Nysläppta bilder från Star Wars - the Force Awakens

Star Wars: The Force Awakens utgör den sjunde delen i filmsagan Star Wars och har världspremiär den 18;e december i år. Redan nu är förväntningarna stora inför premiären och ju närmare vi kommer, desto mer uppståndelse kommer det att bli. För en stund sedan släpptes ett antal bilder från inspelningarna som du kan se här nedanför. 

Star Wars: The Force Awakens har regisserats av J.J. Abrams utifrån ett manus skrivet av honom och Lawrence Kasdan, som även skrev manus för både Rymdimperiet slår tillbaka (1980) och Jedins återkomst (1983). Musiken har återigen blivit komponerad av John Williams, och George Lucas arbetat som kreativ konsult för projektet. Star Wars: The Force Awakens utgör den första delen i en ny trilogin som utspelar sig 35 år efter Jedins återkomst. 

Filmen är även den första Star Wars-filmen som produceras av Walt Disney Pictures, efter att Walt Disney Company köpte upp Lucasfilm 2012. Med köpet fick även Disney rättigheterna till att göra fler Indiana Jones-filmer. 

Läs mer om den femte Indiana Jones filmen här

 

Sebastian Håkansson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Ny trailer för "Inside Out"

Foto: Pixar Animation Studios

Foto: Pixar Animation Studios

Igår släptes den sista officiella trailern för Pixars kommande film Inside Out. Många har, inklusive jag själv, sett Inside Out som Pixars chans att rädda sitt rykte som filmvärldens mest innovativa animationstudio. Filmbolagets senaste filmer Cars 2, Brave och Monsters University har nämligen saknat Pixars forna magi.  

Även om filmen inte har haft officiell premiär har Inside Out redan gjort kritikersuccé. Variety gav filmen full pott och kallar den för "The greatest idea Pixar ever had". De skriver också att filmen "promises to forever change the way people think about the way people think". Baserat på nio kritikerröster håller filmen idag en metascore på 89 av 100.

Inside Out har Sverigepremiär den 28:e augusti.

 

ERIC DIEDRICHS

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Rättegången: Amsalem vs Amsalem (2014)

Ronit Elkabetz. Foto: Les Films du Losange 

Ronit Elkabetz. Foto: Les Films du Losange 

Film: Rättegången: Amsalem vs Amsalem (2014)
Regi: Ronit Elkabetz & Shlomi Elkabetz
Med: Ronit Elkabetz, Simon Abkarian, Menashe Noy, Sasson Gabai m.fl.
Genre: Drama

Med höga förväntningar satt jag bänkad på Folkets Bio i Göteborg inför en visning av det hyllade israeliska skilsmässodramat Rättegången: Amsalem vs Amsalem. En film som har väckt rabalder ända från Israel till hit. 

Ända sedan hon för trettio år sedan äktade sin make Elisha (Abkarian), har Viviane (Elkabetz) ångrat sitt äktenskap. Paret har levt separat under en period och nu vill hon skiljas på riktigt. Han vägrar och så länge han inte fysiskt misshandlar henne eller försummar henne, så kan inte en skilsmässa äga rum utan makens tillstånd enligt israelisk lag. Det spelar ingen roll hur mycket de bråkar, hur mycket hon ber, hur förtvivlad hon är, Elisha kommer aldrig gå med på skilsmässa. De är förenade inför gud och så är det med den saken. 

Tillsammans med sin advokat Carmel (Noy) inleder Viviane en rättsprocess med hopp om att domstolen ska döma till hennes förmån och på så sätt påverka hennes religiöse mans beslut. Problemet är att inte ens rätten har rätt att tvinga honom att gå med på skilsmässa. Vad som inleds är en lång och intensiv kamp om kvinnors rättigheter i en gravt patriarkal struktur. 

Med fantastiskt skådespel och ett tätt manus lyckades det regisserande syskonparet Elkabetz få mitt filmälskarhjärta att dunka samtidigt som de stimulerade mina politiska nerver. Jag misstänker att syskonen delar min kärlek till Bergman. Med stilla kameror, sparsamma miljöer och med långa porträttbilder sätter de skådespelarna i centrum och närmast tvingar publiken att möta filmens komplicerade karaktärer på ett mycket passande sätt. 

Samtidigt ska du inte tro att filmen är skoningslöst tung och teatralisk. Filmskaparna har elegant balanserat filmens allvar med avlastande humor och känslor av hopp. Effektivt slängs jag mellan att ha gråten i halsen och att skratta högt.

Rättegången: Amsalem vs Amsalem är en viktig film att se och jag hoppas att alla ni filmälskare och politiskt intresserade där ute unnar er en visning. Det känns fantastiskt roligt att allt fler och fler icke-engelskspråkiga utlandsproducerade filmer får utrymme på de svenska biograferna. 

Bäst: Lägg märke till hur Vivianes klädsel förändras i takt med rättegångsprocessen. Ett snyggt medel att diskret förmedla hennes känsloutveckling. 

