tisdag 30 september 2014

"Mystiken ger The Maze Runner en extra dimension"



Film The Maze Runner
Regi Wes Ball
Med Dylan O'Brien, Aml Ameen, Ki hong lee, Will Poulter, m.fl.
Vad Action, Mystery, Sci-fi

Igår nådde Filmtopp etthundra femtio gilla-markeringar på Facebook samt startade ett Instagram-konto! Det var något som skulle firas med bio. Med tanke på att det var måndagkväll ville min hjärna helst ha något enkelt och förutsägbart, något som skulle kräva så lite aktivitet som möjligt. The Maze Runner-postern såg lockande ut. Men efteråt kände jag mig lurad av mina instinkter. The Maze Runner var inte alls någon enkel action-rulle...

Nyfikne Thomas (Dylan O'Brien) skickas till en gemenskap i ett primitivt samhälle kallat Glade. Precis som de andra har Thomas inget minne om vem han är och får veta att de alla är fast i en enorm labyrint vaktad av varelser farligare än människan. 

Glade är uppbyggt och består enbart av män som följer ett fungerande system där alla är tilldelade uppgifter av områdets "Keeper". De är alla förstådda med sina uppgifter; Undra inget, dra ditt strå till stacken och gå aldrig in i labyrinten. 

Gröngölingen Thomas är inte som de andra och vägrar acceptera att för alltid vara fast innanför labyrintens murar. När han får reda på att det finns "löpare" i Glade som utforskar labyrinten får han i sikte att följa med dem och hitta en väg ut. 



The Maze Runner imponerar med otroligt fräscha visuella effekter och snygg action. Jag tycker att filmskaparna gjort ett genidrag med en labyrint som flyttar sina väggar och tvingar löparna till trånga ytor. Labyrintens action-scener är bokstavligt talat riktigt tajta! 

Mystiken ger filmen en extra dimension och gör därmed upplevelsen än mer intressant.

Filmen är en gigantisk pengasatsning och därför förvånas jag över roll-listan som, ur Hollywood-världens perspektiv, enbart består av "små skådespelare". Ingen är speciellt etablerad men genom The Maze Runner går det att förvänta sig ett par genombrott. 

Tyvärr är filmens karaktärer och deras egenskaper lite väl typiska. Den enda överraskningen är "Keepern" Gally (Will Poulter) som är filmens skurk, men inte genom att vara ond. Han är skurken för att han gillar och tror på Glade, systemet, dess invånarna och inte vill att de ska fly. 

Jag är glatt överraskad och hade en skön biosittning. Jag rekommenderar The Maze Runner men se till att din hjärna hungrar efter aktivitet när du ska se den!

Bäst Jaktscenerna i Labyrinten höll mig på helspänn! 

Sämst Storyns logik är inte alltid vattentät. 



Axel Diedrichs

måndag 29 september 2014


Nu har vår facebooksida nått 150 gilla-markeringar. Sjukt kul att så många filmälskare har hittat vår blogg och facebooksida! Det firar vi med ett instagramkonto! www.instagram.com/filmtopp eller bara "Filmtopp" om ni ska kolla på mobilen.

/Ett mycket glatt Filmtopp

PS: Om du inte hittat vår FB-sida så har du den här www.facebook.com/filmtopp.

söndag 28 september 2014

Vitali är den mest begåvade skådespelerska Malmros jobbat med.


Film Min så kallade pappa
Regi Ulf Malmros
Med Michael Nyqvist, Vera Vitali, Henrik Dorsin, Sverrir Gudnason, m.fl.
Vad Drama

För drygt två år sedan startade en av Sveriges största moderna filmregissörer Ulf Malmros "Filmdagboken". Filmintresserade skulle via Instagram och Twitter kunna följa med på en "bakom kulisserna-resa" med allt från post- till pre-produktionen av hans senaste film Min så kallade pappa.


Otroligt kul att en filmskapare av Malmros kaliber vill dela med sig av hur han jobbar med oss cineaster. Malmros tackar inte heller nej till frågor. Har du en bra fråga och vill lära dig, får du ett svar. 


I Filmdagboken berättar komedikungen att han fick idén till filmen för sju år sedan och att den sedan dess legat i bakhuvudet och länge velat fram. 

19 September 2014 var det dags för Sverigepremiär av Min så kallade pappa. 


Filmen då?




