torsdag 16 oktober 2014

Ha siktet inställt på "Foxcatcher"... Och Channing Tatum


Film Foxcatcher
Premiär 14:e November (USA), 19:e December (Sverige)


Först kom Capote (2005), därefter Moneyball (2011). Oscarsnominerade regissören Bennett Miller släpper i år sin tredje film Foxcatcher och mycket talar för att även den kommer göra storsuccé.  

Brottaren Mark Schultz ska tillsammans med sin bror och sponsor vinna OS-guld. 

Foxcatcher har redan haft premiär på den klassiska franska filmfestivalen Cannes Film Festival (CFF) och belönades med priser för Bästa regi och Bästa manliga skådespelare (Channing Tatum). 

Redan förra året gick det att läsa att filmkritiker tippade filmen som en joker i Oscarsgalan 2015. Än så länge verkar kritikerna vara på rätt bana. 

Det vi på Filmtopp tycker blir mest spännande med Foxcatcher är hur sminkade Steve Carrell (40 Year-old virgin) presterar med en tung roll i ett sportdrama. Det ska även bli roligt att se om Channing Tatum verkligen kan leva upp till Millers tidigare skådespelarstandard där samtliga huvudroller har nominerats/belönats med en Oscar. 



Det är uppenbart att Channing Tatum är på rätt väg i karriären. Året 2015 måste bli hans hittills bästa år med filmerna Jupiter Ascending, regisserad av bröderna Wachowski (Matrix, Cloud Atlas) och Hail, Caesar!, en komedi av bröderna Coen (The Big Lebowski, No Country for Old Men). 

Filmen kommer på bio i Sverige 19:e December så ha siktet inställt på Foxcatcher och Channing Tatum, för det har vi på Filmtopp!

Ses på premiären!

Läs mer på imdb.com.

Filmtopp

måndag 13 oktober 2014

Många gånger känns Best Worst Movie som förstklassig gruppterapi

Från vänster: Robert Ormsby (Grandpa Seth), George Hardy (Michael Waits), Michael Stephenson (Joshua Waits).
Film Best Worst Movie
Regi Michael Stephenson
Med George Hardy, Claudio Fragasso, Michael Stephenson
Vad Dokumentär

En del av oss filmälskare har en stor kärlek till bra skitfilmer. Dessa måste vara gjorda med stor ambition för att sedan misslyckas totalt. Det finns nämligen inget kul i en medvetet dålig skitfilm. 

De bästa skitfilmerna Troll 2 (1990) och The Room (2003) har en nämnare gemensamt. De är gjorda av varsin excentrisk och kompromisslös regissör som lagt ner hela sin själ i att göra den perfekta filmen men misslyckats totalt. I Best Worst Movie får vi snegla in i hur produktionen bakom Troll 2 såg ut och hur skådespelarna hanterar upplevelsen nästan tjugo år senare. 

Filmen är gjord av Michael Stephenson som spelade pojken Joshua i Troll 2. Stephenson försöker leta upp den gamla ensemblen och svara på frågor som - vad hände egentligen med skådespelarnas karriärer efter filmen? Är Troll 2  en film du kan ha på meritlistan? Hur är det att möta "Trolls" skapare, den galne italienske regissören Claudio Fragasso som vuxen? 

Fokus ligger på George Hardy (pappan i Troll 2). Hardy är tandläkare i en liten mysig amerikansk stad där alla älskar honom, trots hans korta men oförglömliga inslag i filmhistorien. Och visst verkar Hardy vara hur skön och trevlig som helst, men ju längre kameran rullar desto mer får vi se hans andra sidor…

Många gånger känns Best Worst Movie som förstklassig gruppterapi för de inblandade. Vid flera tillfällen återskapar delar av skådespelarensamblen scener urTroll 2. Ibland framför publik, ibland i en gammal kollegas vardagsrum under en oanmäld visit.