Sämst: Att det i huvudtaget ska behövas göra en film om detta. 

 

ERIC DIEDRICHS

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Cary Fukunaga hoppar av "It"

Tim Curry som "It". Foto: American Broadcasting Company

Tim Curry som "It". Foto: American Broadcasting Company

Ända sedan 2012 har en ny filmatisering av Stephen Kings bok It varit under diskussion. Då var det Jane Eyre (2011) och True Detective-regissören Cary Fukunaga som gick ut med att han tänkte göra en två filmer lång adaption av Kings jätteroman. Projektet tuffat på i långsam takt sedan dess och hängivna Stephen King-fans har övervakat det flitigt. 

Om du varken har läst boken It eller sett den klassiska TV-serieadaptionen (som också släptes i en filmversion 1990), kan jag avslöja att historien handlar om sju barn som terroriseras av en mystisk varelse som byter skepnad efter deras olika fobier. Den mest kända skepnaden är tveklöst "clownen". 

Tidigare i maj gick produktionsbolaget New Line tillsammans ut med regissören Fakunaga att de har hittat deras "It", skådespelaren Will Poulter. Poulter såg vi senast i en av fjolårets stora block busters The Maze Runner. 

Will Poulter. Foto: Warner Bros

Will Poulter. Foto: Warner Bros

Häromdagen kom en ännu en uppdatering av projektet, Cary Fukunaga har hoppat av. Detta har upprört många fans och filmälskare som såg Fukunaga som en perfekt visionär för den komplicerade filmatiseringen. Att Fukunaga hoppade av tros bero på att New Line gjorde budgetnedskärningar och ville begränsa filmatiseringen till en film istället för de två planerade.

Den omfattande boken sträcker sig över elvahundra sidor och att pressa ihop It till en enda film skulle innebära en ofantlig mängd kompromisser. Samtidigt får Peter Jackson göra tre skitfilmer av trehundra sidor tunna The Hobbit... 

Vem som kommer att ta över Fukunagas roll som regissör är än så länge inte klart. 

Källor: Cinemablend och Colider.

Läs också: De sju bästa Stephen King-filmerna
Recension - Stephen Kins The Dead Zone
Recension - Stephen Kings Thinner
Lista - Världens tre bästa stugrysare

 

Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension: Maggie (2015)

Arnold Schwarzenegger och Abigail Breslin   Foto: Lionsgate

Arnold Schwarzenegger och Abigail Breslin   Foto: Lionsgate

Film: Maggie (2015)
Regi: Henry Hobson
Med: Arnold Schwarzenegger, Abigail Breslin, Joely Richardson m.fl.
Genre: Drama

Ett virus har brytit ut i världen och dess infektion förvandlar människor till zombier. I ett dystert USA befinner vi oss ute på landet med tonåringen Maggie (Abigail Breslin) som är infekterad. Under hennes förvandling har hon pappa Wade (Arnold Schwarzenegger) som stöd.

Henry Hobsons Maggie är en fräsch tappning på zombie-genren som har skiftat fokus från den galna jakt- och överlevnadskampen till ett djupare fokus där accepterandet av själva förvandligen är kampen.

Det är kul att se när filmskapare experimenterar med genrer och tillför dem någonting nytt, men dessvärre misslyckades Hobsons drama med att gripa tag i mig. Alltför stora delar av filmen är montage-sekvenser som snarare känns mer fokuserade på att innehålla snyggt foto än att faktiskt fånga känslan de sträver efter. Maggie känns också smått överdriven med en genomgående sorgstämpel.

Tidigt in i filmen får vi veta att de smittade inte går att rädda. Här handlar det Istället om hur de vill spendera sin sista tid som normala och på vilket sätt de väljer att gå bort. Den oundvikliga sorgen förstärks dessutom av en gråtonad färgmättnad i bilden. Såna gupp på vägen gjorde det svårt för mig att påverkas av filmen och jag kände mig stundtals väldigt oengagerad i berättelsen.

Men en ljusglimt i filmen är skådespelarprestationerna där både Breslin och Schwarzenegger lämnar starka intryck. Det glädjer mig att se en actionhjälte ta ner sig själv på jorden och leverera en subtil men bra dramaprestation. Schwarzenegger, som nu är 67 år gammal, får utrymmet att visa upp sin andra skådespelarsida och jag hoppas verkligen att legendaren låter några av de filmer han har kvar bestå av samma anda som karaktären Wade.

Sämst: Hobson lägger ut alla sina kort på bordet direkt och lämnar inte tillräckligt med utrymme för överraskningar.

Bäst: Att Schwarzenegger är med i filmen lockade mitt intresse och hans prestation är vad jag minns bäst.