När höggravida Malin (Vera Vitali) dumpas av pojkvännen har hon ingenstans att ta vägen. Hon bestämmer sig för att hitta hennes enda spår av familj, pappan hon aldrig träffat.

Vera Vitali hyllas av Malmros som den mest begåvade skådespelerska han jobbat med. Sett till de kvinnliga rollerna han skrivit och regisserat håller jag med till fullo. Vitali gör rollen som trasig, felplacerad 31-årig lärare i gränslandet av sammanbrott både gripande och trovärdigt. Vitali har en mänsklig utstrålning. Hennes vackra ansikte gömmer något fult och det reflekterar hennes karaktär. 


Men hur bra Vera Vitali än må vara är det inte hennes insats jag minns bäst. 


Michael Nyqvist briljerar i rollen som Martin. Innan sin olycka är det tydligt att Martin är en dålig människa som ser ner på folk utan framgångar. Men bittre Martin är nånstans medveten om att det är han själv som saknar inre framgångar i livet. 




Nyqvists karaktär gör en U-sväng när Martin drabbas av en hjärnblödning och tappar minnet. Han blir ett oskrivet blad som dottern Malin får i uppdrag att fylla i. Här ser Malin en chans att få fadern hon drömt om. Men det hela försvåras när Martins börjar dras åt sitt förflutna. 

Martin som "nybliven pappa" är upp och ner. Han är lekfull, ledsen, förvirrad, lycklig, förtvivlad osv... Och Nyqvist levererar gång på gång. 

Problemen jag finner med Min så kallade pappa är att resan Malin tar är för långsam. Jag uppfattar inte heller ett riktigt klart mål med vad hon vill göra. Jag saknar det där drivet i storyn som håller en film intressant i 120 minuter. Jag saknar också ett klimax och för att vara petig så kändes dialogen emellanåt hackig.

Min så kallade pappa är en sevärd film och det är kul med genrevariationen från Malmros sida. Utropstecknen är Vitali och Nyqvist insatser men jag hade hoppats på ett bättre resultat. 


Bäst När Martin hotar att ge Malins elever stryk. När Martin håller tal och sedan drabbas av hjärnblödning. Två utmanande scener! 

Sämst Sverrir Gudnason är fruktansvärt torr i rollen som pojkvännen Frank och gör inte filmen rättvisa. När han är med känns det som en väg fylld med gropar...


Ser fram emot att följa Malmros nästa film på Filmdagboken!



Axel Diedrichs 

torsdag 25 september 2014

"Det känns konstigt att se en film med ett så pass laddat tema utan att bry sig det minsta"

Film The Broken Circle Breakdown
Regi Felix van Groeningen
Med Johan Heidenbergh, Veerle Baetens, m.fl.
Vad Drama

The Broken Circle Breakdown blev ordentligt uppmärksammad förra året och belönades bland annat med en oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film. Jag förstår varför den inte vann, men jag kan inte förstå varför den i huvudtaget blev nominerad.

I strålkastarna står Elise och Dieder. Hon är tatuerare, han är en banjospelande bluegrassångare. Hon är stadstjej, han är en wannabe cowboy. Deras kärlek gror, de börjar sjunga duetter i hans bluegrassband och så småningom blir hon oplanerat gravid. 7 år senare drabbas deras dotter Maybelle av en svårbotlig form av cancer. Kampen mot sjukdomen sliter på föräldrarnas förhållande och hur kommer det egentligen gå för lilla Maybelle?

På pappret låter detta som en bra film. Det borde vara gripande, det borde vara känslosamt, det borde vara hur bra som helst. MEN det är det inte. Det känns konstigt att se en film med ett så pass laddat tema utan att bry sig det minsta lilla om hur det kommer gå för någon av karaktärerna, inte ens det cancersjuka barnet. 


Vad är det då som gått fel med The Broken Circle Breakdown? I mina ögon finns det utöver det halvdana skådespelet tre tydliga problem. De är inte särskilt stora, men de förstör magin helt och hållet. 

1. Filmens virriga hoppande i tempus. Tillbakablickarna (hatar i regel tillbakablickar) är ointressanta, överflödiga och många. De sabbar filmens rytm helt och hållet. Så fort det börjar blir lite emotionellt laddat och det nästan är så att man bryr sig så kommer en lam tillbakablick som visar början av Elise och Dieders förhållande. Jättegulligt, men förbannat trist. De futuristiska klippen är mer spännande, men personligen tycker jag inte de det finns någon direkt poäng med att avvika från ett kronologiskt berättande. 

