söndag 14 september 2014

The Sacrament är bara en blek tolkning av Jonestown.

Till vänster är Gene Jones som "Father". The Sacraments (2013) starkaste rollinsats.
Vad The Sacrament
Av Ti West
Med AJ Bowen, Gene Jones, Joes Swanberg, Amy Seimetz
Genre Skräck/Thriller

När ett nyhetsteam får nys om att en bekants syster har gått med i en hippieliknande sekt ute i djungeln åker de dit för att göra ett reportage. Tvärtemot deras förväntningar välkomnas de inte med fredsälskande öppna ärmar utan möts av beväpnade män som agerar portvakter. Men stämningen inne i det spartanska lägret, Eden Parish, känns närmast euforisk. Alla älskar sitt enkla liv lika mycket som de avgudar deras karismatiske ledare "Father" (Gene Jones). Gradvis minskar nyhetsteamets skepsis, men framåt nattens mörka timmar börjar sanningen skönjas. Den vänliga hippiesamlingen visar sig snarare vara ett nytt Jonestown(!). 

Det lite fel att beskriva Eden Parish som ett nytt Jonestown. Filmen är snarare ett förenklat referat av vad som hände under slutskedet i den mytomspunna sekten Jonestown, men i modern tappning. Här finns den karismatiska sektledaren (med samma fräna solbrillor som Jones hade) och den halvt om halvt hjärntvättade och livrädda skaran anhängare bestående av före detta alkoholister, narkomaner och missanpassade. Här finns också helikopterskjutningar, hintar om sexuella övergrepp och självklart, den stora finalen.

Allt är filmat med handhållen kamera för att ge en mer dokumentär och genuin känsla. Tyvärr är skådespelet inte tillräckligt bra för att ge den autentiska känsla filmen strävar efter. Den enda skådespelarinsatsen som är övertygande är Gen Jones "Father". Dessutom blir det aldrig varken särskilt läskigt eller obehagligt. Med tanke på att The Sacrament utger sig för att vara en skräckfilm och uppenbarligen är kraftigt influerad av händelserna i Jonestown borde det inte hållas igen på de galna historier som präglade den verkliga sekten, utan snarare förstärka dem, men så är inte fallet. Det som händer är bara en bråkdel av verkligheten. Det borde vara provocerande, det borde vara intressant men det är hela tiden småsegt och långtråkigt. Trist! 

The Sacrament hade varit mycket bättre om den dokumentära känslan nyttjats till fullo och om produktionsbolaget hade vågat visa det obehagliga som verkligen hände i Jonestown.



Eric Diedrichs

tisdag 9 september 2014

Silo

Försenad till samma jobbintervju fastnar en kostymnisse och en hippie i hissen. De kommer båda att inse hur två främmande människor kan påverka varandra mer än någon av dem kunnat föreställa sig. 

Min dramakomedi är ett bidrag till årets TellUs Filmfestival-tävling i Småland. 

Kolla in filmen och tycker du om den får du gärna rösta på den! Röstningen hittar du genom en av flikarna på hemsidan där det står "Rösta på bidrag."

Vinnaren går vidare till en riksfinal och vinnaren där får sin kortfilm visad på bio. 

Go Silo! 

http://film.reaktorsydost.se/movie/show/id/273

Axel Diedrichs

torsdag 28 augusti 2014

Klassisk deckare med mord, girighet och lögner

José Coronado som hårdkokt mordutredare med mäktig mittbena och Hugo Silva som mordmisstänkt i The Body (2012).

Vad The Body (org. titel El cuerpo)
Regi Oriol Paulo
Med José Coronado, Hugo Silva, Belén Rueda, m.fl.
Genre Thriller/Mystery

Den framgångsrika företagskvinnan Maykas kropp försvinner från bårhuset samma dag som hon dött av en plötslig och mystiskt orsakad hjärtinfarkt. Hennes yngre make (Hugo Silva) kallas till bårhuset på förhör av en stenhård kommisarie (José Coronado) med kammad välmående mittbena och blazer. Maken är med rimliga själ huvudmisstänkt för att först ha mördat sin förmögna hustru och sedan rövat bort henne från bårhuset för att kringå risken att dödsorsaken ska avslöjas under obduktionen. Frågan är dock om allt verkligen är så enkelt och glasklart som polismannen verkligen tror. Snart vevas en klassisk och spännande historia om mord, kärlek, girighet och lögner igång.

