ut om det var en man istället för en kvinna som regisserat den. Jag tänker främst på könsfördelningen som jag tror skulle se annorlunda ut. Jag tror att istället skulle en ung man skulle förälska sig i en äldre kvinna. Det är nödvändigtvis ingen stor grej, men i så fall hade vi inte fått se Bill Murray om blev oscarsnominerad för rollen. 

Jag tycker att det är spännande att Streep ger sig in i kvinnornas kamp om att etablera sig som respekterade filmskapare. Förhoppningsvis ger det resultat!

AXEL DIEDRICHS

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Intervju: Maria Haglund, B-fotograf

Att det är många som är involverade i arbetet bakom en film är knappast någon nyhet. Bara bakom kameran finner du en chefsfotograf, B-fotograf, C-fotograf och videoassistent som alla ansvarar för olika uppdrag. Förenklat förklarat kan B-fotografen beskrivas som chefsfotografens kameraassistent och C-fotografen som B-fotografens assistent, men vad är det som egentligen skiljer dessa yrken åt? Vi på filmtopp.se har intervjuat B-fotografen Maria Haglund om hennes arbete, med hopp om att få klarhet i detta. Maria har jobbat med en flera stora produktioner som till exempel Wallander-filmerna, Hamilton: Men inte om det gäller din dotter, det hyllade norska dramat Oslo, 31 Augusti och 2011-års julkalender Tjuvarnas jul. Vad är det som egentligen utgör B-fotografens arbetsuppgifter i denna fotograf-hierarki?

     - Som B-fotograf ansvarar du för hanteringen av kameran och den tekniska utrustningen. Allt ska fungera och du anpassar kameran efter varje scen och kamerainställning [kamerainställning är den plats från vilken kameran är uppriggad och spelar in. Om kameran flyttas fysiskt innebär det en ny kamerainställning]. Det kan röra sig om att hantera handkamera, steadicam, tripod, kran, åkvagn eller att anpassa en kamerarigg på en bil. Du byter också kameralinser och kollar så att utrymmet mellan kameran och linsen är helt ren från damm och smuts. Om den inte skulle vara det så syns det tydligt i den slutgiltiga filmen. Som B-fotograf har du även ansvar för att dra skärpa. Vilket i princip handlar om att bedöma avståndet mellan kamerans filmplan och det som ska vara skarpt i bild. Denna del av yrket är som ett hantverk som du lär dig att hantera bättre och bättre med tiden.

     Maria berättar att hon tidigt var intresserad av filmfoto men att det tog flera år av filmskola innan hon visste att hon ville jobba som B-fotograf.

     - Det var först när jag praktiserade på filminspelningar och kände av det praktiska arbetet i ett kamerateam som jag blev tvärsäker på att jag ville jobba med B-foto. Det var ju i mina ögon det svåraste och mest intensiva yrket jag någonsin stött på. Du måste vara i synk med fotograf och skådespelare hela tiden och det går inte att slappna av en sekund om allt ska bli skarpt!

     Du har medverkat i en mängd olika produktioner med en ganska stor bredd. Hur går det till att bli anlitad som B-fotograf?

     - Att bli anlitad som fotograf går oftast i en kedja. Först önskar regissören vilken huvudansvarig fotograf som han eller hon vill jobba med, sedan önskar i sin tur chefsfotografen en B-fotograf som i sin tur föreslår en C-fotograf. Därefter och om schemat går ihop, så kommer fotograferna överens med produktionschefen om ett arvode.

     Maria berättar att en B-fotograf i regel inte är med och bestämmer om hur de olika tagningarna ska se ut, utan att detta är något som chefsfotografen och regissören diskuterar.

     - Vem som är mest tongivande skiljer sig från person till person. Vissa regissörer har en starka åsikt om bildutsnitt och kamerarörelse medens andra ger fotografen ett större ansvar kring bildens utformning. Däremot kan jag som B-fotograf komma med förslag om jag får en briljant ide.

     Bilden av en passionerad regissör som med ett hetsigt humör pressar skådespelarna att nå dit han eller hon vill är vanligt förekommande i populärkultur. Fast hur är det med resten av kamerateamet, hur emotionellt engagerade är de under en tagning?

     - Min erfarenhet är att man, bortsett från vissa regissörer, inte lever sig in särskilt mycket i scenerna. För mig handlar det emotionella planet mer om att jag har haft olika favoritinställningar där jag känt att bilden har blivit ”jävlar vad snygg!”. Det känns alltid extra tråkigt när dessa bilder inte kommer med i den slutgiltiga produktionen.

     Varierar stämningen i ett filmteam när det ska skildras olika saker i en scen, till exempel ett mord jämfört med en sexscen?

     - Stämningen på olika set skiljer sig faktiskt inte särskilt mycket. Vid båda tillfällena krävs det mycket hög koncentration och stor respekt för skådespelarna. Under arbetet med en sexscen så vill man jobba i ett så litet och smidigt team som möjligt men om man spelar in ett mord så är det jättebra att vara många. Då behövs också folk som kan sköta specialeffekter, smink och vara vapenansvariga.

Krister Henriksson i rollen som Kurt Wallander. En av flera produktioner som Maria har arbeta med.

Krister Henriksson i rollen som Kurt Wallander. En av flera produktioner som Maria har arbeta med.

     Mellan 2009 och 2010 arbetade du med inspelningen av tio Wallander-filmer. Hur förändrade detta höga tempo kamerateamets arbetssätt?