2. Dieders nostalgiska amerikaromantik är alldeles för gullig, i alla fall fram till hans utbrott mot George W. Bushs kommentar om stamcellsforskning och Dieders senare aggressiva tal mot religion. Det är ungefär samma grad av romantiserande som i alla moderna 60-talskomedier där alla klär sig i perfekt mode, har världens snyggaste lägenheter och bilar. 

3. Bluegrassbandets framträdanden känns och låter förinspelade. Det blir bara löjligt när bandet ska spela live och det så tydligt inte är det.

Jag lämnades med en smått äcklad känsla av filmen. Det hela kändes som ett för ambitiöst projekt som inte gick att få ihop. Filmen borde ha fokuserat på hanteringen av sjukdomen och inte allt runt omkring. Felix van Groeningen tog sig vatten över huvudet här. Cirkeln binds inte ihop.


Eric Diedrichs

onsdag 24 september 2014

”När det är vatten upp till näsan lägger mamman barnet under fötterna.”

Film Turist
Regi Ruben Östlund
Med Johannes Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Kristofer Hivju, m.fl.
Vad Drama

Häromdagen rådde det en gemytlig stämning på Bio Capitol. Göteborgs förening för psykoanalys och filosofi bjöd på en visning av Ruben Östlunds Turist. Efter filmen inleddes ett samtal mellan Östlund och psykoanalytiker Per Magnus Johansson. Detta inlägg kommer inledas med en recension för att sedan övergå till en analys.

”Med den här filmen ville vi uppnå två saker. Vi ville göra den mest spektakulära lavinscenen någonsin i film och öka antalet skilsmässor.” - Ruben Östlund om Turist

Den till synes perfekta klassiska kärnfamiljen: ansvarsfulla mamman, framgångsrike pappan, pojkige sonen och flickiga dottern är på lyxig skidsemester. En dag lunchar de på hotellets uteservering när en arrangerad lavin verkar spåra ur och bli oväntat farlig. Snart störtar den rakt mot dem! I ren och skär panik slår överlevnadsinstinkterna in. Mamman försöker förtvivlat bära upp sina barn och föra dem till säkerhet, medan pappan greppar sin iPhone och springer för livet. Dock visar det sig ganska snart att det inte var någon riktig fara. Pappan kommer tillbaka till familjen, de skrattar lite och snart fortsätter de med sin lunch. MEN, allt är inte som vanligt, något har förändrats avsevärt. Pappans manlighet börjar ifrågasättas och mamman vet inte riktigt hur hon ska hantera besvikelsen över makens beteende. Hur kunde han lämna henne och sina barn för sig själv och sin iPhone? 

”de man vanligtvis tittar upp emot kommer vi i denna film titta ner på”. - Ruben Östlund om Turist

Med Turist känns det som om Östlund har utvecklat sitt koncept. Fotot och kameraarbetet är mer filmiskt än vanligt och skådespelet känns mer som skådespel än fullt realistiskt. Även om den sedvanliga östlundska ångestladdade stämningen finns så är det mer avslappnat med lite mer uppenbar komisk avlastning än vanligt. När jag sett regissörens tidigare filmer har det varit som jag tjuvtittat på människor liv och hela upplevelsen har känts förbjuden, stressande och omåttligt fängslande. Så var det inte med Turist, som mer kändes som en ”vanlig” spelfilm. På gott och ont.

Turist bjöd på oväntat mycket skratt hos publiken. Vilket förmodligen berodde på den smått högtidliga stämningen av regissörens närvaro. Det fanns liksom den där speciella transliknande nästan rituella bioandan när alla skrattar åt samma skämt oavsett skämtets kvalité. Tyvärr kändes det som om biopublikens skratt stundom kom i fel rytm och på helt fel ställen, vilket snarare förstörde än förstärkte min bioupplevelse.

I det stora hela är Turist ett intressant inlägg i debatten om könsrollerna. Ifrågasättandet av mannen känns uppfriskande och annorlunda. Filmen har internationellt kallats för en konversationsstartare vilket är ett omdöme Östlund måste vara mycket nöjd med. Han fortsätter helt enkelt vara en av landets mest nyskapande regissörer.  