Det är riktigt kul att höra Stephenson berätta om hur han trodde sitt liv skulle förändras efter hans insatts i Troll 2. Att han skulle bli Hollywoodstjärna. Men när 13-åriga Michael väl fick se filmen ett år efter den avslutade inspelningen började han gråta. Det var den sämsta skit han sett.

En annan höjdpunkt är när filmens kvalité diskuteras med regissören Fragasso. Beundransvärt envisas han med att filmen är en missförstådd kvalitetskräckis trots att den under dåvarande stund var rankad som världens sämsta film på imdb. Han verkar vara minst lika galen och kompromisslös här som när han gjorde Troll 2. 

Hur kul det än låter så känns Best Worst movie förvånansvärt deprimerande. Det finns något kraftigt sorgligt över alla medverkande. Det är som om Troll 2 tog en del av deras livslust som de ännu saknar.

Bäst När Hardy och Stephenson besöker paranoida Margo Prey (mamman i Troll 2). Sjukast är när hon jämför Troll 2 med Casablanca. 


Sämst Hardy är ett riktigt svin när de marknadsför Troll 2 på en skräckfilmsmässa i England. Han är extremt otrevlig mot personer som avviker mot hans standard och fäller löjliga kommentarer om deras tandhygien. 


PS: Jag undrar hur ett samarbete mellan Claudio Fragasso och The Rooms regisör Tommy Wiseau skulle se ut. Skulle de ta skitfilm till en ny dimension eller är minus plus minus = plus och en ny Gudfadern föds?

Eric Diedrichs

fredag 10 oktober 2014

"Begin again är som en låt du hela tiden nynnar"




Film Begin again
Regi John Carney
Med Mark Ruffalo, Keira Knightley, Adam Levine, CeeLo Green
Vad Komedi, Drama, Musik

Bortspolade managern Dan stöter på den nyligen dumpade amatör-låtskrivaren Gretta och tillsammans försöker de återställa sina liv genom musiken. 

New York är vackert men trots det känner inte alla sig hemma. Smyg-alkoholiserade Dan (Mark Ruffalo) har nyss fått sparken. Han är slirig och ratas av både sin fru och sin dotter som han sällan umgås med.

Gretta (Keira Knightley) flyttade nyss till staden med sitt ex, den superkände popsångaren Dave Kohl (Adam Levine) och saknar nu vägledning. Dan och Gretta känner sig båda utanför, men när de beslutar sig för att spela in en skiva kan de kanske pussla ihop bitarna i varandras liv. 



Begin again diskuterar vad som krävs för oss människor för att hitta hem och återupprättas, och hur vi människor är beroende av varandra. 

I filmen talar musiken genom Dan och Gretta och är den energiknuff i ryggen som krävs för att de ska agera och styras åt rätt riktning.  

Begin again är ett härligt stycke film men som tyvärr inte erbjuder hög dramatik eller spänning. Trots det har jag, sen jag först såg filmen igår, hunnit se om den. John Carneys film är som en låt du råkat höra och går runt och nynnar på hela tiden. Bästa medicinen är att se den igen. 

BÄST Många sköna bonusar! Keira Knightley visar att hon är grym på att sjunga. CeeLo Green gör filmen lättsammare och som roligast när han är med. Mark Ruffalo gör en suverän roll som managern Dan och rollen är inte lik hans tidigare. Om du också gillar filmens soundtrack, finns det på Spotify!

SÄMST Berättartekniken struktureras med för långa tillbakablickar som hindrar storyn från att gå framåt i det tempot som behövs. Dan och Gretta hade behövt en deadline för att sättas i en pressande sits där saker kan balla ur.  



Axel Diedrichs

söndag 5 oktober 2014

13 sins - varken särskilt blodig eller spännande.

Mark Webber, 13 sins (2014)
Film 13 Sins
Regi Daniel Stamm
Med Mark Webber, Ron Perlman, Pruitt Taylor Vince, m.fl. 
Vad Thriller/Skräck

Med skulder, ett kommande bröllop, ett barn på väg, en mentalt hämmad bror som behöver vård, en pappa på ålderdomshem är Elliots liv minst sagt krävande. Många människor är beroende av honom. Hans situation blir ett smärre helvete när han får kicken av sin karikatyrist osympatiske chef.

