Fantastiskt vetande: Game of Thrones (2011-)

Om mindre än två veckor är det äntligen premiär för säsong 5 av Game of Thrones (2011-)! I väntan på premiären kan du ta del av lite gott och blandat som knyter an till serien. Filmtopp.se har gjort en lista med 10 onödiga men ack så intressanta fakta!

1. Thomas Brodie-Sangsters ålder?

Thomas Brodie-Sangster som spelar den 13-åriga Jojen Reed i serien är faktiskt 25 år i verkligheten. Brodie-Sangsters var också med i en av förra årets största actionfilmer The Maze Runner. Kanske kommer du ihåg honom som grabben Sam i den romantiska filmen Love Actually (2003)?

2. Mikael Persbrandts ersättare

Vilden Tormund Giantsbane heter egentligen Kristofer Hivju och kommer från Norge. Han har även medverkat i Ruben Östlunds Turist (2014) vilket han belönades med en Guldbagge för. Dessutom är det nu klart att Hivju ska ta över tomrummet som Mikael Persbrandt kommer att lämna efter sig nu när han avslutar sin medverkan som Gunvald Larsson i Beck-serien.

3. Vem är seriens största stjärna?

Enligt rangordning av skådespelarna på IMDB är Lena Headey (Cersei Lannister) seriens största stjärna. Om vi istället ser vem som har fetast lön är Emilia Clarke (Daenerys Targaryen) den bäst betalda i skådespelarensemblen och är därmed kanske den mest betydelsefulla skådespelaren. Vem som är seriens huvudstjärna är med andra ord som baken, delad.

4. Allt var en illusion  

I en speciell scen i säsong 3 så var det inte Kit Haringtons (Jon Snow) riktiga rumpa vi fick se utan en stand-in!  

5. Barnbarn

Oona Chaplin spelar Robb Starks fru Talisa i serien och precis som efternamnet antyder så är hon Charlie Chaplins barnbarn!

6. och barnbarnsbarnbarn...

Harry Lloyd som spelar Daenerys bror Viserys är barnbarnsbarnbarn till ingen mindre än författaren Charles Dickens.

7. Adopterade en "varg"

Sophie Turner som spelar Sansa Stark adopterade efteråt hunden som spelar hennes dire wolf i serien. Hunden heter Zunni.

8. Ett populärt namn

2012 döptes 147 flickebarn till Khaleesi i USA, skriver The Daily Mail. George R. R Martin, författaren till Game of Thrones böckerna, har hittat på namnet Khaleesi själv. Namnet betyder "fru till khalen", khal = krigarhövding.

9. Försvinner de från serien?

Enligt skådespelaren Kristian Nairn, som spelar jätten Hodor, kommer varken han eller Isaac Hempstead Wright, som spelar Bran Stark, vara med i säsong 5. 

10. Olika typer av nedladdningar

Under 2013 visade det sig att Game of Thrones var den mest illegalt nedladdade TV-serien. Den hade hela 5,9 miljoner nedladdningar.

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Sophia Swahn

Mer Fantastiskt vetande?

 

 

MÅNADENS BIOFILMER - APRIL

Nu är det snart en ny månad igen och som vanligt kommer Filmtopp.se med förhandstips kring vilka biopremiärer som verkar extra intressanta. Eftersom ljuset så sakta börjar att återvända krävs det verkligen att filmerna håller måttet för att vi vill krypa in i mörkret i biosalongen igen. 

Into the Woods

Titel: Into the Woods
Premiär: 1/4
Regi: Rob Marshall
Med: Emily Blunt, Johnny Depp, Meryl Streep m.fl.
Genre: Musikal

Inga mindre än Meryl Streep och självaste Johnny Depp medverkar i denna moderna tvist på de klassiska Bröderna Grimm-sagorna. I Disneys film Into the Woods som innehåller en väv av sagorna: Askungen, Rödluvan, Jack och Bönstjälken, serveras en humoristisk musikal. Filmen handlar om en bagare och hans hustrus önskan att skaffa barn men detta verkar omöjligt eftersom en elak häxa har utfärdat en förbannelse över dem. 

Fast & Furious 7

Titel: Fast & Furious 7
Premiär: 1/4
Regi: James Wan
Med: Vin Diesel, Paul Walker, Dwayne Johnson, Michelle m.fl.
Genre: Action

Ingen har väl undgått det tragiska öde som drabbade Fast & Furious-stjärnan Paul Walker förra året. I en Porsche Carrera kraschade Walker tillsammans med vännen Roger Rodas in i ett träd och båda omkom direkt. I filmen Fast & Furious 7 gjorde Walker sin sista roll.

Handlingen i den 7:e delen kretsar kring en ny karaktär, Ian Shaw, som ska hämnas på de som är ansvariga för hans brors död - Dominic Toretto och hans gäng.

The Gunman

Titel: The Gunman
Premiär: 10/4
Regi: Pierre Morel
Med: Sean Penn, Javier Bardem, Jasmine Trinca
Genre: Actionthriller

Visst är det ett tag sen sist men nu är stjärnskådisen Sean Penn tillbaka på bioduken och ingen annan än den forna Bond-skurken (Skyfall, 2013) Javier Bardem gör honom sällskap i denna fartfyllda actionthriller!

Vi får följa Jim Terrier (Sean Penn), en f.d yrkesmördare som jagas av sitt förflutna. Eftersom hans f.d arbetsgivare vill se honom död blir hans tillvaro extra besvärlig. Under sin flykt från sitt förflutna stöter Terrier på Anne (Jasmine Trinca), den vackra kvinnan han lämnade för flera år sedan, som också är jagad av samma arbetsgivare. Tillsammans bestämmer de sig för att försöka fly.

Black Sea

Titel: Black Sea
Premiär: 10/4
Regi: Kevin Macdonald
Med: Jude Law, Ben Mandelsohn, Tobias Menzies
Gener: Thriller

Jude Law spelar Robinson, en ubåtskaptenen som satt sin kärlek till havet framför allt annat. När Robinsons arbetsgivare oväntat ger honom sparken, tackar han ja till att leda ett projekt som ska leta reda på en tysk ubåt fylld med guld.

Till sin hjälp har Robinson en rysk ubåt av det mer klassiska slaget, en råbarkad samling brittiska och ryska sjömän samt kompanjonen Daniels – vars uppdrag är att hålla koll på sina skumma bossars investering.

Avengers - Age of Ultron 

Titel: Avengers - Age of Ultron 
Premiär: 22/4
Regi:Joss Whedon
Med: Scarlett Johansson, Chris Evans, Robert Downey Jr m.fl.
Genre: Action

2012, när Marvels The Avengers kom gjorde den dundersuccé, både bland filmkritiker och hos biopubliken. Nu kommer uppföljaren!

Jordens framtid är hotad. När Tony Stark (Robert Downey Jr.) försöker starta ett speciellt fredsbevarande program går allt åt skogen. När den onde Ultron (James Spader) visar sig är det upp till medlemmarna i Avengers, Iron Man, Captain America (Steve Rogers), Thor (Chris Hemsworth), Hulken (Mark Ruffalo), Black Widow (Scarlett Johansson) samt Hawkeye (Jeremy Renner) att stoppa honom från att sätta sina planer i verket. De behövs nu mer än någonsin. I filmen får vi återse Stellan Skarsgård i rollen som Erik Selvig.

X+Y

Titel: X+Y
Premiär: 24/4
Regi: Morgan Matthews
Med: Asa Butterfield, Rafe Spall, Sally Hawkins m.fl
Genre: Drama, Komedi

Månadens feelgood-film?