     Vi fick ofta spela in filmerna med två kameror samtidigt under samma scen om det var möjligt. Detta gjordes på grund av tidspress då varje film hade fyra veckors inspelningstid. Vanligen har långfilmer åtta veckors inspelningstid och då använder man i regel bara en kamera. Om du spelar in med två kameror samtidigt är det oftast svårt att få till ett perfekt ljus i båda inställningarna. Men det är en samtidigt en stor fördel att ha två kameror om något svårt moment i en scen ska filmas, t.ex. en explosion eller någon skjuts i bild och man använder blodampuller, ögonblick då man vill förlänga skeendet.

     Vi har under våra intervjuer med filmrestaurerare Jörgen Viman och Filmhusets arbetsledare och maskintekniker Jerry Axelsson diskuterat skillnaden på analog film [fysisk film på rulle] och digital film och var intresserade av att veta hur dessa olika filmformat påverkar Marias arbete.

     - Digital och analog film utgör nog faktiskt de största skillnaderna arbetsmässigt för en B-fotograf. Om du filmar analogt så har du olika sorters film för olika ljusförhållande. Kamerateamet måste hela tiden ligga före i planeringen under inspelningen så att de har rätt filmsort i kameran. Detta kräver mycket planering och kommunikation mellan chefsfotograf, B-fotograf och C-fotograf. Men om du jobbar digitalt så är en justering av ISO [ljuskänslighet] och vitbalans [färgtemperatur] bara en knapptryckning bort. En annan skillnad är att när man jobbar med analog film så brukar det vara fler repetitioner innan en tagning då det är dyrt att filma analogt. När man filmar digitalt kan det däremot bli så att man inte får något rep alls utan man går direkt på tagning istället. Personligen tycker jag bäst om att jobba med analog film eftersom att slutresultatet blir bättre.

     Tjuvarnas jul är en av flera barnproduktioner som du har arbetat med. Är det någon skillnad att jobba mellan barn och vuxenproduktioner rent arbetsmässigt sett?

- Barnproduktioner är jättebra om man ser till arbetstiderna. Barnskådespelare får inte jobba övertid och därmed brukar det bli väldigt lite övertid för oss andra på den typen av produktioner. Tyvärr har barnproduktioner ofta mindre i budget än vad "vanliga" dramaproduktioner har, vilket kan tyckas lite konstigt då vi verkligen behöver bra filmer och serier riktade till barn likväl som till vuxna.

     Oslo, 31 Augusti blev en stor kritikerfavorit 2011. Vilket är ditt starkaste minne från filminspelning?

     - Att filma slutscenen var det galnaste jag har varit med om! Scenen var en och samma inställning utan klipp i ca 11-14 minuter. De flyttade möbler under tagningen på grund av platsbrist, bom-operatören Fanny fick ligga raklång på golvet under en del av tagningen medan skådespelaren Anders gick runt henne, jag drog skärpa helt i blindo på grund av reflektioner. Superkul men galet och skitsvårt!

     Med det tackar vi på Filmtopp.se Maria Haglund och hoppas att du som läsare, precis som vi, har fått en större inblick i hur arbetet bakom filmkameran ser ut. Härnäst kommer en intervju med Mikael Carlsson, en soundtrackproducent som har arbetat med flera av branschens största namn. Håll dig uppdaterad på Filmtopp.se.

 

Eric Diedrichs och Sebastian Håkansson 

Vill du läsa mer om arbetet bakom film? Läs våra intervjuer med filmrestaureraren Jörgen Viman och Filmhusets maskintekniker och arbetsledare Jerry Axelsson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.     

Sista delen av Maze Runner-serien kommer inte att bli uppdelad i två filmer

The Hunger Games-trilogin har redan valt att filmatisera den tredje boken i två delar och Divergent-serien kommer att göra likadant. Många har undrat om den populära Maze Runner-serien kommer att följa samma mönster, men nu står det klart att den tredje delen i bokserien, Maze Runner 3: The Death Cure, inte kommer att delas upp i två filmer.

Exhibitor Relations rapporterar att 20th Century Fox har lagt premiärdatumet för den tredje delen i The Maze Runner till 17 februari 2017. Filmserien bygger på en boktrilogi skriven av James Dasher, där den tredje filmen bygger på den tredje boken.

The Maze Runner med Dylan O’Brian och Kaya Scodelario nådde biosalongerna i september förra året och var tillräckligt framgångsrik för att en uppföljare snabbt skulle tillkännages med releasedatum under 2015. Sedan dess har regissören Wes Ball öppet pratat om att han inte ville dela upp den tredje filmen i två filmer.

Debatten om huruvida en populär franchise ska göra en boktrilogi till fyra filmer är ständigt aktuell. Vissa känner att extra filmer är bra eftersom det låter serien fortsätta och håller fansen underhållna, medan andra känner att en trilogi ska hålla sig till just trilogiformatet.

Eftersom dessa stora franchiser har många hängivna fans innebär självklart fler filmer mer pengar för bolagen, men är det alltid bra rent kvalitetsmässigt? Vissa uppföljare kommer med stor sannolikhet vara lite tråkigare och långsammare och med mindre action, men fans får fortfarande möjligheten att spendera mer tid med karaktärerna de älskar. Dessutom finns alltid risk att mycket måste plockas bort från böcker till filmer eftersom det inte finns tillräckligt med tid att inkludera dem. Fler filmer ger mer tid och möjlighet till mer information som är viktig för historien. 

Men, som sagt, är du av åsikten att en trilogi inte ska vara mer än tre filmer kommer du att bli glad över beslutet om att Maze Runner-serien inte kommer bli mer än tre filmer. Tyvärr är det nog inget du kan vänja dig vid när det kommer till framtida blockbusters.

The Maze Runner: Scorch Trials (andra delen) har USA-premiär 18 september 2015 och följs av The Maze Runner: The Death Cure 17 februari 2017.


Elin Folkesson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.