En kväll får Elliot ett mystiskt telefonsamtal där han deklareras utvald och har den stora möjligheten att delta i en tävling. Om han genomför tretton uppdrag kommer han bli ofattbart rik och få alla sina problem ur världen. Tävlingen kan närsomhelst avbrytas, men om den avbryts så blir han omedelbart av med alla pengar han har tjänat in. 

De första uppdragen är löjligt enkla. Smäck flugan bredvid dig, ät flugan, o.s.v., men varje uppgift blir allt mer krävande och Elliot inser snart att han har hamnat i en mycket obehaglig situation som äventyrar både hans och hans närmastes liv. 

Visst låter det bra? Visst låter det som en skön skräckrulle en fredagskväll? Jo, på pappret är det bra, men som det så ofta är med skräckfilmer så är resultatet ett helt annat. Under den inledande kvarten lever filmen upp till sin potential men snabbt börjar det koka allt kraftigare och kraftigare i grytan och ganska snart har det kokat över ordentligt. 

En av de stora bristerna med 13 Sins är att den går någon slags mellanväg hela tiden. Det är aldrig särskilt blodigt (förutom en scen) och det finns inte heller någon nerv som bra psykologiska thrillers har. Det är liksom varken skrämmande, läskigt eller spännande. Den stora mystiska gåtan över vilka som arrangerar tävlingen lämnar mängder av plot holes, men det spelar inte heller någon roll för man bryr sig inte. 

Riktigt trist att 13 Sins inte levererade. Jag var ovanligt pepp och hade höga förhoppningar. Mitt råd till er, spara era pengar och hyr nått annat istället. 

BÄST Filmens öppningsscen är riktigt kul. Hade resten av filmen hållit samma kvalité hade jag haft årets skräckis att skriva om. 

SÄMST Förutom de logiska bristerna (som jag ändå kan ha överseende med) så ballar det ur ordentligt mot slutet. Löjliga plot twists och så vidare.


Eric Diedrichs

lördag 4 oktober 2014

"I Gone Girl är det du själv som är detektiven"


Film Gone Girl
Regi David Fincher
Med Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris, Carrie Coon
Vad Drama, Mystery

När hustrun Amy plötsligt försvinner blir händelsen viral och maken Nick hamnar i centrum. Men hans liv blir till en mardröm när media börja misstänka att Nick kan ha något med Amys försvinnande att göra. 

Filmen är baserad på Gillian Flynns roman Gone Girl (2012) och det är även Flynn som skrivit filmmanuset. 

När storyn utvecklas får vi följa tillbakablickar från Amy (Rosamund Pike) och Nicks (Ben Affleck) förhållande som berättas genom hennes dagbok; första träffen, kyssen och friandet o.s.v.

I Gone Girl finns ingen superdetektiv som hittar alla svar. I det här fallet är det du som är detektiven. Det finns bokstavligt talat ledtrådar du får fundera och reflektera över. Ständigt letade jag efter motiv eller icke-motiv som kan utpeka Nick skyldig eller oskyldig. En berättarteknik jag tycker är oerhört underhållande.



När jag reflekterar över regissören David Finchers underjordiska miljöer, utforskar han dem även i Gone Girl. Utanför husdörren hos ett gift förortspar verkar allt tipptopp. Men innanför dyker det dystra upp och vi förstår snabbt att Amy och Nick var ett väldigt olyckligt par. 

Temat i filmen är hemligheter och i Gone Girl diskuteras de inom äktenskapet. Vad tjänar du på att ha hemligheter? Är det mer rätt att vara ärlig? Hur väl känner du din partner? Vad tycker din partner egentligen om dig? 

Temat diskuteras även mellan den enskilde och omvärlden. Har du samma möjlighet att berätta en hård sanning som en lätt sanning för allmänheten? I Gone Girl får vi genom Nick se en vanlig människa plötsligt bli världskänd och hur denne anpassar sig för att hantera den stora publiken. 