Filmen är till största del mycket underhållande. Snabba vändningar, snygga tillbakablickar och spännande intriger avlöser varandra i högt tempo. Personligen har jag nästan alltid svårt för tillbakablickar i film eftersom jag upplever att de förstör flödet. De känns som billiga knep för att ge snabba förklaringar till varför saker sker eller som lata metoder för att förklara en karaktärsbakgrund och varför denne reagerar som han eller hon gör i nästa emotionella stund. I The Body funkar det ändå, det passar filmens höga tempo och paradoxala ”no-brainer” stuk. På tal om ”no-brainer” kom jag att tänka på ett litet problem med filmen som man bara måste köpa för att gilla den. Filmen är på konstruerad på så sätt att åskådaren ska undra men aldrig fundera. Börjar man luska lite i historien känns den snabbt väldigt bräcklig och ologisk. 

Belén Rueda som Mayka och Hugo Silva som hennes make Álex i The Body (2012).

Det huvudsakliga problemet med The Body, är att upplösningen känns alldeles för otrolig och för konstruerad. Det som skulle kunna vara en stark ”aha-upplevelse” faller i mina ögon pladask. Det blir mer som en parodi på en Agatha Christie-uppgörelse än den skarpa vändning som förväntas. Tråkigt! Men med tanke på den tidigare page-turner-underhållningen och nöjet att se Belén Rueda (Barnhemmet), med sin särskilda charm, i rollen som Mayka får filmen en trea i betyg, en svag sådan, men likväl en trea.


Eric Diedrichs

tisdag 26 augusti 2014

Boyhood: en av Way Out Wests starkaste upplevelser

Ellar Coltrane som Mason i Boyhood (2014)
Film Boyhood
Regi Richard Linklater
Med Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Ethan Hawke, m.fl.
Genre Drama

Som besökare på årets upplaga av Way Out West hade jag nöjet att fånga svensk smygpremiärvisning av Richard Linklaters mycket omtalade och i stort sett unisont dunderhyllade BoyhoodDet är sällan man funderar på att se något klockan tio på morgonen mitt under en festivalhelg, och framför allt inte en dramafilm på nästan tre timmar, men när resten av staden så smått börjat korka upp sina återställare så slog sig en medveten skara ned i biofåtöljerna.


Filmen är ett ambitiöst projekt, inspelat med samma skådespelargäng, till och från, under hela tolv år, vilket gör att tittaren för ovanlighetens skull får följa karaktärernas åldrande sömlöst under filmens gång. I centrum står Mason (Ellar Coltrane), vars uppväxt vi får följa från det att han är sex år och går i första klass, till det att han är arton år, tar studenten och flyttar hemifrån för att börja på college. Familjen består i övrigt av den två år äldre systern Samantha (Lorelei Linklater, regissörens egen dotter) och den ensamstående modern Olivia (Patricia Arquette), vars kamp för att ta familjen igenom skilsmässor, studier och dålig ekonomi illusteras väl. Ethan Hawke gör en fantastisk roll som deras charmige, kringflackande, smått instabila musikerfar Mason Sr. som efter ha flytt ansvar, försöker lappa ihop relationen med barnen igen. Det märks att skådespelarna har haft tid på sig att bygga upp en stark kemi, då samspelet känns väldigt naturligt.

Originaltiteln var tydligen ”12 Years” vilken fick överges för att undvika förvirring med 12 Years A Slave. Vilket känns nämnvärt eftersom originaltiteln illustrerar att filmen inte bara handlar om en pojkes utveckling utan alla karaktärer får fokus och är intressanta. Filmen hade likaväl kunnat heta något som ”Family” eller ”Life”, då den beskriver sådana bredare teman.