Nathan har alltid haft problem att lära känna människor, till och med sin egen mor. Siffror däremot, är han desto bättre på. När hans lärare uppmärksammar detta får Nathan en plats i den brittiska truppen i den internationella matematik-olympiaden. Bland sina gelikar upptäcker han att han inte var så udda ändå - att det finns ett sammanhang för honom också.

Cobain: Montage of Heck

Titel: Cobain: Montage of Heck
Premiär: 27/4
Regi: Brett Morgen
Med: Kurt Cobain, Courtney Love, Frances Bean Cobain m.fl.
Genere: Dokumentär

Kurt Cobain, frontfiguren i det legendariska bandet Nirvana, gift med Courtney Love. Kvinnan som fram tills nu aldrig givit sin tillåtelse till att låta någon ta del av de rättigheter hon ärvde efter Cobains bortgång. Fram tills nu.

Regissören Brett Morgen har fått tillgång till Cobains personliga arkiv och dokumentären innehåller ej tidigare släppt musik och konst skapad av Cobain själv. Vi får följa Cobain från hans tidiga dagar i Aberdeen Washington till hans framgång och undergång med Nirvana.

Källa: www.sf.se

Sebastian Håkansson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension: Zombeavers (2014)

Film: Zombeavers (2014)
Regi: Jordan Rubin
Med: Rachel Melvin, Courtney Palm, Jake Weary m.fl.
Genre: Skräck

För att komma på andra tankar åker ett gäng vänner ut till vischan, men finner sig snabbt under hot av ilskna bävrar. 

Regissören Rubins lågbudgetfilm sätter ett skönt anslag med två män som fraktar vätsketankar. När de krockar med ett rovdjur på vägen hittar en av vätsketankarna sin väg till en bäverstam. Vätskan infekterar bävrarna som bor där och förvandlar dem till muterade mördardjur. 

Filmens komiska ton ger känslan av att Rubin är medveten om att filmmaterialet är löjligt. Både handlingen och karaktärerna är stereotyper som använts sedan genrens gryning. Men kanske är det just det som krävs för att få till en rolig skräckfilm? När jag tänker på förstaklass-regissören Quentin Tarantinos filmer, där dialogen stundom är fånig, framstår det så pass medvetet att det fungerar. Humoringrediensen i Zombeavers gör det mer effektfullt när det plötsligt blir allvar. 

När händelseförloppet utvecklas bryter Zombeavers från att kännas som en typisk B-film, i samma anda av Sharknado (2013),  till en spännande skräckfilm med rätt ton. Jag blev positivt överraskad över hur oförutsägbar filmen emellanåt var. I filmen är det ingen som går säker och trots att Zombeavers är en smal lågbudgetfilm, respekterar jag filmens vågade utfall för karaktärerna. I High Concept-filmer är det annars ofta övertydligt vilka som kommer att överleva mardrömmen. Det är tråkigt att de stora studiobolagen, så som Paramount, är försiktiga med sina karaktärer i mån att tjäna pengakassans bästa snarare än filmens. I och med det försvinner även spänning. 

Det är även ett återkommande problem jag har med TV-serier. Bäst exempel är evighetslånga Prison Break (2005-2009) där karaktärerna gång på gång duckar undan kulan i sista sekund, eller räddas av slumpen. 

Zombeavers har en charm i sina effekter och scenografi som påminner om Peter Jacksons tidigare filmer Bad Taste (1987) och Braindead (1992). Rubin gjorde ett klokt val som gestaltade bävrarna med dockor istället för att animera dem. Det ger en kultcharm och tro mig, i framtiden kommer Zombeavers att klassas som en kultfilm. 

Bäst: De två männen i filmens anslag har en underbart B-tonad och rolig dialog. Deras dialog är i särklass bättre än filmens övriga. Manuset är skrivet av tre manusförfattare och tyvärr känns deras samarbete med dialogerna många gånger allt annat än enhetligt. 

Sämst: Även om det har sin charm i skräckkomedier att dialogen är dålig, blir det emellanåt outhärdligt.

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Skulle Inception 2 innebära slutet för Nolan?

Det spekuleras vilt bland fansen om en eventuell uppföljare eller reboot till Inception. Spekulationerna startade igår i samband med att filmens facebooksida gjorde sin första statusuppdatering på över ett år med citatet: "You mustn't be afraid to dream a little bigger, darling.". Det säger Tom Hardys karaktär Eames till Joseph Gordon-Levitts karaktär Arthur i mitten av filmen. 

Det har gått fem år sedan Inception hade världspremiär, men regissören Christopher Nolan har tidigare sagt att det tog honom tio år att skriva färdigt manus till filmen. 

Inception 2 skulle vara Nolans första uppföljare till en originalidé. Hur bör jag tolka det?

Har Nolan och hans manusförfattarkompanjon bror Jonathan Nolan slut på idéer? Det som tidigare varit så härligt med deras manus är att de alltid har varit fräscha. Med filmer som Memento, The Prestige, Interstellar etc. använder bröderna ett spännande berättande som utmanar hur filmer bl.a. får sluta. 

Det är förståeligt att det är svårt att vaska fram briljanta idéer gång på gång, men det känns trist om Nolan skulle börja gå den vägen att göra uppföljare. Det påminner mig om när Pixar Animation Studios gjorde Cars 2 och fördärvade en lång svit fylld med mästerverk. 

Inte ens "The Master of Dialogue" Quentin Tarantino (Kill Bill, Kill Bill 2) har lyckats göra en rättmätig uppföljare. Det visade han med Kill Bill 2. Och jag tycker att Nolan är uppe i topp med Tarantino. Därför önskar jag att han håller händerna i styr och skippar en uppföljare för att istället satsa på flera originalidéer. För det är det som gör dem och oss störst rättvisa. 

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Axel Diedrichs

RECENSION: BECK - SJUKHUSMORDEN (2015)

Titel: Beck - Sjukhusmorden (2015)
Regi: Stephan Apelgren
Med: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Mårten Svedberg, Johan Holmberg m.fl.
Genre: Thriller

En svårt sjuk kvinna avlider på ett sjukhus någonstans i Stockholm. Det verkar dock som om att hon har blivit bragd om livet och en utredning startas, ledd av Martin Beck (Peter Haber). Sonen (Mårten Svedberg) till kvinnan anklagar läkaren Johan Fors (Johan Holmberg) för dådet men Beck-gruppen har svårt att ta sonen på allvar. Inte blir saken bättre när det framkommer att sonen är en känd rättshaverist och när Johan Fors sedan hittas död riktas misstankarna mot sonen istället. Men även Johan Fors kollegor verkar dölja saker för Beck-gruppen.

I 2015 års upplaga av Beck-deckarna har det osat av snabbproduktion och deckargenrens stora huvudingrediens: spänning, har lyst med sin frånvaro. Ibland har det upplevts som om att glöden har varit borta hos skådespelarna och att allt har gått på autopilot. Med den 30:e filmen i ordningen behövs det överraskningar. 

Stephan Apelgren, filmens regissör, har denna gång lyckats göra storyn mer trovärdig än i de tre tidigare beckfilmerna. I Beck - Sjukhusmorden är skådespeleriet mer närvarande på alla plan. Vi får också en djupare karaktärsskildring av seriens veteraner, Peter Haber och Mikael Persbrandt. 

I filmen får vi följa Martin Beck mer civilt och se in i hans sorgliga vardag. Där famlar han efter kärlek och hamnar med tiden i ett dilemma. När han inte är upptagen med jobb - vad finns kvar då?