Gone Girl är jämn och underhållande rakt igenom. Rosamund Pike som Amy är perfekt och hon är mest utmanande i filmen. Ben Affleck är också väldigt bra, fast Nick är en karaktär som saknar vassa kanter och uttrycker sig smalare än Amy. 

Som ett XL-fan av David Fincher tycker jag tyvärr att Gone Girl, till skillnad från många av hans filmer, saknar ett par oförglömliga, magiska scener. Gone Girl hade behövt den knuffen för att bli något alldeles extra. 

Bäst En sexscen med Neil Patrick Harris, som för övrigt visar att han är mer än bara "Barney".  

Sämst Filmen brister i tempo ibland och hade tjänat på att kortats ner några minuter. 



Axel Diedrichs

torsdag 2 oktober 2014

En snabbguide över David Finchers filmer.

I morgon, fredag den tredje Oktober, är det världspremiär för David Finchers Gone Girl. Om du känner dig osäker på vem Fincher är så ringer säkert hans mest omtalade verk Seven och Fight Club en klocka.   

Det nya dramat med Ben Affleck i huvudrollen, blir ikonen Finchers film nummer 10. För er som fortfarande är osäkra på Finchers meritlista har jag snickrat ihop en snabbguide över regissörens 3 bästa filmer utöver Seven och Fight Club

3. Alien 3 (1992)

Med Sigourney Weaver, Charles S. Dutton, Charles Dance
Vad Action, Sci-Fi, Thriller

Det är sedan länge tydligt att Fincher dras till underjordiska miljöer. Men ingen Fincher-värld är lika skitig och dyster som den ödelagda fängelseplaneten Fiorina i Alien 3. Filmen är Finchers debut och en Sci-Fi film med vassa kanter o både karaktärer och i det visuella.

Efter att två gånger ha besegrat fasansfulla Aliens fastnar hjältinnan Ellen Ripley (Sigourney Weaver) på en plats med dömda brottslingar utan avancerad teknologi, för att en tredje gång utplåna utomjordiska monster. 

Filmen genomled en kaotisk produktion med flera manusförfattare och regissörer som lade sig i. Inspelningen började till och med utan färdigt manus! Alien 3 fick blandad kritik när den kom, men trots det gjorde den kassasuccé. 

Jag tycker att Fincher red ut stormen med bravur. Alien 3 är både kvadrologins mörkaste film och den som väcker starkast känslor. Den är ångestladdad men främst skrämmande. En utmanande film och därför hamnar den på topp tre.  



2. The Girl with the dragon tattoo (2011)

Med Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård
Vad Crime, Drama, Mystery

Den svenska filmatiseringen av Män som hatar kvinnor (2009) blev en enorm succé och exploderade internationellt. Filmen gjorde avtryck hos Fincher som kom att göra den amerikanska versionen - The Girl with the dragon tattoo (2011). Som ett XL-fan av båda filmer är det omöjligt att inte jämföra dem. 

Ja, Niels Oplevs Män som hatar kvinnor är ett mästerverk och nej, Finchers version är inte lika bra. Men de är inte som dag och natt. 

The Girl with the dragon tattoo är fortfarande suverän!

Journalisten Mikael Blomqvist anlitas att hitta en person som varit saknad i fyrtio år. Till sin hjälp får han hackern Lisbeth Selander.

Sett till de underjordiska och skitiga människor vi får träffa, inte minst karaktären Lisbeth Selander, känns David Fincher menad för filmen. Med sin meritlista och arbetsmedel borde han ha överträffat den svenska versionen på alla punkter. Men även om Fincher inte lyckas överglänsa Oplevs mästerverk så tycker jag han gör både filmen och sig själv rättvisa. 