 

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Vi vann på Cannes Filmfestival 2015

Rooney Mara

Rooney Mara

Igår tog den 68:e Cannesfestivalen slut. I juryn fanns den legendariska regiduon Ethan och Joel Coen (The Big Lebowski, No Country For Old Men) med. Bröderna gav ut årets Palme d'Or (det mest prestigefyllda Cannespriset) till dramafilmen Dheephan som är regisserad av Jacques Audiard. Grand Prix-priset (Det näst mest prestigefyllda Cannespriset) gavs till László Nemes Son of Saul.

Här är följande vinnare:

Bästa regissör: Hou Hsiao-Hsien (The Assassin)

Bästa manus: Chronic (Michel Franco)

Camera d'Or: La Tierra y la Sombre (Cesar Acevedo)

Juryns Pris: Yorgos Lanthimos (The Lobster)

Bästa skådespelerska: Rooney Mara för Carol och Emmanuelle Bercot för Mon Roi (delat pris)

Bästa skådespelare: Vincent Lindon (The Measure of a Man)

Palme d'Or (kortfilm): Waves '98 (Ely Dagher)

Källa: indiewire

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter

Läs också: 10 utbuade filmer på Cannes

Recension: Fångade av scientologin (2015)

L. Ron Hubbard. Foto: HBO Documentary FIlms 

L. Ron Hubbard. Foto: HBO Documentary FIlms 

Film: Fångade av scientologin (2015)
Regi: Alex Gibney
Med: Paul Haggis, Mike Rinder, Marty Rathbun, Sylvia Taylor m.fl.
Genre: Dokumentär

Enda sedan idéerna bakom scientologiläran började rota sig under 50-talet har den ifrågasatta religionen fångat allmänhetens intresse. Inte minst efter att stjärnor som John Travolta och Tom Cruise blev scientologins skyltdockor. Öppet prisar de kyrkan som god och ”där glädjen står i centrum”, men vad är det som händer bakom stängda dörrar? Det är något som dokumentärens regissör Alex Gibney har försökt att kartlägga. 

Flera av kyrkans före detta toppnamn delar med sig av sina erfarenheter av styrningens sätt att systematiskt psykiskt och fysiskt misshandla, manipulera och kontrollera sina medlemmar. Kyrkans nuvarande ledare David Miscavige beskrivs som en paranoid och maktlysten orm som bygger upp sina anhängares egon samtidigt som han underblåser deras paranoia och får dem att känna sig otillräckliga. Både John Travolta och Tom Cruise kan räkna sig till hans offer. Hur listigt han trängde in dem i ett hörn och raserade deras liv utanför kyrkan. 

I början av filmen presenteras scientologikyrkans mytomspunne grundare, science-fictionförfattaren L. Ron Hubbard. Precis som Miscavige är verkar Hubbard ha varit en riktig galenpanna. Hans ex-fru berättar om hur hon vaknade upp en natt av att Hubbard slog henne över huvudet med en pistol för att hon hade lett i sömnen. Han trodde nämligen att hon drömde om en annan man. Om hur han ständigt ljuger för att mytologisera sig själv. Hon berättar också om hur han tidigt pratade om att det enda sättet att tjäna riktigt stora pengar är att starta en religion och komma undan skattskyldigheter. Vilket han också gjorde. 

Faktan som presenteras i filmen är baserad på dokument, arkivfilmer, röstinspelningar och trovärdiga vittnesmål från före detta medlemmar som i många år har varit scientologer. En av dessa är den tvåfaldigt Oscarsbelönade manusförfattaren och regissören Paul Haggis (Traffic). Som delar med sig av sina erfarenheter av trettiofem års hjärntvättade. Tyvärr ville varken Cruise, Travolta eller Miscavige medverka i några intervjuer. 

Vi får se hur Fångade av scientologin kommer att påverka scientologikyrkan, men förhoppningsvis kommer faktan som läggs fram driva på det amerikanska skatteverket (IRS) att hävda scientologikyrkans skattefrihet. Det skulle ändra spelplanen på riktigt. 

Bäst: Känslan av att äntligen få en klarhet över scientologikyrkan

Sämst: Den äcklade känslan efter att  få se Tom Cruise göra honnör åt ett porträtt av L. Ron Hubbard. 

Filmen finns tillgänglig på SVT play.


Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Recension - Tomorrowland (2015)

Film: Tomorrowland (2015)
Regi: Brad Bird
Med: George Clooney, Britt Robertson, Raffey Cassidy m.fl
Genre: Science-fiction

Föreställningarna om framtiden hos 60-talets amerikanska befolkning är mer präglad av tankar kring rymdraketer och astronauter än av dystopiska funderingar. I varje fall när vi i början av filmen Tomorrowland (som också är en nöjespark ägd av Disney) introduceras för den unge uppfinnaren Frank Walker (Clooney) år 1964. 

Frank befinner sig på en världsutställning i New York dit han har tagit med sig en alldeles egen uppfinning. Där möter han den mystiska flickan Athena (Cassidy) och hans liv förändras för all framtid efter att Athena ger Frank en magisk knapp som kan transportera honom till ett framtidssamhälle i en alldeles sagolik rymdvärld.