Ellar Coltrane, Ethan Hawke och Lorelei Linklater i Boyhood (2014).
Berättelsen är simpel, om en egentligen ganska vanlig familj idag. Filmens storhet ligger i det lilla och enkla; i livets ständiga, vindlande flöde, i de ögonblick vi alla säkert har varit en del av, och känner igen oss i. Det är förståeligt att avsaknaden av det lite mer storslagna kan slå bort vissa tittare, och visst, det är sparsmakat med stunder som verkligen hettar till, men för mig så ligger det inte filmen i fatet, utan det är snarare passande för en spegling av livet självt.

Boyhood är sammantaget en välskriven, mänsklig och faktiskt väldigt rolig film med många skratt och stort hjärta. Den bjöd på, för min del, en av Way Out Wests starkaste upplevelser. Väl värd ett biobesök i höst.


Boyhood är sammantaget en välskriven, mänsklig och charmig film med många skratt och ett stort hjärta. Den bjöd på, för min del, en av Way Out Wests starkaste upplevelser. Trots sina 165 min, kändes den inte långsam eller tråkig. Väl värd ett biobesök i höst.

Biopremiär 26 september i Sverige.


Betyg blir mellan fyra och fem med plats för eventuell femma efter omtittning om en månad igen.


Alexander Odstam

torsdag 21 augusti 2014

Dags att lämna över kronan, Chan-wook Park.


Vad  Mother (org. titel: Madeo)
Regi John-ho Bong
Med Hye-ja Kim, Bin Won, Ku Jin, m.fl.
Genre Thriller/drama

Ännu en genial originell Sydkoreansk thriller, åh vad glad jag blir!

En moders mentalt handikappade son blir åtalad för mord på en flicka. Något som är helt otänkbart för modern. Hennes son skulle ju aldrig ens göra en ”water bug” förnär. Problemet är att polisen har hittat en golfboll med sonens signatur på mordplatsen. Beviset känns tydligt nog för hela stan förutom mamman. Desperat att bevisa sin sons oskyldighet ger hon sig ut på en personlig jakt efter den riktiga mördaren. 

Redan i filmens första tio minuter med det inledande drömska klippet där modern dansar på ett sädesfält, följt av den fantastiska öppningsscenen, sätts en innovativ, intelligent och harmonisk dualistisk känsla av rå realism och mystik. Det står klart från första stund att detta kommer bli en stark och spännande filmupplevelse. Och det blev det. 


Det är svårt att tro att detta är Hye-ja Kims (modern) första huvudroll i en storfilm. Hon är helt fantastisk, en ny favorit helt enkelt. Allt skådespel är i världsklass, men Kim sticker ut utöver det vanliga. Hennes dynamiska känsloladdningar: den kontrollerade återhållsamheten i kontrast mot det råa avskalade skådespelet är underbart. 

Tre saker som gör Mother ovanligt bra
1) Hye-ja Kims skådespel. 
2) Det spännande och täta berättandet. 
3) Det fantastiska fotot.



Den största svagheten jag kommer på och som också snuvar filmen från en femma i betyg, är att det aldrig blir någon riktigt stor aha-upplevelse mot slutet. Visst vänds det på steken ett par gånger, som det så ofta gör i Sydkoreanska filmer, men det är inte så effektivt som jag blivit bortskämd med. Utöver denna petitess är Mother en suverän thriller.

Avslutningsvis kan jag bara konstantera att John-ho Bong bevisar att Memories of Murder inte bara var en lyckoträff. Han är Sydkoreas främsta thrillerskapare, Chan-wook Park (Oldboy, Hämnarens resa), det är bara att lämna över kronan. 




Eric Diedrichs

lördag 16 augusti 2014

Snacksbuffé, ölkorv, folköl och Robin Williams

Robin Williams i Good Will Hunting (1997)


Det har varit för mycket sånt här nu. I år har alldeles för många genier lämnat oss alldeles för tidigt. Nu får det vara nog!

Att filmvärlden har mött ännu en tragisk bortgång är det få som missat. Robin Williams död har rört upp mycket känslor och den ena efter den andra hyllningen strömmar in på olika sociala medier. 