Kollegan Gunvald Larsson är mer lik sitt gamla jag med rappa repliker och hånfulla leenden. Borta är den nedtonade attityden som har varit dominerade i de tidigare filmerna och jag gillar det. Dock har han drabbats av ett ”synligt” ålderstecken, något som han bestämt förnekar under filmens gång. Upplösningen kring problemet blir rätt rolig och det är just humorn mellan Haber och Persbrandt som är skälet till varför vi ska se Sjukhusmorden

Däremot känns det självklart vem som är mördaren ganska tidigt in i filmen och själva storyn kring mordet är alldeles för förutsägbar. Något som givetvis drar ner spänningen rejält och sänker betyget. Istället för att få puls sitter jag och funderar på om detta veklingen är Persbrandt sista film, något som det spekulerats kraftigt kring den senaste tiden. Med mordgåtan klar för mig tappar jag helt enkelt fokus. Kanske skulle det rentav behövts fler mord för att förvirra oss tittare?

Under stora delar av filmen utspelar sig handlingen på ett sjukhus vars miljö inspirerats av skräckgenrer. I nästan varje scen på sjukhuset är det nämligen en klassisk taklampa som frenetiskt blinkar, tillsammans med en spöklik ljudförstärkning. Bakgrunden till detta är väl att försöka skänka miljön en kuslig atmosfär. För mig blir det ett störningsmoment och det känns mest som ett tröttsamt försökt till att skapa spänning. 

Sjukhusmorden är en mer avskalad Beckfilm. Några skulle kalla den deppig, andra seg och jag själv skulle beskriva den som en dyster film utan några riktiga toppar. Om de tidigare filmerna var på gränsen till sevärda så kommer vi denna gång upp till nivån sevärd.

Bäst: Slutscenen är väldigt olik ”Beck” och jag gillar den.

Sämst: Att handlingen är alldeles för förutsägbar. 

Sebastian Håkansson

Läs även våra andra Beck-recensioner

Superstjärnorna som försvann

När du är riktigt bra på det du gör, kan din popularitet vara enorm och alldeles underbar. Solandes i din egna framgång kan livet verka som en enda stor fest. Fråga bara en het skådespelare i Hollywood vad det innebär att vara riktigt eftertraktad när mängder av anbud bara haglar in. Men som superfilmstjärna gäller det att vara försiktigt. Bakom varje hörn väntar faror. Det enda som krävs är ett snedsteg och filmkritikerna kommer slå dig tillbaka och plocka bort ”superstar”-stämpeln. Helt plötsligt är det slut på de riktigt stora rollerna och rubrikerna.

Idag har Filmtopp.se gjort en lista över före detta superstjärnor som aldrig kommer att få chansen till att göra en huvudroll i en storfilm (filmer som har produktionskostnader på 100-tals miljoner i budgetering) igen. Alla dessa föredettingar kan intyga att de hade nycklarna till kungariket, men att de blinda på framgång tappade bort dem.

Eddie Murphy

Glansdagarna:

Under hela 80-talet och i början av 90-talet ansågs Eddie Murphy av många vara en rolig skådespelare. Med filmer som Ombytta roller (1983), Snuten i Hollywood I-III (1984-1994) och En prins i New York (1988) var Murphy en erkänd underhållare på biograferna. Vid sidan av skådespeleriet han hade dessutom hyfsad musikalisk karriär med hitlåten - Party All the Time, som största bedrift.  

Filmvalet som gav knock-outen: 

In på 90-talet blev Murphys val av roller mer och mer lika varandra och på 00-talet gick det verkligen utför. Om The Adventures of Pluto Nash (2002) var ett varningsskott, var Norbit (2007) isberget som slutligen sänkte Murphys karriär. På senare år har det vi väl fått se med Murphy varit sågade komedier. 

Kuriosa: Just nu pågår inspelning av Snuten i Hollywood 4. Av filmens budget att döma så snackar vi inte om en ny mastodontrulle.

John Travolta

Glansdagarna:

John Travolta har haft turen att få uppleva två blomstrande perioder under sin karriär. Den första kom naturligtvis med tv-serien Welcome Back Kotter (1975-1979 som följdes upp med discofilmen Saturday Night Fever (1977) och klassikern Grease (1978). Den andra perioden kom tack vare Quentin Tarantinos legendariska Pulp Fiction (1994).

Filmvalet som gav knock-outen:

Efter insatsen i Pulp Fiction fick Travolta återigen hyfsade anbud till de lite större filmerna som exempelvis Face/Off (1997). Den stora floppen kom med krigsfilmen Battlefield Earth (2000). Ju mindre sagt om denna film, desto bättre, men jag kan inte låta bli.

Battlefield Earth var baserad på boken Kampen om Jorden som gavs ut 1980. John Travolta älskade boken och drömde i decennium om att få filmatisera den. När filmen väl blev av, 20 år senare, var han för gammal för att få spela hjälten och fick istället spela filmens skurk. Travolta var även en av filmens producenter. 

Battlefield Earth anses av många kritiker vara en av de sämsta storfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen vann sju Razzia Awards (motsvarigheten till Oscarsgalan där de sämsta prestationer på film belönas), bland annat för sämsta film och 2005 gav Razzie Awards den ett specialpris för de 25 senaste årens sämsta dramafilm. Dessutom stämde filmens finansiärer produktionsbolaget Franchise Pictures för bedrägeri. Franchise förlorade tvisten och blev dömda att betala ett skadestånd på närmare 122 miljoner dollar och gick därefter i konkurs. 

Fast John Travolta lyckades göra ett avtryck i Hollywood är han än idag en slocknad stjärna gömd i dunkel.

Kristen Stewart

Glansdagarna:

Barnstjärnan slog igenom stort med Jodie Foster i Panic Room (2002) för att sedan springa igenom skogen med dåvarande pojkvännen Robert Pattinson i The Twilight Saga (2008-2012). Kristen var tonåringen som fick en kometkarriär.

Filmvalet som gav knock-outen:

Det är ingen bra ide som skådis att göra en liknade roll som man är starkt förknippade med. Speciellt i en ännu sämre film. Snow White and the Huntsman (2012) var fallet från stjärnhimlen. Inte dämpades fallet av att Stewart medverkade i några halvljumma dramafilmer tiden därefter. Medan hon med största sannolikhet inte kommer få huvudrollen i någon kommersiellt lyckad franchise som Twilight igen, gör Kristen det bra i den lilla filmkretsen - indiefilmer.

Bioaktuella Still Alice (2014) är ett exempel på smalare film som Katie gör en mindre roll i. 

Taylor Kitsch

Glansdagarna:

Med en av de stora rollerna i Friday Night Lights  (2006-2011) fick Taylor Kitsch Hollywoods uppmärksamhet. Efter insatsen som Gambit i X-Men Origins: Wolverine (2009) var Taylor fast förankrad i rampljuset.

Filmvalet som genererade i en Knock out:

Om Disneys haveri John Carter (2012) gav Kitschs karriär en vänstersmocka så var Battleship (2012) högerkroken som golvade Kitschs tid som A-skådis. Att under en sommar medverka i två kassafloppar blev helt enkelt för mycket för agenterna i Hollywood. Idag har karriären glidit över till att låna ut rösten till animerade filmer.

Tack vare en god prestation i tv-filmen Normal Heart  (2014) samt att några av hans vänner jobbar på HBO, så har han faktiskt fått en roll i den andra säsongen av True Detective. Men dagarna som huvudrollsinnehavare i storfilmer, de är över.