Filmen byter till nutid och vi får lära känna ­filmens andra huvudperson, den rebelliska och äventyrslystna tjejen Casey (Robertson). I hemstaden Cape Canaveral försöker hon att stoppa rivningen av rymdbasen Kennedy Space Center där hennes pappa arbetar. I ett ödets knyck får även Casey en knapp av Athena vilket gör att hon också hamnar i den fantastiska framtidsvärlden, men bara under korta stunder.

När Casey undersöker knappens ursprung hamnar hon hos åldrade Frank Walter. Efter att Frank avslöjar hemligheten bakom knappen, börjar Casey ana att den värld hon söker inte är vad den verkar.

Brad Bird står för regin och på hans CV hittar vi imponerande visuella Disneyproduktioner som Superhjältarna (2004), Råttatouille (2007) Upp (2009) och även med Tomorrowland har han visat sig vara en mästerlig visuell regissör. I vissa sekvenser bjuds det på riktgt schyssta effekter som låter fantasin fullständigt explodera i eufori. Det känns nästan som att befinna sig i en berg och dal barna.

Att försöka förstå sig på Tomorrowlands handling kan också ses som att åka karusell, en snurrig sådan. Allt blir väldigt, väldigt rörigt och tillslut slutar jag att försöka förstå mig på den komplexa storyn. Men jag fortsätter att vara underhållen. Jagandes mördarrobotar från framtiden funkar väl alltid? Buskapet i filmen är dock den gamla vanliga dängan om att mänskligheten måste sluta tänka kortsiktigt och istället värna om varandra.

Filmens stora affischnamn är George Clooney och han gör som vanligt bra ett bra jobb. Karaktären Frank är en bitter man som bor i ett riktigt häftigt hus fullt med uppfinningar och säkerhetsanordningar mot inkräktare. En av filmens större höjdpunkter är när Casey kliver in i detta hem.

Andra halvan av Tomorrowland är tyvärr klart sämre än den snyggt och underhållande upptakten. Den är mer präglad av många transportsträckor mot ett segt och mindre inspirerat slut. Likväl är Tomorrowland en underhållande familjefilm som säkerligen kommer uppskattas, mest av barnen. Vi vuxna har sett allt förut.

Bäst: Franks hem

Sämst: All smygreklam som Disney har pressat in. Star Wars, nöjesparker etc.

Sebastian Håkansson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Intervju: Stefan Wingefors

Stefan Wingefors

Stefan Wingefors

Onsdagsmorgon, jag är på väg till Café Santo Domingo som delar lokal med skivbutiken Dirty Records i Göteborg för att träffa frilansmusikern och stumfilmsackompanjatören Stefan Wingefors. Många cineaster känner igenom honom som den närmast mystiske pianisten som på Cinematekets stumfilmsvisningar tar plats vid pianot först när lyset är släckt och ridån har gått ner. Flera musikälskare har sett honom dyka upp lite överallt i olika band och orkestrar. Allmänheten känner främst igen honom för hans basspel på Daniel Lemmas megahit If I Used to Love You från succéfilmen Jalla! Jalla! (2000). 

På spårvagnen dit samtalar jag med en äldre dam och i en ödets nyck visar det sig att hennes mamma jobbade extra med att spela piano för stumfilm under tidigt 1900-tal. Vad är oddsen för ett sådant möte? Damen skrattar högt när hon berättar att de kastade tomater på hennes kära mor om hon spelade dåligt.

Väl framme beställer Stefan en kaffe cubano (svart karibiskt kaffe med socker i) som passar väl med den kubanska musiken som spelas i lokalen. Medan vi väntar på att kaffet ska bli klart berättar jag för Stefan att jag lyssnat på hans hyllade solojazzskiva Impermanance. När jag kommenterar att hans jazzmusik har bra popkvalitet skiner han upp och utbrister hjärtligt: ”Vad roligt att du tycker det!”. Vi sätter oss längst bak i caféet och jag frågar honom om hur han förbereder sig inför att ackompanjera en stumfilm, om det krävs strikta förberedelser och om han måste se filmen flera gånger inför en visning.

    - Jag improviserar musiken på plats. Oftast har jag inte sett filmen innan men jag förbereder mig genom att kolla över filmens handlingen och vem som är regissör. Jag har hållit på med det här så länge nu att jag vet vad som gäller.

Stefan började med det han kallar för ”stumfilmsgig” i början av nittiotalet eftersom den dåvarande rektorn för filmvetenskap på Göteborgs Universitet tipsade svenska filminstitutet om hans pianospel. - Det är mitt äldsta gig, helt sjukt! Säger Stefan och skrattar. Själv har jag svårt att förstå hur han kan vara cool med att sätta sig framför en publik utan större förberedelser, men han har inte alltid har varit lika bekväm med det. 

