Recension: Shantaram (säsong 1)
Utdragen filmatisering av älskad tegelsten
Bästsäljaren "Shantaram" har blivit TV-serie med Charlie Hunnam i huvudrollen. Filmtopps Eric Diedrichs tycker att det är välgjort men på tok för långrandigt.
Gregory David Roberts otroliga roman Shantaram har sedan 2003 befunnit sig i vad som kallas för "The Development Hell" – ett slags limbo för Hollywoodprojekt som aldrig blir av. Men som Sean Connery fick lära sig när han återvände till Bondvärlden 1983, man ska aldrig säga aldrig.
Vad som gör romanen otrolig är dock inte dess långa resa till TV-rutan, utan dess närmast Baron von Münchausen-artade natur. Författaren – en före detta heroinist och bankrånare som rymde från kåken och flydde till Bombay för att bli läkare i slummen – har i olika utsträckning hävdat att det som sker i bokens 1 000 sidor är hämtat från hans egna liv. Oavsett hur mycket som är sant eller inte bjuds det onekligen på en hejdundrande samling häpnadsväckande historier med livfulla karaktärer av den extrema sorten.
Skitiga poliser, femme fatales och galna sidospår
Rollen som David Roberts (eller Lindsey som det står i det falska passet) görs av Charlie Hunnam, som stortrivs med att få spela på den stora trumman. Han uppslukas i en värld kantad av skitiga poliser, femme fatales och galna sidospår – ofta tillsammans med sin sidekick Prabaker (Shubham Saraf), en hustler från slummen. Andra bärande roller görs av halvsvenskan Elektra Kilbey och fransyskan Antonia Desplat.
Det är ett ambitiöst och romantiserande projekt som ekar av den gamla skolans Hollywood. Problemet är bara att historien känns utdragen redan efter några avsnitt, och då skildrar hela den första säsongen bara bokens första 250 sidor. Att berätta Shantaram i en långfilm hade aldrig gått, men kanske hade den gjort sig allra bäst som miniserie.
Charlie Hunnam är som klippt och skuren
Samtidigt finns det en hel del att gilla. Charlie Hunnam är utmärkt i huvudrollen och frågan är om någon annan hade kunnat göra den bättre. Likaså finns det en genuint fin, om än många gånger uppläxande bromance, i Lindsey och Prabakers relation. Vissa har kritiserat Lindsey för att vara något av en white savior och även om det är lätt att dra i de växlarna tycks poängen många gånger vara det motsatta – Lindsey vill göra rätt, men vägrar att lyssna och förstå den inhemska kulturen, vilket snarare skapar problem. Om och om igen.
I det stora hela är Shantaram värd en chans – inte minst för den imponerande rekonstruktionen av 80-talets kaotiskt Bombay – fast nästa säsong måste bjuda på ett mer fokuserat berättande för att åtminstone behålla mig som tittare.
”Shantaram” har premiär på Apple TV+ den 14 oktober.