*** VARNING FÖR SPOILERS****

Ruben Östlund
Under samtalet mellan Östlund och Johansson berättar regissören att Turist inte bara kommenterar könsrollerna utan också bräckligheten i kärnfamiljens struktur och vilka offer barn kan vara när mamma och pappa av olika anledningar inte har tid med eller inte bryr sig så mycket om sina barn. Regissören pratade mycket om mannens hjälteroll. Att samhället fullständigt översvämmar av replikationer av den manliga hjälten. Att den manliga hjälten som ska skydda sin kärnfamilj är den mest vanligt återkommande figuren på film efter kvinnan som sexobjekt. Han menar att den universala bilden av mannen som beskyddare i krissituationer är en konstruerad bild för att kunna motivera män att gå ut i krig och är långt ifrån verkligheten. 

Östlund berättar om statistik om vilka som överlever katastrofer som skeppsbrott och 11:e september. Män är överrepresenterade, vilket tyder på att män också är mer egoistiska när det kommer till kritan och att det inte alls så ofta som vi vill tro råder någon slags kvinnor-och-barn prioritering. Utan de som överlever, överlever i regel för att de springer över allt och alla. Östlund återberättar därefter ett iranskt ordspråk, ett land han menar har blivit mer påmint om hur människor agerar i krissituationer än delar av västvärlden har och därför har en mindre förskönad idé av mannens hjälteroll i krissituationer:

”När det är vatten upp till näsan lägger mamman barnet under fötterna.”


I filmen slutskeden görs två intressanta inlägg kring könsrollerna: 
1) När familjen åker skidor i snöblandad dimma, något som pappan insisterat på trots att det verkade helt idiotiskt, och mamman försvinner. Barnen får stanna på plats medan pappan heroiskt får leta upp henne och bära henne tillbaka till ungarna. Hela familjen verkar för ögonblicket lycklig igen. Det är som om att ordningen är återställd. Den överdrivna tilltron på könsrollerna är återupprättad! 

2) När familjen ska åka buss längs en slingrig bergsväg från skidorten till flygplatsen. Busschaufförens känsla över sitt fordon är milt sagt värdelös. Mamman får panik, tvingar honom stanna bussen och öppna dörrarna och springer ut på vägen och lämnar bussen. Utan sina barn, utan sin make som denna gång är lugn och sansad. Alla passagerare utom en stiger ur. Mamman förlåts snabbt av familjen och bekanta. Hon får klappar och tröstande kommentarer. Det är okej för henne att bli rädd, men det är inte okej för pappan. 

Östlund diskuterar detta. Han har under sina visningar av filmen träffat personer som menar att mamman blir förlåten snabbt eftersom bussen var en annan situation än lavinen. Till dessa brukar Östlund fråga om det verkligen hade varit lika okej om det var pappan som sprang ut ur bussen och lämnade familjen. Då ändrar sig de flesta. Personligen tycker jag att mammans agerande på sätt och vis är värre än pappans. Eftersom bussen hade stannat och de inte längre var i någon direkt fara så var det förmodligen rädsla och inte överlevnadsinstinkter som styrde hennes agerande. Men samtidigt, eftersom hotet redan var neutraliserat var det kanske inte heller någon brådska att få av barnen. DOCK så visste hon inte när hon sprang ut att andra passagerare skulle följa med henne utan hennes vädjande till chauffören var hela tiden om att HON ville gå ut, att HON inte längre ville åka med. 

En annan bra kommentar är när pappan gråter utanför hotellrummet. Även om detta avlastas med en slags comic relief så säger han att han är ett offer för sig själv, att han hatar den del av sig själv som brutit och bryter mot diverse normer. Det finns en viss tyngd och sanning i detta som jag tror många män kan känna igen sig i. De ambivalenta känslor som uppstår mellan det man borde vara och det man är, det man borde göra och det man gör. 

För att avsluta det hela med en återkoppling till det inledande citatet av Östlund. JA, du har gjort den snyggaste lavinscenen i filmhistorien, i alla fall den snyggast jag sett. NEJ, jag har väldigt svårt att tro att antalet skilsmässor kommer öka på grund av denna film. Den är inte tillräckligt omskakande, däremot kommer den garanterat starta diskussioner mellan de som ser den.