Igår kväll mindes jag och ett par kompisar Williams med att duka fram en snacksbuffé med chips, cruncherz, ölkorv och folköl för att sedan njuta av hans oscarsbelönade prestation som psykologen Sean Maguire i Good Will Hunting. Extra kul var det för mig som faktiskt aldrig sett den innan. 

Något som syns tydligt i Will Hunting är det stora hjärta Williams alltid gav sina karaktärer. Man kan säga vad man vill om hans filmer, det blev trots allt en hel del skit under åren, men oavsett kvalitén på filmen så bjöd han alltid på bra skådespel med ovanligt säker känsla. Ta till exempel hur komiskt briljant han gjorde anden i Aladdin. Tydligen improviserade han många av de rappa skämten på plats! Eller hur hopplöst tragisk han var som ensam fotoexpedit i One Hour Photo. Är övertygad om att Williams hade fler starka roller att ge. 

Tips: checka in Marc Marons intervju med Williams. Den spelades in 2010 och Robin pratar väldigt öppet om kampen mot missbruk och depression. Intervjun hittar ni här.

Eric Diedrichs

fredag 15 augusti 2014

Många käftsmällar i ojämn romantisk komedi


Film My sassy girl (org. titel. Yeopgijeogin geunyeo)
Regi Jae-young Kwak
Med Tae-hyun Cha, Gianna Jun, m.fl.

My Sassy Girl är baserad på riktiga historier Ho-sik Kim publicerade på internet om hans "sassy girl". Historierna blev populära och blev underlag till en bok som slutligen blev film. Jag misstänker dock att dessa historier har kryddats en hel del på vägen. Framförallt av filmbolagen.


Filmen börjar skarpt och mycket roligt. Vi får får se hur den hopplöst lata studenten Kyun-woo (Ho-sik Kims alter ego) räddar Ji-hyun Jun "sassy girl" som stupfull vinglar farligt nära ett tunnelbanespår. Det ena leder till det andra och kvällen slutar med att han motvilligt får släpa upp henne till ett motellrum. När hon vaknar dagen därpå minns hon ingenting och är inte ett dugg imponerad av att blivit "bortförd". 


Deras märkliga vänskap tar fart och kärlek börjar långsamt gro. Han är snäll och försynt, hon är kaxig och rent av livsfarlig. Hon hotar gärna med att slå ihjäl honom om han inte gör som hon vill och kommer alltid undan med att leverera ett nästintill oräkneligt antal käftsmällar. Men kommer det udda parets vänskap någonsin förvandlas till kärlek och vill verkligen båda två ha ett seriöst förhållande?


Jag hade höga förväntningar på filmen. Dels för att den är koreansk (vilket brukar vara ett säkert kort), dels för att den är väldigt uppskriven. Men fasen vad den kändes ojämn och lång! Den inledande barnsliga men träffsäkra komiken byts gradvis ut mot en sentimental Hollywoodmall och det hela blir rätt tråkigt. Synd, för detta hade kunnat vara en riktigt, riktigt bra film.




Eric Diedrichs

onsdag 13 augusti 2014

Ett realistiskt och utmanande kärleksdrama


Den senaste veckan har jag varit gräsänkling och eftersom jag är en sann filmnörd har jag fyllt upp tomrummet med en massa härlig och mindre härlig film. Det har väl egentligen blivit lite mer film än det var tänkt.

Igår såg jag en Sydkoreansk rulle Oasis från 2002. Till skillnad från det tröttsamt repetitiva popbandet var filmen riktigt intressant!

Filmen var både den första Chang-dong Lee-filmen jag sett, men inte den sista, och mitt första Sydkoreanska drama. Att de redan var bäst i världen på thrillers och actionfilmer var efter filmer som Oldboy och Memories of Murder givet, men att de skulle vara lika originella och geniala i andra genrer var inget jag tagit för givet.

Oasis handlar om hopplöse Jong-du som precis kommit ut från kåken efter att kört ihjäl en vägarbetare på fyllan. Han säger konstant fel saker vid fel tillfällen och är alltid tyst när han borde prata. Hans rastlösa och ryckiga kroppsspråk irriterar alla, till och med tittaren, men inte minst hans egen familj. Redan samma dag som han släppts ut tvingas hans yngre bror hämta upp honom på polisstationen igen. Tiden när Jong-du var i fängelse var som en lång och skön paus för familjen. 