Nicolas Cage

Nicolas Cage gjorde sig ett namn genom att spela roller som framhävde både hans speciella gåtfulla personlighet och hans mer allvarsamma sida. Han har en Oscar för att bevisa det ( för Leaving Las Vegas, 1996)

Glansdagarna:

Cages karriär är svår att sätta fingret på. Han gjorde Face/Off (1997) i ena stunden och National Treasure (2004) i nästa, samtidigt som han lyckades få ihop en huvudroll i The Weather Man (2005) under tiden. Allt gick som på räls för Cage.

Filmvalet som genererade i en Knock out:

Det spårade ur med den notoriskt värdelösa skräckfilmen The Wicker Man (2006), och snabbare än du kan säga "fiasko" försvann Cage från strålkastarljuset. Därefter har han gjort den ena floppen efter den andra och har än så länge inte lyckats resa sig, trots sin fina insats i Kick Ass (2010).

Sebastian Håkansson

Regissören Sam Taylor-Johnson hoppar av uppföljarna till "Fifty Shades of Grey”

Tyvärr alla fans. Fifty Shades of Grey-regissören Sam Taylor-Johnson kommer varken att regissera eller vara involverad i nästa film i Fifty Shades-serien.

Exakt varför Sam Taylor-Johnson har valt att hoppa av projektet är inte känt, men flera rykten hävdar att hon och böckernas författare E.L James hamnade i stora konflikter under inspelningen av första filmen. James ska enligt amerikanska medier också meddelat att hon fortsättningsvis vill skriva manuset själv, men om det kommer bli så är ännu oklart.

Jag kommer inte att regissera uppföljarna, men jag önskar inget annat än framgång för vem som än tar sig an den spännande utmaning som är film två och tre
— Taylor-Johnson till Us Weekly.

Oavsett vad vi tycker om E.L. James erotiska romantrilogi Fifty Shades, så går det inte att förneka att den är ett internationellt fenomen som har tagit världen med storm. Första boken i trilogin, ”Femtio nyanser av honom” (2011), är Storbritanniens mest sålda bok någonsin och filmatiseringen som hade premiär tidigare i år blev en enorm publiksuccé. Enligt The Hollywood Reporter har filmen dragit in drygt 4,8 miljarder kronor i sammanlagda intäkter.

I vissa länder blev filmen bannlyst

I Malaysia fick filmen inte visas efter att censurmyndigheten slagit fast om att sexscenerna "inte var av naturlig sexuell karaktär" och att filmen påminner mer om en porrfilm än vanlig spelfilm.

I USA har filmen skonats censur, men där finns istället andra regleringar av filmens visningar. Tre av landets största biografkedjor har nämligen informerat besökarna om att varken piskor, handklovar eller rep är tillåtna under filmvisningarna.

– Vi tillåter inga vapen, äkta eller leksaksvapen, eller andra tillbehör som kan få våra besökare att känna sig obekväma eller ta uppmärksamhet från filmen, säger AMC talesperson Ryan Noonan enligt Time.

Sebastian Håkansson

Läs också; 10 saker du förmodligen inte visste om Fifty Shades  of Grey.

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

RECENSION: BIG EYES (2014)

Amy Adams och Christoph Waltz i Big Eyes (2014). Tim Burton Productions.

Amy Adams och Christoph Waltz i Big Eyes (2014). Tim Burton Productions.

Film: Big Eyes (2014)
Regi: Tim Burton
Med: Amy Adams, Christoph Waltz, Krysten Ritter m.fl. 
Genre: Drama

Det är inte ofta vi får se ett verk av Tim Burton som inte innefattar imponerande specialeffekter och fantasifulla miljöer, men i Big Eyes så har han tagit på sig ett helt annat projekt. Ett verklighetsbaserat drama.

Den ensamstående mamman Margaret Keane (Amy Adams) försöker starta upp ett nytt liv som konstnär mitt i 1950-talets San Fransisco. Som kvinna är detta en stor utmaning men lyckan tycks vara säkrad när amatörmålaren Walter Keane (Christoph Waltz) korsar hennes väg och erbjuder henne sin trygga famn.

Tillsammans försöker de slå igenom men när den stora chansen dyker upp så förvandlar sig det hela till en fråga om kärlek och lojalitet eller berömmelse och rikedom. Folk är nämligen betydligt mer intresserade av Margarets tavlor än av Walters och utan hennes vetskap så börjar han ta åt sig äran för hennes tavlor. Denna lögn eskalerar snabbt och snart är Walter allt för välkänd för att kunna avslöja sig.

Big Eyes är en stark film. Adams och Waltz skildrar tydligt det kvinnoförtryck som existerade kring mitten av 1900-talet. Ingen vill ta Margaret på allvar, varken som konstnär eller som individ i samhället. Man kan riktigt se i hennes ögon den ångest och sorg som växer fram med åren men som hon inte får möjlighet att uttrycka. Varje gång hon försöker uppnå lite värdighet och självrespekt så trycks hon ner av Walter och blir tillsagd att veta sin plats.

Filmen kretsar kring dessa två personer rakt igenom. Waltz bygger mästerligt upp ett växande sjukligt beteende hos sin karaktär. Han lever sig in i lögnen, blir ett med den och är tillslut så uppslukad av den att han så småningom verkar helt övertygad om att den är faktisk sanning.

Amy Adams. Tim Burton Productions

Amy Adams. Tim Burton Productions

Adams lyckas lika skickligt med att skildra motsatsen. Hennes ångest och sorg gror inom henne och det speglas tydligt i hela hennes kroppsspråk. Likt filmtiteln är det just hennes ögon som är den stora nyckeln. Att läsa hennes blick är som att läsa en öppen bok. Det är omöjligt att misstolka hennes sinnesstämning. Lysande. Denna insats ledde också välförtjänt till en Golden Globe.

Filmen stora budskap är kort och gott: kvinnokamp och jämställdhet. Än idag förtrycks kvinnor både i hemmet, på arbetsplatsen och på den allmänna gatan vilket är oacceptabelt. Det spelar ingen roll hur stor eller liten orättvisan än är, så länge den finns så ska den bort. Våga ta kampen!

Bäst: Två fullkomligt lysande skådespelarinsatser som framhäver en av dagens samhällets viktigaste ämnen.

Sämst: Jag upplever att storyn är lite småseg emellanåt. Dock räddas den av skådespelarna så det är inget man hakar upp sig på.

Oscar Vilhelmsson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

ALFREDSON GÖR FILM OM HARRY HOLE

Tomas Alfredson har potential till att bli ett av de största namnen i svensk filmhistoria. Efter att ha regisserat TV-klassiker som "Bert" och Torsk på Tallin så började han hyllas av den svenska kritikerkåren med biofilmen Fyra nyanser av brunt (2004). Killinggängets episka och tragikomiska pärla. Därefter gjorde Alfredson internationell succé med filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in (2008). En film som världen över toppar listor över filmhistoriens bästa skräckfilmer. 

Alfredson följde upp succén med sin första internationella produktion, filmatiseringen av John Le Carrés spionklassiker Tinker, Tailor, Soldier, Spy (2011). En fantastisk och stjärnspäckad film som med otrolig detaljrikedom skildrade en intern konflikt i den brittiska underrättelsetjänsten i början av 70-talet. Där fick Alfredson jobba med redan stora och etablerade namn som Gary Oldman, Colin Firth och John Hurt, men också med ett par av den närmsta tidens stigande stjärnor Benedict Cumberbatch och Tom Hardy. 