    - Absolut första gången var jag nervös och ville ha filmen innan för att anteckna olika hållpunkter. Sen när jag satt där och skulle spela så blev jag fullständigt låst av mina anteckningar. Jag satt och kollade på min lapp och tänkte ”oj, nu kommer snart den biten” men det kanske var tio minuter kvar tills just den scenen kom. Det hackade upp mitt spelande helt och hållet. Sen dess har jag litat på min intuition istället.

Stefan improviserar sin stumfilmsmusik efter tjugotalsanda utan att återanvända skrivna melodier. Han pratar entusiastiskt om det glada årtiondets musikscen.

    - Det hände otroligt mycket då! Schönberg, Alban Berg och Bartók hade spänt ut musiken på ett sätt som än idag betraktas som modernt. Storopera-traditionen med Wagner och Strauss tänjde tonaliteten samtidigt som romantikens vackra och sköna melodier låg kvar och jazzen bökade sig in underifrån. Jag använder denna mix för att improvisera egna enkla teman på tre-fyra toner som är lätta att komma ihåg och att spela med båda händerna. Sen broderar jag ut mina teman och väver in dem i olika rytmer.

På stumfilmsvisningarna så integrerar du egentligen film och musik i ett levande konstverk. Din tonsättning manipulerar biopublikens känslor och påverkar därmed deras upplevelse av filmen. Hur är det att ha en sådan position och makt över en filmvisning? 

    - Det ger en kick att musiken spelar stor roll. Det är min tolkning av filmen som hörs och jag kan inte problematisera processen för då stannar mitt flöde upp. Publiken får helt enkelt acceptera min tolkning. Det finns säkert skeptiker som tänker att han borde gjort si eller så, men när de väl har kommit in i filmen tror jag att de slutar fokusera på att jag spelar och njuter av filmvisningen istället. 

Stefan vill vara så osynlig som möjligt under sina stumfilmsgig. Först när ridån är nere och ljuset släckt sätter han sig vid pianot. 

    - Jag vill inte att publiken ska gå på konsert utan de ska se en film. Min funktion är att spela piano och inte att vara någon huvudperson. När jag sitter där innan filmen rullar igång, har jag tid att fundera över vilken tonart jag ska börja i, om jag ska öppna med en löpning, om jag ska inleda med en glad eller tung ouvertyr.

Hur känns det inför de första ackorden, är det en speciell känsla eller är det bara ”nu kör jag ett c-dur eller nu kör jag ett b-moll”? 

    - Lite puls har jag alltid, vilket hjälper mig att vara på hugget. ibland kan jag vara osäker över vilket stämningsläge det är i filmen och då försöker jag snabbt läsa av och anpassa temat. Nästan alltid, och det är ett mirakel varje gång, är jag som i en bubbla när jag spelar och plötsligt [Stefan knäpper med fingrarna] har en och en halv timme gått! Antagligen för att jag sugs in i handlingen och hjärnan är så otroligt upptagen av att dels spela piano [han smattrar med fingrarna längs bordskanten] och att dels tolka det som händer. ”Nu såg den där gubben konstig ut okej, han ska jag komma ihåg”, de där bollarna i luften gör att tiden upphör att existera och att allt känns som meditation.

Även om han har jobbat med soundtracket till Jalla! Jalla! (2000) är Stefan inte särskilt intresserad av att komponera filmmusik till nya filmer.

    - Det är inget jag drömmer om. Filmmusik och teatermusik är kommenterande musik och jag vill göra musik som står för sig själv. Man hamnar alltid i dialog med regissören och andra tyckare som man är underordnad, ”Okej, nu är det en kärleksscen spela ett sånt ackord”. Det är klart skulle jag få uppdraget att lägga ett pianospår för en nyutgåva av en stumfilm skulle jag gärna göra det. Många stumfilmsljudspår jag har hört har varit rätt lama. Oftast låter det som om någon har suttit på 80-talet vid ett digitalpiano och spelat naivt.

Då vårt samtal mest har fokuserats på musik känner jag mig lite oklar över vilken relation Stefan egentligen har till film. Jag bestämmer mig för att fråga honom om det.

    - Jag gillar musik och jag gillar att illustrera film, men jag är verkligen ingen cineast. Väldigt ofta blir jag besviken på filmer då jag blir inte blir så berörd som jag hade hoppats på. Filmer lider väldigt mycket av dess stora form och den ekonomiska risken en filmmakare tar. Det är många kompromisser mellan det som sker från ritbordet till den färdiga produktionen. Jag känner många gånger att de inte gick hela linan ut. Därför är det skitkul med TV-serietrenden då det i serier finns tid att löpa linan ut. Som med True Detective. Jag har varit New Orleans och jag kommer ihåg hur det luktar, jag har sett misären och hört musiken. Att de lyckades fånga den stämningen genom hela serien var underbart härligt!

Med det tackar vi på Filmtopp.se Stefan Wingefors för en intressant intervju. Håll dig uppdaterad på Filmtopp.se för kommande intervjuer. 

