Costa Brava, Libanon (2022)
Ett välspelat relationsdrama om en familj ställd inför ett yttre hot.
"Costa Brava, Libanon" är regissören Mounia Ails andra långfilm och är en slags David och Goliat-berättelse om en familjs kamp mot en soptipp som är på väg att förstöra deras hem. Filmen har redan mottagit en hel del priser världen över och fredagen den 21 januari är det dags för svensk biopremiär.
Familjen Badri har flytt storstadsstressen i Beirut och bosatt sig på en gård ute på landet där de lever ett stilla liv. Detta förändras dock abrupt en dag då landets president själv kommer och inviger en ny soptipp precis utanför deras mark. Han håller ett tal där han dyrt och heligt lovar att det ska bli en återvinningsanläggning av toppklass. Detta visar sig ganska snart vara inget annat än ett taktiskt drag från presidenten inför kommande val, eller rent skitsnack med andra ord.
I takt med att soporna kommer närmare och närmare familjen Badris gård och till slut även in på deras tomt uppstår oväntade konflikter inom den tidigare harmoniska familjen. Detta på grund av att alla reagerar så olika på det annalkande sopberget. Walid gör allt han kan för att få övriga landet att se vad som pågår runt deras gård, hans fru Souraya börjar mer och mer längta tillbaka till sitt gamla liv i Beirut medans deras dotter Alia mest står och trånar efter en av arbetarna på tippen. Dessa skiftningar innebär en nästan större prövning för familjen Badri än soptippen i sig.
"Costa Brava, Libanon" är en film om en familj som hanterar ett annalkande hot. Störst fokus ligger dock på hur relationerna inom familjen påverkas av detta. Jag skulle vilja dra en parallell till Lars von Triers Melancholia där vi också får följa en liten klick människor och hur de reagerar på vetskapen om en yttre hotbild. Ett lite mer extremt fall i just Melancholia men ändå samma typ av premiss.
Filmens skådespelare lyckas på ett mycket bra och trovärdigt sätt att porträttera en familjekonstellation. De förmedlar gradvis de konflikter som uppstår mellan familjemedlemmarna under filmens gång. Först med små subtila gester och senare på ett mer utåtagerande sätt i takt med att frustrationen växer mellan filmens karaktärer. Fantastiska skådespelarprestationer med andra ord som utan tvekan är filmens största styrka.
Med dessa starka skådespelarprestationer hade filmen lätt kunnat fungera som ett rent relationsdrama. Här har vi ju även hotet från soptippen som närmar sig vilket tillför en extra dimension och ger filmen lite extra spänning och ett driv framåt, vilket hjälper till att hålla uppe intresset för Costa Brava, Libanon under hela filmens speltid.