Nu är det klart att Alfredson ska filmatisera den norska deckarkungen Jo Nesbøs bok Snömannen. Det är det amerikanska och brittiska produktionsbolaget Working TItle Films står som producenter och projektet går under titeln The Snowman. Än så länge finns det inga uppgifter om vilka skådespelare som ska medverka, men jag kan tänka mig att det kommer bli en hel del strider över vem som ska axla rollen som filmens hjälte, detektiven Harry Hole. 

Till en början var det tänkt att Martin Scorsese skulle regissera men efter mycket om och men föll rollen på Alfredson. Hoppas att han ror hem projektet med stil. Jag väntar med spänning! 

Premiärdatum är ännu ej klarlagt. 

Eric Diedrichs

De tre bästa Tarantinofilmerna

Det är mycket snack om mästerregissören Quentin Tarantinos kommande westernfilm The Hateful Eight. Filmen blir Tarantinos åttonde och "The Master of Dialogue" har genom åren gjort kritikerrosade filmer med fantastiska skådespelarensambler.

Men vilka är Tarantinos tre absolut bästa filmer? 

3. Kill Bill (2003)

Uma Thurman i Kill Bill

Uma Thurman i Kill Bill

Uma Thurman spelar "The Bride" som vaknar upp ur koma och ger sig ut på jakt efter gänget som skickade henne dit. När filmen kom 2003 var den med hästlängder Tarantinos mest blodiga actionthriller. Det finns en närpå omänskligt brutal animerad scen i filmen där de presenterar gängmedlemmen O-Ren Ishii. Scenen innefattar mordet på Ishiis mamma och det finns de som tror att det var just den grafiska utmaning att gestalta allt blod som Tarantino vill ha som gjorde att regissören valde att animera scenen istället.

Kill Bill är fantasifull, överdriven och späckad med spännande, utdragna dialoger. Dialogerna går att hitta i alla Tarantinos filmer och det är därför han fått sin titel "Master of Dialogue", men en av de starkaste dialogdrivna scenerna han skrivit finns i slutet av Kill Bill. Filmen sprudlar av Tarantinoglädje och har en given tredjeplats. 

Rolig fakta: Vid inspelningen av en actionscen när Gogo svingar sin dödliga boll, träffade hon på riktigt Tarantino som stod bakom kameran. 

2. Pulp Fiction (1994)

Uma Thurman i Pulp Fiction

Uma Thurman i Pulp Fiction

Enligt många är Pulp Fiction Tarantinos stora mästerverk. Filmen är på många sätt banbrytande och kommer för evigt att eka i filmhistorien. Att göra en analys av Pulp Fiction kräver tid även för de smartaste i branschen. Handlingen vevar samman det våldsamma livet av två lönnmördare, en boxare och maffian. 

Efter sin succé med Reservoir Dogs fick Tarantino chansen att jobba med en erkänd skådespelartrupp av världsklass. 

Tarantinos sätt att utmana med udda berättarteknik och märkliga karaktärer är fängslande. Källarscenen med gimpen som också innefattar ninjasvärd och gag-ball är kreativ, lekfull och provocerande. 

Filmens ickelinjära händelseförlopp gör att jag kan se om den gång på gång utan att komma ihåg scenernas ordningsföljd. Fantastiskt! 

Folk har rätt om Pulp Fiction när de hyllar den som en av tidernas bästa filmer. 

Rolig fakta: Räddaren i nöden "The Wolf"s roll var skriven av Tarantino speciellt för Harvey Keitel. 

1. Inglourious Basterds (2009)

Christoph Waltz i Inglourious Basterds

Christoph Waltz i Inglourious Basterds

Det Tarantino kan framföra genom dialog är inte helt olikt det vi upplever i en sekvens i en skräckfilm. Filmens fiktiva historia äger rum under andra världskriget och vi får ständigt vänta på "det plötsliga", på vår "jump scare". Öppningsdialogen mellan "The Jew Hunter" Hans Landa och Perrier LaPadite, som erbjuder skydd för judar, är en lång utdragen scen som bygger på förväntningar. Scenen är även ett skickligt berättat maktspel mellan männen och vi förstår att segraren är han som drar störst rökpipa. Tarantino har förstått att det är "den som väntar på någonting gott..." som gäller. 

Med filmen hittade Tarantino sin nya birollsfavorit Christoph Waltz som vann Oscar för sin roll i Inglourious Basterds samt för Django Unchained tre år senare. De roller Tarantino har tillskrivit Waltz har varit snarlika och jag har svårt att se när Tarantino återigen kan använda honom. 

Inglourious Basterds är en fläckfri film med spännande dialog och hysteriska biroller. Det är en film jag kan se om hur många gånger som helst.

Efter mycket övervägande är jag nu övertygad om att Tarantinos Nazi-drama är hans absolut bästa film. 

Rolig fakta: I den tysktalande versionen dubbade Christoph Waltz sin egna röst. 

Quentin Tarantinos The Hateful Eight förväntas ha premiär i slutet av 2015. 

Visste du att Viggo Mortensen (Sagan om Ringen, Vägen) var tänkt att ha en stor roll i The Hateful Eight? Läs mer  här. 

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Axel Diedrichs

Spielberg gör filmatisering av känd Science Fiction-bok

Steven Spielberg

Steven Spielberg

På sajten deadline.com står det nu klart att filmikonen Steven Spielberg (Hajen, E.T.) ska göra en adaption av den kända science ficiton-boken Ready Player One. Berättelsen publicerades 2011 och har haft många intresseanmälningar i form av Robert Zemeckis och Christopher Nolan. Men det är först nu som det kommande filmprojektet har hittat sin stomme. Genrens tungviktare Zak Penn (The Incredible Hulk, Avengers) har skrivit manus till filmen. 

Studiobolagen Warner Bros. och Village Roadshow står bakom filmen. Greg Silverman, producent från Warner Bros, är euforisk över beskedet att Spielberg, som tidigare arbetat med dem, ska regissera filmen.

We are thrilled to welcome Steven back to Warner Bros. We had an historic series of collaborations in the ’80s and ’90s and have wanted to bring him back for years. As for Ready Player One, we have always felt that Steven was the dream director for this project.

Ready Player One utspelar sig i en framtid där mänskligheten har skapat en oas i form av en cyberrymd för att leva i framför vår planet jorden. 

Spielberg har tidigare i år även påbörjat sin kalla kriget-thriller Bridge of Spies som har världspremiär 16 oktober 2015. 

Källa: Deadline

Axel Diedrichs

Recension: Ducka, skitstövel! (1971)

Rod Steiger och James Coburn

Rod Steiger och James Coburn

FilmDucka, skitstövel! (orginaltitel: Duck, you sucker!) (1971)
RegiSergio Leone
MedJames Coburn, Rod Steiger m.fl.
GenreWestern

Tre år efter sitt fulländade mästerverk Once Upon a Time in America (1968) återvände spaghettiwesterns konung Sergio Leone med sin sista westernfilm, Ducka, skitstövel!. En film som, tack och lov, inte liknar något annat i filmmakarens katalog. 

Historien kretsar kring Sean (Coburn), en förre detta I.R.A.-medlem och sprängexpert som tillsammans med småskurken Juan (Steiger) bestämmer sig för att råna en mexikansk bank. Något som inte alls går som de har tänkt sig. På ett bananskal råkar de bli hjältar under den mexikanska revolutionen istället för snuskigt rika och så vill inte Juan ha det. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort att lämna revolutionen bakom sig.

Filmen slår an med en bisarr, provocerande och underhållande scen som jag slår vad om att Quentin Tarantino kan repetera i sömnen. Det fullkomligt osar av spaghetti-western och B-film. Tyvärr så är också öppningen filmens enda stora styrka. Därefter är det bara Coburns coolhet och Morricones musik som håller mitt intresse uppe. Precis som i flera andra av Morricones musikproduktioner så har de ledande filmkaraktärerna sitt eget musikaliska tema. Denna gången är det Seans som etsar sig fast i minnet.