Eric Diedrichs

fredag 19 september 2014

Ett vackert, berörande och personligt porträtt

Björn Afzelius i Tusen Bitar (2014)
Film Tusen Bitar
Regi Stefan Berg, Magnus Gertten 
Med Björn Afzelius, Mikael Wiehe, Marianne Lindberg De Geer, m.fl.
Vad Dokumentär

Jag har aldrig haft någon större relation till varken Hoola Bandoola Band eller Björn Afzelius musik. Trots detta blev jag ordentligt berörd när jag såg dokumentären Tusen Bitar som handlar om Afzelius liv. Dels för att hans musik känns ärlig och skör, dels för att hans kamp över att balansera sitt eget liv; önskan efter kärnfamiljen men dragningen mot turnélivet och kvinnorna. Problematiken framställs så äkta och slitande. Vi får se hur han gång på gång drar sig tillbaka till sin tillflyktsort på berget Barbena i Ligurien när det blir för mycket för honom. 

Mikael Wiehe och Björn Afzelius i Tusen Bitar (2014)
Filmen bjuder på ett ovanligt säkert berättarflöde, där allt förefaller så himla naturligt. Hans motsägelsefulla personlighet presenterades utan att varken vara dömande eller glorifierande (kanske lite åt de senare). Fascinerande berättelser avlöser varandra i ett harmoniskt tempo, allt från den trasiga barndomen till romansen med Kuba, från den nästintill hopplösa dragningen till kvinnorna till besvikelsen över att aldrig bli erkänd av de svenska kritikerna, från den rivaliserande vänskapen med Mikael Wiehe där Afzelius var mer av en skugga till att han själv blev Sveriges mest skivsäljande artist. Under blott 100 minuter rymmer Tusen bitar tusen bitar. 

I och med den här filmupplevelsen har jag bestämt mig för att grundligt ta mig an både Hoola Bandoola Bands katalog (det är på tiden, jag vet) och därefter vaska fram guldkornen i Afzelius diskografi. 



Eric Diedrichs

söndag 14 september 2014

The Sacrament är bara en blek tolkning av Jonestown.

Till vänster är Gene Jones som "Father". The Sacraments (2013) starkaste rollinsats.
Vad The Sacrament
Av Ti West
Med AJ Bowen, Gene Jones, Joes Swanberg, Amy Seimetz
Genre Skräck/Thriller

När ett nyhetsteam får nys om att en bekants syster har gått med i en hippieliknande sekt ute i djungeln åker de dit för att göra ett reportage. Tvärtemot deras förväntningar välkomnas de inte med fredsälskande öppna ärmar utan möts av beväpnade män som agerar portvakter. Men stämningen inne i det spartanska lägret, Eden Parish, känns närmast euforisk. Alla älskar sitt enkla liv lika mycket som de avgudar deras karismatiske ledare "Father" (Gene Jones). Gradvis minskar nyhetsteamets skepsis, men framåt nattens mörka timmar börjar sanningen skönjas. Den vänliga hippiesamlingen visar sig snarare vara ett nytt Jonestown(!). 

Det lite fel att beskriva Eden Parish som ett nytt Jonestown. Filmen är snarare ett förenklat referat av vad som hände under slutskedet i den mytomspunna sekten Jonestown, men i modern tappning. Här finns den karismatiska sektledaren (med samma fräna solbrillor som Jones hade) och den halvt om halvt hjärntvättade och livrädda skaran anhängare bestående av före detta alkoholister, narkomaner och missanpassade. Här finns också helikopterskjutningar, hintar om sexuella övergrepp och självklart, den stora finalen.

Allt är filmat med handhållen kamera för att ge en mer dokumentär och genuin känsla. Tyvärr är skådespelet inte tillräckligt bra för att ge den autentiska känsla filmen strävar efter. Den enda skådespelarinsatsen som är övertygande är Gen Jones "Father". Dessutom blir det aldrig varken särskilt läskigt eller obehagligt. Med tanke på att The Sacrament utger sig för att vara en skräckfilm och uppenbarligen är kraftigt influerad av händelserna i Jonestown borde det inte hållas igen på de galna historier som präglade den verkliga sekten, utan snarare förstärka dem, men så är inte fallet. Det som händer är bara en bråkdel av verkligheten. Det borde vara provocerande, det borde vara intressant men det är hela tiden småsegt och långtråkigt. Trist! 

The Sacrament hade varit mycket bättre om den dokumentära känslan nyttjats till fullo och om produktionsbolaget hade vågat visa det obehagliga som verkligen hände i Jonestown.



Eric Diedrichs

tisdag 9 september 2014

Silo

Försenad till samma jobbintervju fastnar en kostymnisse och en hippie i hissen. De kommer båda att inse hur två främmande människor kan påverka varandra mer än någon av dem kunnat föreställa sig. 