På grund av skuldkänslor besöker Jong-du sitt offers familj, d.v.s. sonens hustru och offrets kraftigt CP-skadade dotter, Gong-ju. Det första Jong-du gör när han kommer dit är att oinbjudet kliva in när bara dottern är hemma och på sitt märkliga och smått enfaldiga sätt inleda en konversation med henne. När offrets son kommer hem blir Jong-du omgående utkastad, men det hände något under hans lilla samtal med Gong-ju. Han tyckte att hon både var intressant och väldigt söt och snart börjar han uppvakta henne i smyg. 


Skådespelarnas presentationer är långt över det vanliga. Kyung-gu Sol är imponerande som Jong du. Hans porträtt känns realistiskt och han lyckas få åskådaren att bry sig om sin irriterande och hopplösa karaktär. So-ri Moon, som jag aldrig tidigare sett, var så makalöst övertygande i sin roll som Gong-ju. Långt in i filmen var jag övertygad att hon hade cerebral pares på riktigt.

Det intressanta med Oasis är att filmen lyckas vara en omöjlig kärlekshistoria, samtidigt som det är en skarp kritik mot samhällets hantering av handikappade, utan att någon gång bli smörig. Denna historia skulle lätt kunna bli en svulstig tårdrypare a la Hollywood, men så blir det aldrig. Det känns innovativt, utmanande och många gånger provocerande. 



Eric Diedrichs

torsdag 22 maj 2014

En kik på Woody Allens nya film


Idag släpptes första officiella trailern till Woody Allens kommande film Magic in the Moonlight. Den produktive regissören flirtar återigen med den 20-tals-nostalgi han visade upp Midnight in Paris (och säkert gjort innan dess, ni mer hängivna Allen-fantaster vet mer om detta än jag). Den senaste filmen verkar vara något lättsammare än Blue Jasmine och enligt min mening riktigt lockande!

Jag är själv ett relativt nytt Woody Allen-fan. Jag har ganska dålig koll på hans tidigare filmer. Även om jag (skamligt nog!!!) inte har sett varken Annie Hall eller Manhattan så har jag njutit av hans neurotiska humor i Ta pengarna och stick!, Dur och Moll och Små och stora brott. Samtliga filmer har varit bra, men hans charmiga komedier Midnight in Paris och Blue Jasmine har fångat mig på ett helt annat plan.

Trots de omdiskuterade ord-mot-ord-skandalerna kring regissörens privatliv så vill jag kunna njuta av ännu en bra Woody Allen-film. För jag har aldrig stött på någon annan regissör som har förmågan att leverera denna oroliga bladdriga ångestfyllde komediform som Allen har gjort sig känd för.

Se trailern till Magic in the Moonlight nedanför.



Läs mer om filmen här!

onsdag 14 maj 2014

Malik Bendjellouls är död.


Fan vad tråkigt!

De flesta av er har säkert redan hört nyheten om Malik Bendjellouls död. Han dog igår kväll 36 år gammal och dödsorsaken uppges vara självmord.

Synd att vi inte fick se så mycket av honom. Han hann bara regissera en enda film. Den oscarsvinnande geniala dokumentären om mytomspunne musikern Sixto Rodriguez, Searching for Sugarman. Med den dokumentären gjorde han inte bara alla cineaster och Rodriguez en tjänst genom att sätta honom på musikkartan, utan även vi musiktokiga nördar (som jag själv) fick plötsligt en ny mystisk idol att fascineras av och snöa in på.

Tydligen hade Malik ett nytt filmprojekt på gång, vad det nu rörde har jag ingen aning om. Men det var säkert ett väldigt passionerat ämne. Det var ju egentligen halva grejen med hans film Searching for Sugarman. Malik satsade allt på att berätta historien som han tyckte förtjänade att berättas i en hel långfilm. Från början var sugarman tänkt att vara ett inslag i tv-programmet Kobra. Men Malik kunde inte släppa ifrån sig materialet. Han finansierade resten av filmen själv med sina besparingar och lån från vänner. Han hade inget större stöd från filmens huvudproducenter som sa till honom att hans film (efter 3 års klippning!) "höll inte för de krav som ställs på filmer som ska upp på vita duken". 