Läs också: Intervju - Musikproducent Mikael Carlsson

 

Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Brad Pitt återvänder i World War Z 2

Foto: The Indian Express

Foto: The Indian Express

Nu är det klart. Brad Pitt kommer att återuppta sin roll som Gerry Lane i uppföljaren till 2013:s stora kassasuccé, World War Z. Skådespelaren kommer även denna gång att producera filmen. 

Detta är den enda uppföljare Brad Pitt har gjort som han har varit ensam stjärna i. Om vi blickar tillbaka på hans karriär så ser vi snabbt att den enda filmfranchisen han tidigare har gett sig på är Ocean's Eleven-trilogin där han delade på rampljuset med stora namn som George Clooney, Julia Roberts och Matt Damon.

Det som gör det hela extra intressant är att den spanske regissören J. A. Bayona (The Impossible) kommer att stå för regin. Bayonas regidebut Barnhemmet (2007) håller vi på Filmtopp.se som en av de absolut bästa rysarna/thrillerfilmerna genom tiderna. Om Bayona vågar (och får) löpa hela linan ut kommer detta att bli något så ovanligt som en uppföljare som överglänser sin föregångare. 

Än så länge har uppföljaren lanserats under det fantasilösa namnet World War Z 2, som både ser och låter otroligt trist ut. Vi får hoppas att filmens producenter enas om något mer kreativt tills premiären den nionde juni 2017.  

Källa: Cinema Blend

 

Eric Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Spaniens 3 bästa thrillers

Suktar du efter mer spännande thrillers? Varför inte då kliva in i den spanska filmvärlden! Här kommer min lista med de 3 bästa spanska thrillerfilmerna någonsin.

3. Snuff (Thesis) (1996)

Ana Torrent   Foto: Las Producciones del Scorpión

Ana Torrent   Foto: Las Producciones del Scorpión

Film: Snuff (Thesis) (1996)
Regi: Alejandro Amenábar
Med: Ana Torrent, Fele Martínez, Eduardo Noriega m.fl.

Studenten Ángela (Ana Torrent) jobbar på en uppsats om våld i film och under sin forskning upptäcker hon en snuff-video, i vilken offret gick på hennes skola. När hon undersöker händelsen lär hon känna en expertis inom området, Chema (Fele Martínez), och tillsammans ska de hitta personen som ligger bakom videon.

Amenábars thriller skildrar människans fascination av att se på våld på film och får vårt begär att framstå som vidrig. Men den visar också hur frustration och sexuellt driv utlöser viljan att göra snuff-videor som innebär att skada någon för sin egen njutning.

Snuff är en välskriven berättelse som gör jobbet med ett krypande tempo och som bjuder på vassa avslöjanden och intressanta karaktärer.

Har du ingen thriller för kvällen? Spana in Snuff!

2. The Devil's Backbone (El Espinazo del diablo) (2001)

Fernando Tielve   Foto: El Deseo

Fernando Tielve   Foto: El Deseo

Film: The Devil's Backbone (El espinazo del diablo) (2001)
Regi: Guillermo Del Toro
Med: Marisa Paredes, Fernando Tielve, Eduardo Noriga m.fl.

Året är 1939 och Carlos (Fernando Tielves) som har förlorat sin pappa i civilkriget, flyttas till en skola för hemlösa barn där han måste bevisa sig stark för att passa in. Men under sin anpassningstid upptäcker Carlos att skolan bär på ett dystert förflutet och att den hemsöks av en mystisk skepnad.

Del toros film ger oss en inblick i hur krig kan förgöra barns uppväxter men gör sig dessutom ännu mer intressant med sin dimension av ren thriller-anda.

När en våghalsad Carlos inte kan ignorera det som skrämmer lärarna och eleverna på skolan, släpper han lös ett helvete han tvingas att konfrontera.

The Devil's Backbone är engagerande med vackert foto, kreativa karaktärer och en bred story som är typisk spansk thriller i sitt bästa slag. Del Toro i sina bästa dagar.

1. Barnhemmet (El orfanato) (2007)

Foto: Esta Vivo!

Foto: Esta Vivo!

Film: Barnhemmet (El orfanato) (2007)
Regi: J.A. Bayona
Med: Belén Rueda, Fernando Cayo, Mabel Rivera m.fl.

Laura flyttar in i barnhemmet där hon växte upp och när hennes son börjar kommunicera med en skepnad, fumlar hon mellan två världar som fort drabbas samman.

Med Barnhemmet har Bayona fått till en minnesvärd berättelse där han hela tiden krämar ut det mesta ur varje spännande scen. Och gillar du spänning, kommer du att älska scenen "toca la pared". Den är inte bara den mest spännande thriller-scenen på många år, men också den intelligentaste. Ett lekfullt, ikoniskt stycke som för evigt kommer att eka i filmhistorien.

Och även om du inte är typen som gillar att hoppa upp ur ditt filmsäte, bör du ge denna spanska thriller en chans då den, till skillnad från många filmer inom sitt genre, även greppar tag i hjärtat. 

