Departure (säsong 1, avsnitt 1-2)
Dussinthriller med viss puls
Tempot är rasande högt när ett försvunnet plan ska hittas. Tyvärr lyckas inte serien något vidare med landningen.
När ett passagerarplan mystiskt försvinner över Nordatlanten kallas utredaren Kendra Malley (Archie Panjabi) in för att leda sökandet och ta reda på vad som låg bakom försvinnandet. De två första avsnitten av den kanadensiskbrittiska serien Departure är en tyvärr en studie i gamla klyschor och karaktärer som ekar tomt.
En stor del av avsnitten utspelar sig i sådana där kontorsrum som endast tycks existera i thrillers. Människor står samlade runt en stora skärmar som alla har löjligt pedagogiska Power Point-liknande program installerade, redo att på ett nästan magiskt sätt förklara saker och ting. Ikoner, ljud och symboler är perfekt anpassade för att så snabbt som möjligt driva handlingen framåt.
Någonstans i bakgrunden lullar Christoffer Plummer runt för att sporadiskt dyka upp i någon minut eller två i en slags chefsroll som inte direkt utmanar hans skådespelartalanger. Han är minst sagt bortkastad här, eller så får han mer att tugga i kommande avsnitt.
Om det är någonting som Departure har så är det tempo (och det är troligtvis det som ändå lyckas lyfta serien till ett mediokert godkänt). Karaktärer tycks nästan teleporteras runt i London för att dyka upp på den plats där intrigen säger åt dem att vara. De dyker upp, säger något dramatiskt för att sedan rusa visare till nästa scen.
Över hela serien vilar en ljudmatta som pulserar som om den vore komponerad av Hans Zimmer-junior. På det högteknologiska kontoret ljuder samma ringsignaler som har använts sen Jack Bauers och 24:s dagar. För någon som sett många TV-thrillers är mycket av innehållet bekant.
LÄS OCKSÅ: 5 thrillers som egentligen är skräckfilmer
Repetitivt och osäkert
Många av scenerna går dessutom i samma stuk: Våra hjältar stöter på motstånd, försöker lösa det, någon får en snilleblixt och alla rusar till datorerna där miljoner knapptryck genomförs innan nästa del i intrigen tar vid. Det tycks också vila en slags osäkerhet över avsnitten som tydligast manifesteras i de konstanta tillbakablickarna som bryter upp var och varannan scen. Oftast är det dessutom klipp från scener vi bara såg för kanske 10-15 minuter sen. Snälla, jag är smartare än så.
Mitt i allt detta finns Archie Panjabi som gör sitt bästa för att ge djup åt sin huvudroll, Kendra, som med sin trasiga familjesituation är den karaktär som i de två första avsnitten visar en tillstymmelse till djup.
Kanske lyckas "Departure" lyfta längre fram och för de som uppskattar thrillers med högt tempo och som inte stör sig på alla klyschor, kanske det finns något att hämta här.
Säsong 1 och 2 av serien finns nu tillgängliga att streama på C More.