Barndomsfavoriter – håller Grinchen (2000) idag?
Är Grinchens julhat fortfarande storartad underhållning?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller svettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa artikelserien Barndomsfavoriter - håller de idag tar avstamp.
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Skitåret 2020 närmar sig sin efterlängtade final, men först ska vi mysa i julmånaden genom att plöja film på löpande band. Vi på Filmtopp passar därför på att beta av en riktig barndomsklassiker med jultema: Grinchen från 2000. I titelrollen som den julhatande gröngölingen ser vi Jim Carrey och bakom kameran agerar Ron Howard kapten. I övriga roller ser vi bland andra Taylor Momsen, Jeffrey Tambor och Christine Baranski.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!
FLER BARNDOMSFAVORITER:
All hail king Carrey!
Vad mina barnögon såg: Jim Carrey var den komiska herren på min barnsliga täppa. Tack vare humoristiska kärnvapen som The Mask, Dum och Dummare och Ace Ventura kröntes han illa kvickt till konung över mina populärkulturella domäner. Grinchen var givetvis inget undantag. Med sin uppskruvade, högenergiska och fullständigt urladdade prestation blåste han liv i det tjocka sminket och gröna kroppsbehåringen – skrattfesten var ett faktum. Grinchen var en tour de force signerad kung Carrey.
Vuxenblickens dom: en del karaktärer är synonyma och omöjliga att särskilja från skådespelarens prestation. Jim Carreys Grinchen tillhör utav tvivel den skaran. Ron Howards tolkning av Dr. Seuss odödliga saga vilar nästan uteslutande på Carreys maniska axlar och raderar du komikern ur ekvationen faller formeln ihop likt ett korthus i en tornado. Carreys mimik, röst och fysiska varelse är Grinchen – punkt slut.
Moralkakor – smaskens eller sötsliskigt?
Vad mina barnögon såg: undertecknad var måhända ingen toppkonsument av tunga, existentiella kulturyttringar men budskap gick banne mig fram. Jag smaskade i mig moralkakor på löpande band när Grinchen dukade till bords. Tårarna flödade under Cindys melankoliska "Where are you Christmas?"-dänga och huvudpersonens resa slog knockout på mig.
Vuxenblickens dom: moralkakor hör genren till. En julfilm utan moralkakor är som en Keanu Reeves-rulle utan träigt skådespeleri. I Ron Howards nytolkning av Grinchen fungerar det alldeles ypperligt. Budskapet sitter som en smäck och, precis som vår gröna huvudperson, expanderar mitt hjärta tre gånger sin storlek under Howards 104 minuter långa fabel. Skämskudde riktar jag dock mot Anthony Hopkins slöa voice-over som smakar fränt av bedövningsmedel.
Ett visuellt partaj!
Vad mina barnögon såg: barnögonen var knappast utrustade för några djuplodande filmiska analyser. Jag tyckte det var fräckt med datoreffekter, vilket det fanns en del att avnjuta i Grinchen, och Jim Carreys sminkning var tuff. Staden Whoville såg ut som en gemytlig plats och Grinchens lya var som ett pojkrum hämtat ur mina vildaste drömmar.
Vuxenblickens dom: Howard navigerar Grinchens visuella partier alldeles fantastiskt. Regissören nyttjar CGI där det inte finns något praktiskt alternativ och låter istället scenografi, rekvisita, kostymer och smink formulera det visuella språket. Resultatet? Ljuvligt. Howard lyfter Whoville ur sagans blad och en livs levande fabel är ett faktum. Grinchens hemvist är en ren fröjd att vila sina cinematiska ögon på och känns friskt inspirerat av Tim Burtons tidiga CV. Grinchen är ett visuellt partaj som blandad modern och klassisk filmkonst med toppbetyg.
Domen: håller Grinchen idag?
Vuxencynismerna får erkänna sig besegrade, överkörda och pulveriserade: Grinchen är en alldeles ljuvlig julfilm och står sig som en utav mina favoriter. Carrey levandegör sin håriga kroppsstrumpa och når kanske sin karriärs crescendo i sin gestaltning av den julhatande gröngölingen. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att ingen annan hade kunnat spela Grinchen än just Carrey.
Filmen är dessvärre inte utan fläckar – Howard villar stundtals bort sig i berättandet och Hopkins voice-over känns rätt oinspirerad. Detta är dock petitesser i sammanhanget. "Grinchen" håller och levererar julstämning som får det mest inbitna hjärta att expandera.
För mer läsning --> Scrolla vidare!