The Girl with the dragon tattoo är minst lika spännande och tajt. Stellan Skarsgård i rollen som Martin Vanger är briljant och även om Peter Habers tolkning är grym önskar jag att Stellan varit med i den svenska. Jag har båda filmerna hemma i filmhyllan. Men när jag ska se en av dem faller valet alltid på Män som hatar kvinnor

Amerikanska del två, The Girl who played with fire är i pre-produktionsfasen och jag hoppas att Fincher regisserar även den!



1. Zodiac (2007)

Med Jake Gyllenhaal, Mark Ruffalo, Robert Downey Jr.
Vad Crime, Drama, Mystery

Tecknaren Robert blir besatt av att hitta San Franciscos nya seriemördare - Zodiac.

Den här filmen har jag sett ett oräkneligt antal gånger... När någon frågar mig om jag har tips på en kriminalare är det alltid Zodiac som poppar upp först i tankarna. Filmen är baserad på sanna händelser och är ett väldokumenterat fall med många intressanta karaktärer, spännande ledtrådar och mcyket mystik. I såna här berättelser är det små detaljer som spelar stor roll. 

Det sägs att bra detektivfilmer gör åskådaren till detektiv och det stämmer perfekt överens med Zodiac. Det finns hela tiden ledtrådar och hinter som du fortfarande kommer att hitta så sent som fjärde och femte gången du ser den. 

Det som gör Zodiac till en speciell Fincherfilm är att den inte utspelar sig i en visuellt mörk och underjordisk miljö. I Zodiac undersöker Robert (Jake Gyllenhaal) sin egen underjordiska miljö. Besatt av att lösa ett av Amerikas kändaste fall gör han en plågad vandring i sig själv och finner sitt inre mörker. Roberts resa tillsammans med inspektören David Toschi (Mark Ruffalo) och journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr.) griper tag i en och visar hur det vi så gärna vill ha kan komma i vägen för det vi behöver... 

Fasen. Nu ska jag se Zodiac.



Axel Diedrichs

onsdag 1 oktober 2014

"Mitt inre Nick Cave-fan ger två tummar upp"



Film 20,000 Days on Earth
Regi Ian Forsyth, Jane Pollard
Med Nick Cave, Warren Ellis, Kylie Minogue, Blixa Bargeld, m.fl. 
Vad Dokumentär

Filmen slår an med ett enormt kollage där bilder från musikern/författaren/skådespelaren Nick Caves liv avlöser varandra i rasslande fart i takt med att siffrorna 0 till 19 999 räknas upp i fetstil över duken. Kollaget försvinner, det är dags för dag 20 000. 

Och hur ser den iscensatta dagen ut? Jo, Cave ligger och drar sig i sängen, studerar sitt ansikte dystert i spegeln, beger sig till sitt übercoola kontor (fullsmockat med häftiga affischer, böcker, prydnader och annat kul) där han arbetar flitigt med sin skrivmaskin. Telefonen ringer och han blir påmind om att han har möte med en psykoanalytisk terapeut. En av många fräna turer längs Brighton Beach i Caves Jaguar följer. 

Scenerna hos terapeuten är mycket underhållande. Hjärtliga och smärtande minnen av Caves barndom kommer till ytan och det är tydligt att han inte var helt beredd på de frågor som skulle ställas. Det är lite det som är det vackra med den här filmen. Även om mycket är iscensatt så är inte allt det. Det är mer som om regissörerna har placerat Cave i olika situationer och sen låtit kameran rulla. Som när Cave besöker sin lojale vapendragare Warren Ellis och de sitter och snackar minnen kring en Nina Simone-konsert medan de äter ål och svart pasta i Ellis personligt inredda kök.