Trots hans korta karriär är jag säker på att Malik kommer gå till svensk filmhistoria som en av våra främsta och mest lovande regissörer. 

Eric Didrichs

tisdag 13 maj 2014

Non-stop


Film: Non-stop
Regi: Jaume Collet-Serra
Genre: Action, Thriller, Mystery
Skådespelare: Liam Neeson, Julianne Moore

Den alkoholiserade flygpolisen och den f.d. FBI agenten Bill Marks befinner sig på ett passagerarplan över Atlanten. När Bill får anonyma meddelanden om att var tjugonde minut kommer en av de 146 passagerarna ombord mördas, tvingas Bill att hitta tillbaka till skarpt läge. Morden kommer att fortsätta om inte Bill för över hundrafemtio miljoner dollar till den anonymes bankkonto. 


Att Liam Neeson idag sysslar med mycket action är inte svårt att förstå efter de succéer han haft ihop med Taken-filmerna. Neeson är mångas nye favorit och till skillnad från konkurrenten Jason Stathams hårdkokta actionfilmer har Neesons filmer ofta en djupare dimension i sig som bjuder på mer mystik och drama. 


Det hettar till när den andra flygpolisen på planet dör. Bill är nu ensam att hitta mördaren. Den nu ensamstående flygpolisen har ingen att vända sig till, förutom den snackiga kvinnan Jen Summers som sitter bredvid honom på planet (Julianne Moore). Men kan Bill lita på henne? Kan Bill lita på någon på planet? 



  __________________________________________________


Är du sugen på att lära dig om film och förstå den på en djupare nivå? Jag är det. Därför vill jag ta tillfället att kanske kunna lära dig och mig själv någonting om film, genom att göra en kort analys av Non-stop.

Jag vill gå in i djupet och ge mig ett försök att förstå varför filmen fungerar. En fördel är om du har sett den. 


VARNING: SPOILERS!!!!!


I Non-stop är Bill Marks som tidigare nämnt en alkoholiserad polis utan en nära och kära. Han fick sparken från FBI och han är deprimerad. Det vi då kan förstå är att Marks har en lång väg att gå för att bli hel igen, för att förändras. Av den anledning att han måste gå genom mycket besvär för att bli den hjälte vi vill att han ska vara är han perfekt att tjäna berättelsen som huvudroll. Bill Marks får inte var komplett från början, för att bli komplett måste han besegra skurken. Och i slutändan är det vad alla berättelser handlar om, förändringar och detta främst hos vår hjälte, Bill Marks. 


När Bill, vår tillbakadragne FBI-agent får chansen igen att rädda passagerarna på planet måste han ta den. Han kan inte bli tvingad att hjälpa våra utsatta passagerare, han måste vilja rädda dem. Frodo i Sagan om Ringen väljer att bära ringen mot Mordor. Peter Parker i Spider-Man väljer inte att få övermänskliga spindelkrafter, men med chansen väljer han att använda det till nytta och stoppa New Yorks största skurkar. En hjälte vill hjälpa till. En hjälte tar ansvar. 





I början av Non-stop är Bill bara Bill, han kan vara en svinig polis, han kan vara en god polis. När vet vi att han är god? När är vi övertygade om att vi faktiskt hejar på honom? I början av filmen  under planets påstigning hjälper Bill en flygrädd flicka. När Bill slår sig ned pratar han avslappnat med Jen som får svindeln när flyget startar. 

Vi är nu övertygade om att den här mannen är god. Han är vår hjälte. Vi hejar på honom. 


När Bill får skurkens sms och bestämmer sig för att hitta honom och besegra honom, behöver vi känna att Bill får det tufft, att han inte (ännu) har någon på sin sida och att skurken är farligare och större än honom. Hur ska vi känna att alkoholiserade Bill har oddsen emot sig att lyckas vinna mot antagonisten? Vi vänder hans enda kamrat, den enda som pratar samma språk som Bill, hans Starsky, hans Brian O'connor emot honom. Vi tvingar Bill att döda den andra flygpolisen Hammond. Vi låter skurkens första offer verkligen sätta Bill i gungning. 