Min dramakomedi är ett bidrag till årets TellUs Filmfestival-tävling i Småland. 

Kolla in filmen och tycker du om den får du gärna rösta på den! Röstningen hittar du genom en av flikarna på hemsidan där det står "Rösta på bidrag."

Vinnaren går vidare till en riksfinal och vinnaren där får sin kortfilm visad på bio. 

Go Silo! 

http://film.reaktorsydost.se/movie/show/id/273

Axel Diedrichs

torsdag 28 augusti 2014

Klassisk deckare med mord, girighet och lögner

José Coronado som hårdkokt mordutredare med mäktig mittbena och Hugo Silva som mordmisstänkt i The Body (2012).

Vad The Body (org. titel El cuerpo)
Regi Oriol Paulo
Med José Coronado, Hugo Silva, Belén Rueda, m.fl.
Genre Thriller/Mystery

Den framgångsrika företagskvinnan Maykas kropp försvinner från bårhuset samma dag som hon dött av en plötslig och mystiskt orsakad hjärtinfarkt. Hennes yngre make (Hugo Silva) kallas till bårhuset på förhör av en stenhård kommisarie (José Coronado) med kammad välmående mittbena och blazer. Maken är med rimliga själ huvudmisstänkt för att först ha mördat sin förmögna hustru och sedan rövat bort henne från bårhuset för att kringå risken att dödsorsaken ska avslöjas under obduktionen. Frågan är dock om allt verkligen är så enkelt och glasklart som polismannen verkligen tror. Snart vevas en klassisk och spännande historia om mord, kärlek, girighet och lögner igång.

Filmen är till största del mycket underhållande. Snabba vändningar, snygga tillbakablickar och spännande intriger avlöser varandra i högt tempo. Personligen har jag nästan alltid svårt för tillbakablickar i film eftersom jag upplever att de förstör flödet. De känns som billiga knep för att ge snabba förklaringar till varför saker sker eller som lata metoder för att förklara en karaktärsbakgrund och varför denne reagerar som han eller hon gör i nästa emotionella stund. I The Body funkar det ändå, det passar filmens höga tempo och paradoxala ”no-brainer” stuk. På tal om ”no-brainer” kom jag att tänka på ett litet problem med filmen som man bara måste köpa för att gilla den. Filmen är på konstruerad på så sätt att åskådaren ska undra men aldrig fundera. Börjar man luska lite i historien känns den snabbt väldigt bräcklig och ologisk. 

Belén Rueda som Mayka och Hugo Silva som hennes make Álex i The Body (2012).

Det huvudsakliga problemet med The Body, är att upplösningen känns alldeles för otrolig och för konstruerad. Det som skulle kunna vara en stark ”aha-upplevelse” faller i mina ögon pladask. Det blir mer som en parodi på en Agatha Christie-uppgörelse än den skarpa vändning som förväntas. Tråkigt! Men med tanke på den tidigare page-turner-underhållningen och nöjet att se Belén Rueda (Barnhemmet), med sin särskilda charm, i rollen som Mayka får filmen en trea i betyg, en svag sådan, men likväl en trea.


Eric Diedrichs

tisdag 26 augusti 2014

Boyhood: en av Way Out Wests starkaste upplevelser

Ellar Coltrane som Mason i Boyhood (2014)
Film Boyhood
Regi Richard Linklater
Med Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Ethan Hawke, m.fl.
Genre Drama

Som besökare på årets upplaga av Way Out West hade jag nöjet att fånga svensk smygpremiärvisning av Richard Linklaters mycket omtalade och i stort sett unisont dunderhyllade BoyhoodDet är sällan man funderar på att se något klockan tio på morgonen mitt under en festivalhelg, och framför allt inte en dramafilm på nästan tre timmar, men när resten av staden så smått börjat korka upp sina återställare så slog sig en medveten skara ned i biofåtöljerna.