Barnhemmet är Spaniens bästa thriller genom tiderna.

 

Axel Diedrichs

Du kan även läsa min lista "2000-talets mest minnesvärda mordutredningar".

Chris Pratt om filmrykterna och ett samarbete med Tatum

Chris Pratt

Chris Pratt

Dagens nyhet är baserad på en sammanställning av en intervju Chris Pratt gjorde med GQ Magazine.

Det har spekulerats vilt om att skådespelaren Pratt (Guardians of the Galaxy, Lego Movie) ska spela näste Indiana Jones, men enligt Lucasfilms chefproducent Kathleen Kennedy så ingår inte Pratt i dessa planer. Pratt själv menar att han hörde av någon högt uppsatt på Disney om rykterna, men att han redan har en fullspäckad kalender med actionfilmer.

Ett annat hett och rykte är att Channing Tatum och Pratt ska ansluta och medverka tillsammans i en Ghostbustersfilm. På frågan om det, svarar Pratt:

No one has ever even spoken to me about that. Never. I’ve even seen Channing a couple times. As far as I know, that’s complete bulls**t.

Pratt har för övrigt ett kontrakt med Marvel som gör han bunden att göra tre filmer till med option på ytterligare två.

Two more Guardians plus another couple... So, that’s Guardians of the Galaxy 3 and then presumably Avengers: Infinity War - Part 1 and Avengers: Infinity War - Part 2.

Det är nu tydligare vad som gäller för en av dagens största Hollywoodstjärnor.

Källa: Movies.com

I sommar ser vi honom i blockbusterfilmen Jurassic World. Har du inte sett trailern? Då hittar du den nedanför:

 

Axel Diedrichs

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

Porträtt: Wes Anderson (1969-)

Förra veckan slog popregissören Wes Anderson upp en bar i Milano, Italien. Med tanke på det har vi på Filmtopp.se valt att uppmärksamma den stilsäkre regissören och hans bästa filmer. Tyvärr har regissören en tendens att fokusera så mycket på den visuella biten i sina filmer att han glömmer bort djupet. Ett exempel på detta är Moonrise Kingdom som närmast kändes självparodisk. Men frukta inte, jag kommer hjälpa dig att vaska fram guldkornen.

Wes Anderson i 4 punkter

För er som inte är bekanta med hipsterkungen och stilskaparen Wes Andersons tidigare filmer har jag arbetat ihop en checklista för vad som kännetecknar hans minst sagt karaktäristiska stil. 

En stil som har adopterats av mängder av regissörer världen över. Tydligt i filmer som Garden State och Napoleon Dynamite.

  1. Briljant popmusik med fokus på 60-tal. 
     
  2. En väldigt säregen humoristisk dialog. Där alla alltid får prata till punkt och känslomässiga infall är ovanliga.
     
  3. Ett konstant fantastiskt färgsprakande foto där varenda kameravinkel är som ett välmålat detaljrikt konstverk. 
     
  4. Mitt favoritelement som sätter garantistämpeln på en Wes Anderson-film är närvaron av en ovanligt deprimerad, lakonisk, sliten och ALLTID hysteriskt rolig Bill Murray. 

Som ni märker så är det fina ingredienser i Wes Andersons hopkok. Ärligt talat så räcker det bara att se fem sekunder av vilken som helst av hans filmer för att veta att det är Anderson som lagat ihop den cineastiska måltiden. 

Tre Wes Anderson-filmer du borde sett (och annars har att se fram emot)

3. Rushmore (1998)

En underbar och rolig historia om 15 åriga Max (Jason Scwartzman) som lever för internatskolan Rushmore. Allt är frid och fröjd tills den nya lärarinnan Rosemary (Olivia Williams) börjar undervisa på skolan.

Max blir olyckligt förälskad och gör allt för att uppvakta henne. Under hans försök att vinna Rosemarys hjärta lär Max känna industriägaren Herman Blume (Bill Murray). Max och Blume blir snabbt vänner och tillsammans försöker de få Rosemary att intressera sig för Max. Men vad händer om Blume själv inte kan motstå hennes charm?

Rushmore är lite av en oslipad diamant. Andersons klassiska berättande finns där men det är inte lika övertydligt och genomträngande som i hans senare filmer. Det märks att regissören höll på att arbeta fram sin unika stil. Bill Murray gör här en av hans absolut bästa roller som slitne Herman Blume, det är en fröjd att se honom. 

2. Fantastic Mr. Fox (2009)

Vackert stop-motion animerad feelgood film baserad på Roald Dahls saga med samma namn. Filmen handlar om familjemannen Mr. Fox som har svårt att lägga sin karriär som småtjuv på hyllan. Frestelsen blir för stor och snart bestämmer han sig för att göra en sista storslagen kupp. 