20,000 Days on Earth är ingen vanlig dokumentär. Berättarrösten är Caves egen, de arkivbilder som finns är få och de presenteras av Cave själv, han står också som medförfattare och har tydligen själv haft final cut på filmen. Fragment av det förflutna sveper förbi i farten, men mer som minnesbilder än tydliga redogörelser. Om du vill ha en kronologisk redovisning över Caves liv så har du kommit fel. Här handlar det mer om att skapa en bild av vem Nick Cave är idag och inte hur han har blivit den han är

Även om dokumentärer oundvikligt är färgade av skaparnas egna bias så brukar det finnas en kamp om att vara objektiv, här finns det ingen kamp, objektiviteten förlorade innan filmen rullade igång. Men det är just detta som gör filmen så intressant. 20,000 Days on Earth är en demonstration över hur ett samarbete mellan dokumentärfilmare och subjekt kan se ut. Och visst lyckas Forsyth och Pollard med råge. Filmen är konstant fascinerande med häftig scenografi, sköna monologer och snyggt soundtrack. Mitt inre Nick Cave-fan ger två tummar upp. 

Bäst När Cave berättar om den fulle tysken som plötsligt började urinera på deras scen under ett gig med The Birthday Party. Det svettiga liveklippet när Bad Seeds lirar Jubilee Street. Ellis spelar så intensivt att hans fiolstråkes tagel börjar hänga fritt medan Cave i ett maniskt mantra skriker fraserna ”I’m vibrating, I’m transforming, I’m glowing!”. 

Sämst Inte helt oväntat känns Cave lite väl självgod och pretentiös emellanåt, men å andra sidan är han så tydligt medveten om det att det nästan blir charmigt. 


Eric Diedrichs

tisdag 30 september 2014

"Mystiken ger The Maze Runner en extra dimension"



Film The Maze Runner
Regi Wes Ball
Med Dylan O'Brien, Aml Ameen, Ki hong lee, Will Poulter, m.fl.
Vad Action, Mystery, Sci-fi

Igår nådde Filmtopp etthundra femtio gilla-markeringar på Facebook samt startade ett Instagram-konto! Det var något som skulle firas med bio. Med tanke på att det var måndagkväll ville min hjärna helst ha något enkelt och förutsägbart, något som skulle kräva så lite aktivitet som möjligt. The Maze Runner-postern såg lockande ut. Men efteråt kände jag mig lurad av mina instinkter. The Maze Runner var inte alls någon enkel action-rulle...

Nyfikne Thomas (Dylan O'Brien) skickas till en gemenskap i ett primitivt samhälle kallat Glade. Precis som de andra har Thomas inget minne om vem han är och får veta att de alla är fast i en enorm labyrint vaktad av varelser farligare än människan. 

Glade är uppbyggt och består enbart av män som följer ett fungerande system där alla är tilldelade uppgifter av områdets "Keeper". De är alla förstådda med sina uppgifter; Undra inget, dra ditt strå till stacken och gå aldrig in i labyrinten. 

Gröngölingen Thomas är inte som de andra och vägrar acceptera att för alltid vara fast innanför labyrintens murar. När han får reda på att det finns "löpare" i Glade som utforskar labyrinten får han i sikte att följa med dem och hitta en väg ut. 



The Maze Runner imponerar med otroligt fräscha visuella effekter och snygg action. Jag tycker att filmskaparna gjort ett genidrag med en labyrint som flyttar sina väggar och tvingar löparna till trånga ytor. Labyrintens action-scener är bokstavligt talat riktigt tajta! 

Mystiken ger filmen en extra dimension och gör därmed upplevelsen än mer intressant.

Filmen är en gigantisk pengasatsning och därför förvånas jag över roll-listan som, ur Hollywood-världens perspektiv, enbart består av "små skådespelare". Ingen är speciellt etablerad men genom The Maze Runner går det att förvänta sig ett par genombrott. 

Tyvärr är filmens karaktärer och deras egenskaper lite väl typiska. Den enda överraskningen är "Keepern" Gally (Will Poulter) som är filmens skurk, men inte genom att vara ond. Han är skurken för att han gillar och tror på Glade, systemet, dess invånarna och inte vill att de ska fly. 

Jag är glatt överraskad och hade en skön biosittning. Jag rekommenderar The Maze Runner men se till att din hjärna hungrar efter aktivitet när du ska se den!

Bäst Jaktscenerna i Labyrinten höll mig på helspänn! 

Sämst Storyns logik är inte alltid vattentät. 