Bill är medveten om att skurken vill ha hundrafemtio miljoner dollar och vänder sig till den enda han tror kan hjälpa honom, sin förra arbetsgivare. Självklart vill inte FBI, med tanke på Bills förflutna och dåliga vana, ge Bill pengarna (ytterligare poäng till Bill som berättelsens perfekta hjälte). Och självklart vill inte vi heller se filmen ta slut efter trettio minuter. 

Bill som är berättelsens mest passande hjälte vill lära oss i publiken någonting, han vill lära oss massor. Han vill lära oss att alla måste vi kunna lita på människor. På planet där Bill befinner sig är alla för honom misstänkta. Vem som helst kan vara skurken. Men ändå väljer Bill att avslöja sig för Jen om vem han är och vad som pågår. Han ger bort allt som (ifall Jen är skurken) skulle ge henne ett övertag och göra honom till en ännu större underdog. Han visar att alla bra människor är byggda på god vilja och sin förmåga att lita på andra och sina instinkter. 


Det stannar inte där, Bill skaffar sig ett team och avslöjar sig och allt som händer för fler människor. Risken blir större. Men hjälten har samlat sitt följe och trots att han inte har en klar aning om det var rätt eller fel, får han oss att tro att han gör rätt genom att lita på dem. De är nu större, hjälten och co. De har nu större chans att slå ut skurken. Vi ser fram emot en stor uppgörelse! 




Bill och sina nya medhjälpare (Jen m.m.) kan nu arbeta ur flera vinklar och gör det tuffare för skurken. Nu ser det mycket ljust ut för den goda sidan, det det ser ut som att de kommer hitta och besegra skurken i tid. Det här är alltså halvvägs in i filmen och läget för hjälten i mittpunkten är antingen ett "upp" eller "ner". I det här fallet är det uppåt för Bill och Co. som nu är starkare än skurken. Nu kommer det att vända. Det måste det. 


Tjugo minuter senare. Piloten dör. Och passagerarna på planet tror nu att vår kära flygpolis Bill kapar planet. FBI får reda på att bankkontot som skurken a.k.a. "textaren" vill ha pengarna till står på Bills namn. Passagerarna börjar göra uppror mot Bill och han kommer i en dispyt med Jen som han inte längre vet om han kan lita på. Bill står återigen helt ensam. När det inte kan bli värre för Bill omgrupperar sig ondskan. Ondskan måste omgrupperas och bli starkare för att Bill, när han besegrar den, ska kunna visa att han verkligen är hjälten och att de som inte trodde på honom hade fel. 


Bill hittar en tickande bomb på planet. Kaos. De onda har kommit tillbaka från där de sett ut att förgöras för att verkligen vända på steken. De har övertaget och insatserna har höjts. Nu står ännu fler liv på spel. De ondas starka återvändo behövs för hjältens ultimata sluttriumph. 


I filmen Jaws ska Brody själv från en sjunkande båt besegra den enorma vithajen. 

När det ser som mörkast ut, ska en idé väckas hos hjälten, en mästarplan, som lyder "allt eller inget." Idén bör enligt mig ha en koppling till någon eller något tidigare i filmen. Men det är ingen stor nödvändighet, bara en snyggare plantering... Som i Jaws.  

VARNING... FLER SPOILERS!!!!


Jaws får vi veta, när Brody och sina två kamrater jagar bjässen, att de har tuber med tryckluft. "You screw around with these tanks and they're gonna blow up." Hjältens vinnande idé. Brody får i sista stund hajen att hugga tag i tanken - jackpot. 


...


I Non-stop får Bill idén att de kan sänka flygplanet för att utjämna lufttrycket och sedan täcka över bomben med väskor. Bill avslöjar till slut skurken, samma man som Bill tidigare misstänkt och hamnat i ordbråk med. I kriminalare/Mystik-filmer måste vi få veta vem skurken är innan han avslöjas för oss. Annars får vi inte den där underbara, frustrerande "Jaså, var det han! Det kunde jag anat!-reaktionen." 


