Aalto (2020)
Att designa utifrån människan.
Böljande linjer och landskapsförankring är två saker som kännetecknar Alvar Altos arkitektur, men den består också av så mycket mer.
Mina föräldrar fick en Savoyvas i julklapp när jag var liten. Den klassiska vasen som formgavs av Alvar och Aino Aalto 1936 och skulle likna "vattnets vågor". Men det visste jag såklart inte då och tyckte bara att den såg cool ut, vilket jag visserligen fortfarande tycker. En tidlös och modern design trots att det är 85 år sedan den skapades.
MER LÄSNING:
I Virpi Suutaris Aalto får vi genom en rad brev mellan Alvar och frun Aino följa deras kärleksresa och skapande av en arkitektur som aldrig slutade att provocera. Dokumentärfilmen visar en intim bild av det skapande paret och en sida av den ikoniska arkitekturen som i alla fall inte jag kände till, nämligen den kvinnliga.
Alvar och Aino gifte sig 1924 och upplevde både barn och otrohet tillsammans. Det hymlas inte om att Alvar var en flörtig typ som hittade nya kvinnor i varje stad han besökte under sina jobbresor medan Aino var hemma i Finland och tog hand om barnen.
Aalto handlar nog till viss del om att lyfta fram Aino ur skuggan bakom Alvar och visa att hennes del i företaget var betydligt större än att endast tituleras "Alvar Aaltos fru".
Jag vill påstå att Aino är det mest intressanta med den här dokumentären. Det är någon form av mystik kring henne som fängslar mig, lika mycket som det fängslade Alvar, och trots hans charm och kreativitet, så är den mystiken nog kärnan till varför de blev så stora. Efter Ainos död 1949 ändrades Alvars formspråk och så gör även dokumentären som därifrån istället handlar om en sörjande man och hans spirande bitterhet.
MER LÄSNING:
"Aalto" är en välkomponerad dokumentärfilm som egentligen passar vem som helst, på samma sätt som arkitekturen designades utifrån människan och vad som fanns tillgängligt. Det är oerhört fascinerande att höra historien bakom och samtidigt se mängder med fantastisk arkitektur.
För fler recensioner --> Scrolla vidare!