Filmen är ett ambitiöst projekt, inspelat med samma skådespelargäng, till och från, under hela tolv år, vilket gör att tittaren för ovanlighetens skull får följa karaktärernas åldrande sömlöst under filmens gång. I centrum står Mason (Ellar Coltrane), vars uppväxt vi får följa från det att han är sex år och går i första klass, till det att han är arton år, tar studenten och flyttar hemifrån för att börja på college. Familjen består i övrigt av den två år äldre systern Samantha (Lorelei Linklater, regissörens egna dotter) och den ensamstående modern Olivia (Patricia Arquette), vars kamp för att ta familjen igenom skilsmässor, studier och dålig ekonomi illusteras väl. Ethan Hawke gör en fantastisk roll som deras charmige, kringflackande, smått instabila musikerfar Mason Sr. som efter ha flytt ansvar, försöker lappa ihop relationen med barnen igen. Det märks att skådespelarna har haft tid på sig att bygga upp en stark kemi, då samspelet känns väldigt naturligt.

Originaltiteln var tydligen ”12 Years” vilken fick överges för att undvika förvirring med 12 Years A Slave. Vilket känns nämnvärt eftersom originaltiteln illustrerar att filmen inte bara handlar om en pojkes utveckling utan alla karaktärer får fokus och är intressanta. Filmen hade likaväl kunnat heta något som ”Family” eller ”Life”, då den beskriver sådana bredare teman.


Ellar Coltrane, Ethan Hawke och Lorelei Linklater i Boyhood (2014).
Berättelsen är simpel, om en egentligen ganska vanlig familj idag. Filmens storhet ligger i det lilla och enkla; i livets ständiga, vindlande flöde, i de ögonblick vi alla säkert har varit en del av, och känner igen oss i. Det är förståeligt att avsaknaden av det lite mer storslagna kan slå bort vissa tittare, och visst, det är sparsmakat med stunder som verkligen hettar till, men för mig så ligger det inte filmen i fatet, utan det är snarare passande för en spegling av livet självt.


Boyhood är sammantaget en välskriven, mänsklig och charmig film med många skratt och ett stort hjärta. Den bjöd på, för min del, en av Way Out Wests starkaste upplevelser. Trots sina 165 min, kändes den inte långsam eller tråkig. Väl värd ett biobesök i höst.

Biopremiär 26 september i Sverige.

Betyg blir mellan fyra och fem med plats för eventuell femma efter omtittning om en månad igen.


Alexander Odstam

torsdag 21 augusti 2014

Dags att lämna över kronan, Chan-wook Park.


Vad  Mother (org. titel: Madeo)
Regi John-ho Bong
Med Hye-ja Kim, Bin Won, Ku Jin, m.fl.
Genre Thriller/drama

Ännu en genial originell Sydkoreansk thriller, åh vad glad jag blir!

En moders mentalt handikappade son blir åtalad för mord på en flicka. Något som är helt otänkbart för modern. Hennes son skulle ju aldrig ens göra en ”water bug” förnär. Problemet är att polisen har hittat en golfboll med sonens signatur på mordplatsen. Beviset känns tydligt nog för hela stan förutom mamman. Desperat att bevisa sin sons oskyldighet ger hon sig ut på en personlig jakt efter den riktiga mördaren. 

Redan i filmens första tio minuter med det inledande drömska klippet där modern dansar på ett sädesfält, följt av den fantastiska öppningsscenen, sätts en innovativ, intelligent och harmonisk dualistisk känsla av rå realism och mystik. Det står klart från första stund att detta kommer bli en stark och spännande filmupplevelse. Och det blev det. 


Det är svårt att tro att detta är Hye-ja Kims (modern) första huvudroll i en storfilm. Hon är helt fantastisk, en ny favorit helt enkelt. Allt skådespel är i världsklass, men Kim sticker ut utöver det vanliga. Hennes dynamiska känsloladdningar: den kontrollerade återhållsamheten i kontrast mot det råa avskalade skådespelet är underbart. 

Tre saker som gör Mother ovanligt bra
1) Hye-ja Kims skådespel. 
2) Det spännande och täta berättandet. 
3) Det fantastiska fotot.



Den största svagheten jag kommer på och som också snuvar filmen från en femma i betyg, är att det aldrig blir någon riktigt stor aha-upplevelse mot slutet. Visst vänds det på steken ett par gånger, som det så ofta gör i Sydkoreanska filmer, men det är inte så effektivt som jag blivit bortskämd med. Utöver denna petitess är Mother en suverän thriller.

Avslutningsvis kan jag bara konstantera att John-ho Bong bevisar att Memories of Murder inte bara var en lyckoträff. Han är Sydkoreas främsta thrillerskapare, Chan-wook Park (Oldboy, Hämnarens resa), det är bara att lämna över kronan. 




Eric Diedrichs