Det finns flera problem med filmen, men det största är att historien bara står och trampar vatten i närmast två timmar och tjugo minuter för att sedan bjuder på ett riktigt tomt slut. Steigers ensidiga skådespel lämnar mycket att önska och det verkar mest som om att han halvhjärtat har försök att imitera Eli Wallachs roll som Tuco i Den gode, den onde och den fule (1966). I övrigt känns det som om att Leone har haft ovanligt lite kontroll över produktionen. Det verkar nästan som om att regissören har känt sig utmanad av den samtida westernregissören Sam Peckinpah och försökt att test på dennes karaktäristiska stil. Tyvärr blir resultatet bara vimsigt, rörigt och platt.

Som stort fan av Leone är det här jobbigt att erkänna, men det här var på många plan en misslyckad film.

Bäst: Hur lyckas James Coburn vara så fantastiskt cool hela tiden? Vilken hjälte! 

Sämst: Tyckte filmteamet verkligen att det var en bra idé att använda sig av den hopplöst töntiga catch phrasen ”Duck, you sucker!” mer än en gång? 

Eric Diedrichs

Du hittar min recension av Sergio Leones För en handfull dollar här. 

Viggo Mortensen om The Hateful Eight

Det har stormats en hel del kring Quentin Tarantinos kommande westernfilm The Hateful Eight. Mest för att regissören inte bara hotade med att skrota hela projektet då hans manus läckt ut online, utan också stämde gärningsmannen. Somliga stödjer Tarantino i frågan medan andra tycker att hans korståg bara var löjligt. 

Även om Tarantino börjar få ihop en tung skådespelarensamble till sin nya film med namn som Kurt Russel, Channing Tatum, Jennifer Jason Leigh och Samuel L. Jackson så har regissören också fått möta en del avslag. Han var till exempel snabb med att kontakta både Viggo Mortensen och Jennifer Lawrence, men de både skådespelarna hade svårt att komma loss från sina hektiska scheman.

Yeah, we did meet. … [Tarantino] wanted to start shooting at the end of the year and do rehearsals before that, and I just couldn’t do that schedule-wise. That’s the only reason [I passed on the project]

Tidigare i veckan berättade Viggo om ryktena kring hans samverkan i filmen.

Mortensen berättar att Tarantino tidigt var ute efter att ha med honom i filmen, något som blir extra intressant om en ser till deras tidigare gemensamma historik. Mortensen gjorde nämligen en audition för en roll i Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs, 1992Är det först nu, 23 år senare som regissören har fått upp ögonen för honom?

I wish [The Hateful Eight] would have worked out, but that’s what I’m talking about — you either see these films through to the end or you don’t… It would have been really, really fun to work with [Tarantino]. I think he’s really smart and funny.
— Viggo Mortensen

För att strö salt i såren så ryktas det om att Tarantino hade tänkt Mortensen som en av filmens huvudroller, något som Viggo själv inte har kommenterat. Personligen hade jag gärna sett både Lawrence och Mortensen i filmen. De är två intressanta skådespelare som har mycket kvar att ge.

Källa: Screen Crush och FlickeringMyth.com

Eric Diedrichs

RECENSION: BECK - INVASIONEN

Film: Beck - Invasionen
Regi: Stephan Apelgren
Med: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Jonas Karlsson, Måns Nathanaelson m.fl.
Genre: Thriller

Nedgrävd under blöt jord hittas en man mördad utanför Stockholm. Den oidentifierade mannen verkar ha blivit nedstucken med kniv. När ytterligare en man hittats mördad dras Martin Beck och hans team in i ett fall som enligt polischefen (Jonas Karlsson) kan vara kopplat till terrorverksamhet. Den stora frågan är, hänger verkligen morden ihop?

Nyligen har vi kunnat läsa att Mikael Persbrandt snart gjort sitt i Beck-serien. Han kommer inte medverka i fler än de fyra första filmer som har gjorts i den nya upplagan. Beck - Invasionen är alltså Persbrandts näst sista film och att ersätta honom kommer att bli en utmaning. Om vi ska tro på ryktena så är norrmannen Kristofer Hivju högst upp på listan.

Allt eftersom historien rullar på framgår det för mig att Invasionen har ett tydligt tema - utanförskap. Vi får bekanta oss med ett flertal papperslösa och icke svensktalande karaktärer som lever sina liv i samhällets utkanter. Ständigt rädda och ständigt kämpande för sin överlevnad. Lite oväntat stannar skildringen kvar hos mig när eftertexterna börjar rulla efter en annars rätt trött och medioker film.

Likt de andra nyinspelade Beck-filmerna är även Invasionen fylld med missar som stärker tesen att serien är en snabbt producerad massprodukt. Ett exempel är när en av karaktärerna ringer upp ett samtal utan att ens röra vid telefonskärmen och pratar i tre sekunder samtidigt som telefonens huvudmeny visas för oss tittare och bevisar att inget samtal pågår. Slarv!

Även om handlingen i de nya Beckfilmerna kretsar allt mindre kring Persbrandts karaktär Gunvald Larsson, så är det hans stunder som är seriens stora underhållningsvärde. Peter Haber gör som vanligt vad han kan, men resten av ensemblen är ren utfyllnad, inklusive försöket att introducera Dramatenskådespelaren Jonas Karlsson. Karlssons karaktär blir bara allt mer och mer tjatig. Vi har fattat grejen att han är en dålig chef, tryck det inte i ansiktet på oss hela tiden.

I denna upplaga får vi också göra oss bekant med Sveriges säpochef, spelad av Olle Sarri som gjorde sig känd som Anton i komediserien c/o Segermyhr (1998-2004). Sarris agerande är så snarlikt karaktären Anton att det för mig blir omöjlig att ta säpochefens repliker på allvar. Det blir mer glass och ballonger än den allvarliga stämning som egentligen ska råda när det diskuteras om eventuell terrorverksamhet på svensk mark.

Filmens bästa scen är när just säpochefen blir fullständigt utskälld av Gunvald Larsson efter att en i hans tycke urspårad operation har genomförts. Vi får också några roliga scener där Beck hamnar i ett krystat utvecklingssamtal med sin chef.

Invasionens budskap om utanförskap för asylsökande i Sverige är något att reflektera över. Hade handlingen fokuserat ännu mer kring detta, gett oss en djupare skildring från flyktingarnas vardag, hade filmen varit uppriktigt sevärd.

Bäst: Gunvald Larssons fullständiga utbrott på säpochefen.

Sämst: Filmen är segare än Rollokola.

Sebastian Håkansson

Du hittar min recension av Beck - Rum 302 här

Recension: The Cobbler (2014)

Adam Sandler 

Adam Sandler 

Film The Cobbler (2014)
Regi Thomas McCarthy
Med Adam Sandler, Dustin Hoffman, Steve Buscemi, m.fl.
Genre Komedi

Med en magisk symaskin reparerar skomakaren Max Simkin sina kunders skor för att därefter kliva i dem och se världen genom deras ögon. 

I flera generationer har släktträdet Simkins butik legat på samma gata i New York, något Max (Adam Sandler) butikgranne Jimmy (Steve Buscemi) påminner honom om så fort han vill lämna dess statiska miljö. 