Det som gör Fantastic Mr. Fox så speciell är inte bara den härliga humorn och de sköna karaktärerna utan att filmen har ett ovanligt stort varmt hjärta som dunkar så himla mysigt. Förmodligen den bästa stopmotionfilmen som gjorts.

1. The Royal Tenenbaums (2001)

Wes Andersons magnum opus. Det tragikomiska familjedramat om den avvisade fadern (Gene Hackman) som låtsas ha magcancer för att få en chans att knyta an till sin familj igen. Men den splittrade familjen har svårt att förlåta fadern för hans tidigare missdåd. 

The Royal Tenenbaums är ett mästerverk. Det finns inte en svaghet i den geniala humorn, det vackra dramat, den geniala skådespelarensamblen, det karaktäristiska fotot. Det är helt enkelt en perfekt film. Den största styrkan med Tenenbaums är att den har allt som kännetecknar en Wes Anderson-film utan att det känns konstlat eller typiskt. Ett problem regissören har haft ett flertal gånger. Tveksamt om Anderson någonsin kommer komponera något lika magnifikt igen, men gör han något hälften så bra så är jag nöjd. 

Eric Diedrichs

Läs också: Besök Wes Andersons bar

Läs också: Recension - The Grand Budapest Hotel

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

War of the Planet of the Apes

Hur många filmer har det egentligen gjorts i Planet of the Apes- franchisen? Svaret är sju.

I de nyinspelade filmerna om apan Caesar i handlingens centrum har det hittills gjorts två filmer men nu är det klart att en tredje film kommer att spelas in. Filmens titel blir War of the Planes of the Apes, rapporterar Collider.

Matt Reeves som gjorde den senaste filmen i serien, Dawn of the Planet of the Apes, sa såhär till webbtidningen Collider angående det öppna slutet i förra filmen:

- Jag tyckte att vi skulle avsluta på ett mera öppet sätt eftersom jag vet att vi kommer fundera ut vad nästa historia ska bli. Jag vill inte begränsa våra möjligheter, jag vill öppna upp dem."

Vad som kommer bli huvudtemat i War of the Planets of the Apes är kanske inte det svåraste att lista ut. Reeves som även denna gång kommer stå för regi, menar att handlingen kommer kretsa kring hur Caesars verkligen blir en inflytelserik figur i apornas historia, nästan som en ap-Moses.

Tredje filmen i serien verkar alltså handla om ett fullskaligt krig mellan apor och människor. Reeves sa såhär om hur Ceasars karaktär kommer att utvecklas från Dawn of the Planet of the Apes:

- Vad som verkligen var viktigt var att lämna  kvar tittaren med Ceasar känslomässigt, vilket är hur slutet blev i Dawn . Att veta att framtiden är på väg, men inte redan vara där. För det ögonblicket där i slutet är verkligen om det som just hänt. Det kunde ha varit apornas och människornas planet, och avskedet mellan Ceasar och Malcolm var väldigt känslosamt för mig, och jag ville inte att något skulle distrahera från det och göra slutet till något annat.

War of the Planet of the Apes väntas få biopremiär den 14:e juli år 2017.

Sebastian Håkansson

Nyinspelning av Mobergs Utvandrarsaga blir verklighet

För ett par veckor sedan gick Child 44 upp på de svenska biograferna. Filmen beskrevs från flera håll som ”en riktigt svenskfest” med de svenska skådespelarna Noomi Rapace, Joel Kinnaman och Faras Faras i rollerna och med svenska Daniel Espinosa som regissör. I dagarna har det blivit klart vad som skall bli Espinosa nästa stora projekt - en nyinspelning på Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Somliga hävdar att Mobergs fyra böcker långa Utvandrarserie är nästintill helgonförklarad och ska ses som en svensk nationalskatt. Böckerna skildrar den långa och mödosamma vägen för en grupp småländska emigranter till Minnesota under den stora svenska emigrationsvågen till Nordamerika under 1850-talet. I romansvitens centrum står Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina.

Det är inte första gången en filmatisering görs på vår stora kulturskatt. 1971 regisserade Jan Troell Utvandrarna med Max von Sydow (Karl-Oskar) Liv Ullmann (Kristina) och 1972 kom hans uppföljare Nybyggarna. Filmerna blev Oscarsnominerade inom flera kategorier men vann ingen statyett.

Espinosa har uttalat sig om att det inte rör sig om en remake, utan snarare om en nyinspelning av boken som är mer aktuell än någonsin.

- Att få lov att få gå i Jan Troells fotspår fyller en med en enorm ödmjukhet till uppgiften. Jag hade inte antagit den om det inte vore för den alarmerande aktualitet boken har idag när medelhavet fylls av dessa bräckliga båtar och livsöden på samma sätt som atlanten fylldes av båtar och livsöden under 1850 talet, skriver Espinosa i ett pressmeddelande.

För manus svarar Petter Skavlan som även stod bakom Oscarsnominerade Kon-Tiki. Inspelningsstart är planerad till 2017 och planerad svensk premiär 2018.

Sebastian Håkansson

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.