Axel Diedrichs

måndag 29 september 2014


Nu har vår facebooksida nått 150 gilla-markeringar. Sjukt kul att så många filmälskare har hittat vår blogg och facebooksida! Det firar vi med ett instagramkonto! www.instagram.com/filmtopp eller bara "Filmtopp" om ni ska kolla på mobilen.

/Ett mycket glatt Filmtopp

PS: Om du inte hittat vår FB-sida så har du den här www.facebook.com/filmtopp.

söndag 28 september 2014

Vitali är den mest begåvade skådespelerska Malmros jobbat med.


Film Min så kallade pappa
Regi Ulf Malmros
Med Michael Nyqvist, Vera Vitali, Henrik Dorsin, Sverrir Gudnason, m.fl.
Vad Drama

För drygt två år sedan startade en av Sveriges största moderna filmregissörer Ulf Malmros "Filmdagboken". Filmintresserade skulle via Instagram och Twitter kunna följa med på en "bakom kulisserna-resa" med allt från post- till pre-produktionen av hans senaste film Min så kallade pappa.


Otroligt kul att en filmskapare av Malmros kaliber vill dela med sig av hur han jobbar med oss cineaster. Malmros tackar inte heller nej till frågor. Har du en bra fråga och vill lära dig, får du ett svar. 


I Filmdagboken berättar komedikungen att han fick idén till filmen för sju år sedan och att den sedan dess legat i bakhuvudet och länge velat fram. 

19 September 2014 var det dags för Sverigepremiär av Min så kallade pappa. 


Filmen då?




När höggravida Malin (Vera Vitali) dumpas av pojkvännen har hon ingenstans att ta vägen. Hon bestämmer sig för att hitta hennes enda spår av familj, pappan hon aldrig träffat.

Vera Vitali hyllas av Malmros som den mest begåvade skådespelerska han jobbat med. Sett till de kvinnliga rollerna han skrivit och regisserat håller jag med till fullo. Vitali gör rollen som trasig, felplacerad 31-årig lärare i gränslandet av sammanbrott både gripande och trovärdigt. Vitali har en mänsklig utstrålning. Hennes vackra ansikte gömmer något fult och det reflekterar hennes karaktär. 


Men hur bra Vera Vitali än må vara är det inte hennes insats jag minns bäst. 


Michael Nyqvist briljerar i rollen som Martin. Innan sin olycka är det tydligt att Martin är en dålig människa som ser ner på folk utan framgångar. Men bittre Martin är nånstans medveten om att det är han själv som saknar inre framgångar i livet. 




Nyqvists karaktär gör en U-sväng när Martin drabbas av en hjärnblödning och tappar minnet. Han blir ett oskrivet blad som dottern Malin får i uppdrag att fylla i. Här ser Malin en chans att få fadern hon drömt om. Men det hela försvåras när Martins börjar dras åt sitt förflutna. 

Martin som "nybliven pappa" är upp och ner. Han är lekfull, ledsen, förvirrad, lycklig, förtvivlad osv... Och Nyqvist levererar gång på gång. 

Problemen jag finner med Min så kallade pappa är att resan Malin tar är för långsam. Jag uppfattar inte heller ett riktigt klart mål med vad hon vill göra. Jag saknar det där drivet i storyn som håller en film intressant i 120 minuter. Jag saknar också ett klimax och för att vara petig så kändes dialogen emellanåt hackig.

Min så kallade pappa är en sevärd film och det är kul med genrevariationen från Malmros sida. Utropstecknen är Vitali och Nyqvist insatser men jag hade hoppats på ett bättre resultat. 


Bäst När Martin hotar att ge Malins elever stryk. När Martin håller tal och sedan drabbas av hjärnblödning. Två utmanande scener! 

Sämst Sverrir Gudnason är fruktansvärt torr i rollen som pojkvännen Frank och gör inte filmen rättvisa. När han är med känns det som en väg fylld med gropar...


Ser fram emot att följa Malmros nästa film på Filmdagboken!



Axel Diedrichs