Att växa upp utan en pappa och att bo hos sin dementa mamma är självklart tufft och Max får det ännu tuffare när hans symaskin går i kras. Han tvingas rota fram sin pappas dammiga maskin. Men med maskinen sker en oväntad vändning då Max upptäcker att han kan trä på sig sina kunders reparerade skor och plötsligt förvandlas till skornas ägare. 

Men som med all annan magi tillkommer spelregler. Varulvar blir människor vid soluppgången, vampyrer kan inte visas i dagsljus och Nutty Professor har enbart några timmar i sin smala kropp innan han återgår till att vara fet. I The Cobbleråtervänder Max till att vara sig själv så fort han tar av sig personens skor. Dilemmat gör filmens roligaste scen när Max har klivit i sin snygge stamkunds pojkväns skor. När hon och Max är i hennes lägenhet ber hon honom att hoppa in i duschen men han måste behålla skorna på för att inte sabotera sitt kamouflage. 

Thomas McCarthys film besvarar frågan: "Vad skulle du göra om du kunde gå i en annan människas skor?". Det tar inte lång tid innan Max inser att en sån möjlighet kräver ansvar. Under filmens gång hamnar Max och flera av hans kunder i trubbel och genom att agera som dem försöker han reda ut deras bekymmer. 

Visst låter det som en intressant film som har alla förutsättningar att vara en kanonrulle? Särskilt med tanke på att Adam Sandler spelar så där knepigt charmig som han gör i sina bättre filmer Reign over me (2007) och Punch-Drunk Love (2002). Filmen har även fantastiska birollsskådespelare i form av Steve Buscemi och Dustin Hoffman samt en bra premiss. 

Problemet med filmen är inte själva storyn utan snarare organen som ska få kroppen att fungera. The Cobbler är varken rolig, spännande eller gripande. Ingenting klickar och filmen är fullproppad med stereotyper. Dessutöm är storyn inte tillräckligt smart berättad för att vara tillfredsställande. Romantiken gnistrar inte och den delen av filmen känns mest bara som ett verktyg för att sätta filmen i rullning. Ett annat problem med filmen är att Adam Sandler försvinner för mycket i och med att Max tar på sig sina kunders skor. Skurken Leon Ludlow (Method Man), vars skor Max kliver i, har ungefär samma screen-time som Sandler och det blir fel eftersom att Max inte blir konsekvent och istället som fungerar mer som "gubben i lådan". 

The Cobbler är sämre än några Sandlerfilmer och inte bättre än många av dem. 

Bäst Scenen i duschen när Max för första gången inser att hans magi är begränsad. 

Sämst Filmen saknar tydliga riktlinjer och fokus i berättandet. Ju längre filmen går desto snabbare känns den ihopkastad. I nittio minuter av filmen kände jag ingenting. 

Axel Diedrichs

Verne Troyer tillbaka

Verne Troyer

Verne Troyer

Enligt The Hollywood Reporter fördes skådeseplaren Verne Troyer (Harry Potter och De vises sten, Austin Powers in Goldmember) till sjukhus i Texas. Det var i lördags under evenemanget Heart of Texas Comic Con som Troyer fick sitt anfall. Troyer fördes försiktighetsskull direkt till sjukhus  för tester.

Efter att provresultaten kom tillbaka gav fyrtiosexåringen en uppdatering om sin hälsostatus: 

Everything’s ok, guys. Thanks for the concern

Dagen senare lugnade Troyer fansen ytterligare med beskedet att han kommer återvända till Heart of Texas Comic Con innan evenemanget slutar. På evenemangets twitter berättade de om Troyers återvändo: 

Verne Troyer at his panel talking about him and Seth Green on the set of Austin Powers!

Troyer är främst känd för sin roll som skurken Mini Me i Austin Powersfilmerna. 2015 återvänder han till långfilmsformatet med Robert A. Johnsons film The 420 Movie: Mary & Jane.

Källa: Hollywoodreporter

Axel Diedrichs

RECENSION: CINDERELLA (2015)

Film Cinderella (2015)
Regi Kenneth Branagh
Med Lily James, Cate Blanchett, Richard Madden, Helena Bonham Carter, m fl.
Genre Drama, fantasy

Som barn förlorar Askungen (Lily James) sin mor och några år senare dör hennes pappa plötsligt. Askungen, en vacker, snäll och plikttrogen kvinna (med en aning orealistiskt smal midja) tvingas att bo kvar med sin onda styvmor (Cate Blanchett) och hennes bortskämda och hemska döttrar.

Precis som i den gamla sagan så blir det bal på slottet. Askungen bestämmer sig för att gå men hennes elaka styvsystrar och styvmor har andra planer. Till hennes räddning dyker den goda fen upp (Helena Bonham Carter), som med en gnutta magi förvandlar både hästar och möss till Askungens tjänare.

I denna version dyker det även upp en enorm blåval som äter upp alla på slottet. Balen blir därmed inställd för Askungen som istället får börja på komvux. Okej, jag erkänner, det sista hittade jag bara på. Jag hade verkligen önskat att något nytt eller oväntat hade skett i berättelsen. Tyvärr blir vi bara serverade samma gamla saga och filmens handling känns alldeles för förutsägbar för min smak.

Jag hade blandade förväntningar inför filmen. Skulle den ta del av Frosts (2013) fräscha koncept om modiga och tappra kvinnor, "du kan inte gifta dig med en främling", "sisters before bros", etc? Svaret blev ett rungande, nej!. Vi får allt paketerat på samma sätt som i den animerade versionen från 50-talet.

Eftersom filmens regissör Kenneth Branagh uppenbarligen har varit ointresserad av att skriva in sig i historieböckerna som nyskapande så kunde han väl ända gett oss mer av det bästa från den gamla filmen, mössen!

Filmen är visuellt vacker och har en underbar kostymuppsättning och dessutom så bjuder Cate Blanchett och Helena Bonham Carter på utmärkt skådespel. Branaghs tagning på Askungen-sagan fungerar nog som familjefilm. För oss som vill ha lite mer än bara sött socker så räcker det med Askungen-dosen vi får i Kalle Anka och hans vänner vid varje jul.

Bäst Cate ’50 Shades of Evil’ Blanchett är en lysande skådespelerska och Helena
Bonham Carter gestaltar den goda fen exemplariskt.

Sämst Vad hände med mössen? Ge mig mer sjungande möss!


Sophia Håkansson


Se trailern till den nya brittiska romantiska komedin: Man Up

Man Up är en ny romantisk komedi med den fantastiskt ödmjuka och roliga Simon Pegg och humoristiska Lake Bell i huvudrollerna. Trailern är nu uppe och kan ses här nedan.

I filmen med manus av Tess Morris (The Love Punch) och regi av Ben Palmer (The Inbetweeners) får vi följa Nancy (Lake Bell) som är trött på all frustration när det gäller dejtande och meningslösa ihopparande med hjälp av hennes vänner. På grund av en lustig slump träffar hon Jack (Pegg) som misstar henne för att vara hans blindträff. Nancy beslutar sig för att chansa och väljer att spela med och det som följer är en kaotisk natt med drickande, dansande, bowlande och en känsla av att verkligen klicka. Sen kommer sanningen ut och hotar allt, men kan de se över detta lilla hinder för deras lycka?

Personligen är jag ett mindre fan av de traditionsenliga romcoms och har få favoriter (ex Groundhog Day och Midnight in Paris), däremot gillar jag Simon Pegg (Hot Fuzz, Shaun of the Dead, Paul) och ser mycket fram emot hans "take on the romantic lead".