Självklart finns det undantag men vi måste ha fått en glimt eller åtminstone fått höra skurken för att verkligen uppleva den där vackra "aha-upplevelsen."

När bomben sprängs dör ingen av passagerarna. Planet landar väl och blir hyllad av passagerarna som en hjälte.


Filmen slutar med att Bill påbörjar en vänskap med Jen. Det vi då också kan anta är att Jen blir Bills frälsning han som hjälte har förtjänat och får honom att dumpa sitt alkoholberoende. 


Det sägs att ett krav för att göra film är att förstå film. Därför kommer jag att fortsätta kolla många filmer och analysera dem. Är du lika intresserad som jag så föreslår jag att du gör samma sak! 


Hoppas du tycker att min analys av Non-Stop gav dig nytta. 


Axel Diedrichs

fredag 9 maj 2014

Potentiell bondskurk avslöjad


Det verkar som om Chiwetel Eijofor blir nästa bondskurk. Den oscarnominerade britten lämnade med 12 years a slave ett så stort avtryck att han får ta sig ann ett av de mest klassiska och häftiga jobben i branschen. Bond 24 har premiär November 2015 och publiken kan med spänning se fram emot om Eijofor kan mäta sig med Skyfalls mästerskurk - den onde Silva.

Silva spelades av spanjoren Javier Bardem och ses av många som den bästa bondskurken hittills. 

Trots att flertal källor menar att affären är säkrad, påstår film-och affärstidningen Variety att ett kontrakt ännu inte lagts fram åt Eiojofor att skriva på för. 

Barbara Broccoli och Michael G. Wilson kommer att producera Bond 24 och John Logan (som bland annat skrivit Skyfall och Gladiator) har titulerats manusförfattare. Tillsammans ska de, efter förre bondskurkens succé, försöka hitta en lika spännande och intressant fiende igen. Och just nu vilar ögonen på Chiwetel Eijofor. Hoppas!

http://variety.com/2014/film/news/chiwetel-ejiofor-james-bond-1201139769/

torsdag 8 maj 2014

Makalöst vackert Miazaki!


Film Det blåser upp en vind (Kaze tachinu)
Regi Hayao Miazaki
Genre Drama, biografi

I förrgår fick jag nys om mästerregissören och visionären Hayao Miazakis (Spirited Away, Min granne Totoro) nya film Det blåser upp en vind. Igår satt jag bänkad i biostolen förväntansfull och ovanligt nyfiken. Varför denna nyfikenhet? Jo, jag hade ingen aning om vad filmen handlade om eller vad det var för genre. Jag visste absolut ingenting förutom att: 1. Miazaki är regissör, 2. filmtiteln. Men denna lilla information var allt som krävdes för att jag och min flickvän tveklöst skulle gå på första möjliga föreställning efter vi fått reda på filmens existens. Och det säger en hel del om regissörens storhet.

Om du, som jag gjorde, förväntar dig en fantasifull familjefilm så kommer du bli förvånad. Det blåser upp en vind är en gripande och bitvis väldigt smärtsam och obehaglig dramabiografi om japanske flygplansingenjören Jirô Horikoshis liv under 1920-1930-talen. 



Jirô lever för sina flygplan och genom filmen återkommer hypnotiska dagdrömmar där Jirô på en närmast utomkroppslig nivå fantiserar om möten med den italienska flygplansingenjören och idolen Giovanni Caproni. En dag när Jirô åker tåg till ingenjörsskolan möter han Naoko. Hans livs kärlek. 

Utöver de makalöst vackra animationerna är parets kärlekshistoria filmens stora styrka. Varje scen är laddad med känslor. Det är vackert, känslosamt, sorgligt och gripande. Det var också intressant att se hur Tysklands och Japans relation utvecklades fram mot kriget. Tyckte det var extra intressant hur outvecklat Japan var under den här tiden.

Kan vara värt att tillägga att det är en mycket långsam film som förmodligen är helt ointressant för barn. 

Miazaki har själv sagt att detta är hans sista film. Hoppas han hinner ångra sig.



Eric Diedrichs