Regissören Ben Palmer står bakom den brittiska succé-serien The Inbetweeners, en komedi som kretsar kring fyra gymnasieungdomars utmaningar i gränslandet till att bli vuxna. En serie vars charm ligger i de oerhört stereotypa karaktärerna som ändå lyckas porträtteras med väldigt mycket känsla och realism i de mest absurda situationer man kan tänka sig. Kan Palmer transformera detta till en romcom så kan utgången bli mycket lyckad. Dock utifrån att ha sett trailern så är jag tveksam, men har hoppet uppe!

Man Up går upp på biograferna i UK den 29 Maj i år. 

Fredrik Jonsson


Recension: Inherent Vice (2014)

Inherent Vice.jpg

Film Inherent Vice (2014)
Regi Paul Thomas Anderson
Med Joaquin Phoenix, Katherine Waterston, Josh Brolin, Eric Roberts, Reese Witherspoon, Owen Wilson, Benicio Del Toro m.fl.
Genre Komedi

Joaquin Phoenix spelar privatdetektiven Larry ’Doc’ Sportello vars ex-flickvän Shasta (Waterston) försvinner spårlöst. Doc börjar snoka och förstår snart att detta är ett betydligt större fall än vad han någonsin kunnat föreställa sig. Kroniskt påtänd, paranoid och förvirrad försöker han lösa en gåta som involverar mord, korruption och flera lager lögner. 

Även om historien i sig inte är särskilt rörig så är den medveten berättad på ett väldigt luddigt sätt. Förmodligen för att vi i publiken ska uppleva händelseutvecklingen på samma sätt som Doc gör. Vi ser allting med stenade ögon genom ett enda stort haschmoln och filmens logik följer därefter. Även om detta berättarmedel ger filmen en unik ton så tar det också udden av filmens emotionella spets och trubbar till spänningen med självaste deckargåtan. 

Regissören Paul Thomas Anderson måste ha gjort ett fantastiskt manusarbete. Filmen är baserad på Thomas Pynchons legendariska bok Inherent Vice som många trodde skulle vara omöjlig att filmatisera. Frågan är om någon annan hade kunnat göra det lika snyggt som Anderson. 

Som vanligt när det kommer till Andersons filmer så är skådespelet i toppklass. Phoenix briljerar i sin roll. Han skiner med sin komik och lyckas vara rolig på riktigt, något som allt för få skådespelare lyckas med. Dessutom finns det en fin samling biroller. Vi får bland annat se Josh Brolin göra en perfekt insatts som den hippiehatande och stenhårde polismannen ”Bigfoot” som trots sitt förakt mot Doc samtidigt känner en stark samhörighet med honom. 

Detta är ingen film för alla. Berättandet är luddigt, skämten är grova, barnsliga och ofta sexistiska. Dessutom är filmen väldigt lång (2h 28min). När eftertexterna började att rulla så suckade personen bredvid mig högt ”This is the most terrible movie ever!” och långt innan dess hade minst en person lämnat salongen. Om du vill se filmen så förbered dig på en resa olikt allt annat. Släpp din egen logik och försök tänka som Doc istället, det blir så mycket roligare då. Inherent Vice är en krävande film, men det är också en upplevelse utöver det vanliga. 

Bäst Förutom en del hysteriskt roliga scener så finns det en lång och laddad tagning mellan Doc och Shasta som fullständigt trollbinder. Waterston gör en helt fantastisk insats som är modig, chockande och så himla äkta. Bland de bästa scener Anderson någonsin har gjort. 

Sämst Någonstans önskar jag att Anderson kunde börja fokusera mer på sina filmers handling igen. Han har själv sagt att han är mer intresserad av att förmedla känslor och att locka fram det bästa av sina skådespelare än av ett mer konkret berättande, men jag förstår inte varför dessa komponenter inte skulle kunna gå hand i hand. I både Magnolia och Boogie Nights så lyckades han ju förena allt detta i världsklass. 

Vill du läsa mer om Paul Thomas Anderson? Läs min lista över regissörens bästa filmer här.

Eric Diedrichs

10 saker du förmodligen inte visste om Fifty Shades of Grey

Oavsett vad du tycker om E.L. James bokserie Fifty Shades, så går det inte att förneka att den är ett internationellt fenomen som har tagit världen med storm. Första delen, Fifty Shades of Grey, är Storbritanniens mest sålda bok någonsin och filmatiseringen som hade premiär tidigare i år blev en enorm publiksuccé. Idag tänkte jag lista 10 saker du förmodligen inte visste om boken och filmen.

10. Tro det eller ej men Fifty shades of Grey var från början skriven som en fan-fiction-bok till den omåttligt populära Twilight-serien. Boken hette då Master of the Universe.

9. Efter bearbetningen med Master of the Universe, blev boken omskriven till den trilogi vi känner till idag. Fifty Shades of Grey publicerades först i Australien, men trots sin vaga publicitet i media, så lyckades boken sprida sig genom bloggar och snack på sociala medier. Innan man ens hunnit blinka var Fifty Shades of Grey på allas läppar.

8. Trilogins författarinnan, E.L. James, har verkligen inte gått lottlös. Från bokförlaget har hon inkasserat ett sjusiffrigt belopp i amerikanska dollar. James, fick även fem miljoner dollar för rättigheterna att göra film på hennes litterära verk, detta innan alla böcker ens var släppta!

7. Som fallet är med riktigt populära böcker och film-franchiser så kan fansen inte få nog. Hur löser Fifty shades of Grey det? Jo, de producerar massivs av merförsäljningsprodukter. Idag kan du beställa hem en mängd "Fifty Shades"-prylar så som underkläder, smink, vin, handbojor, osv. 

6. Böckerna är som bekant skrivna med ett erotiskt tema. Så frågan på allas läppar inför filmproduktionen var - hur vågade och explicita kommer sexscenerna vara?

För många blev svaret "urvattnade", medan andra tyckte de var för utmanande. En del tyckte de var sexistiska. 

I vilket fall så lyckades filmen skapa en debatt. För alla de som tyckte att det var för lite eller för mesigt sex så kommer det en förlängd version på Blu ray och DVD. I den förlängda versionen utlovas det mer vågade scener.

5. Vilka som skulle spela huvudrollerna i filmen var ett hett tema i Hollywood när det begav sig. Många skådespelare var tänkta i rollen som Christian, bland annat: Alexander Skarsgård, Charlie Hunnam och naturligtvis James Dornan som kom att spela rollen.

4. Trots att böckerna slagit försäljningsrekord, så har bokens litterära kvalitéer kantats av stor kritik. Språket har bland annat kritiserats för meningar som “He grabs it and tugs”, men även de aggressiva ordval som kommer från Christians mun har uppmärksammats negativt. I media har E.L. James böcker ibland beskrivits som rent tantsnusk.

3. Författarinnan av Twilight-serien, Stephenie Meyer, är dock inte ett fan av Fifty Shades of Grey, hon anser att böckerna är för vulgära, hon läser nämligen inte “tantsnusk”.

2. De har kommit ut väldigt många parodier på Fifty Shades of Grey, vilket kanske inte är någon större överraskning. Exemplevis Fifty Shades of Greyhound, Fifty Shades of Gay, Fifty Shades of Twilight.

1. Boken verkar ha haft en inverkan på människors privata sexliv. Hur då? Jo, försäljningen av sexleksaker och redskap ökade dramatiskt efter filmens premiär. Dock är inte alla helt tillfredsställda. Inom vissa BDSM-kretsar är utövarna otroligt upprörda då de inte håller med om framställningen av  dess aktiviteter. Verkligheten ser helt enkelt annorlunda ut.

Du hittar vår recension av Fifty Shades of Grey här.

Sebastian Håkansson