Regissören Daniele Luchetti om Min fantastiska väninna
”Min entusiasm för att ta mig an projektet kom från kärleken för Elena Ferrantes böcker”
I tredje säsongen av "Min Fantastiska väninna" utforskar seriens nya regissör Daniele Luchetti, 61, irrationell kärlek, vänskapens baksida och 70-talets mansideal i ett alldeles särskilt land.
Solens strålar ger färg och doft till de magnifika träden som blomstrar längst Gibraltargatan. Under vintern tas de grå skepnaderna längst vägen för givet, men i dag har stammarnas vackra grönska återfått min uppmärksamhet. Sommaren har till slut gjort sin efterlängtade entré efter en vad som i vanlig ordning känts som en oändlighet av mörker och kyla. Jag sitter på ett litet café när Daniele och jag talar med varandra.
TV-serien Min fantastiska väninna baseras på romansviten Neapelkvartetten av Elena Ferrante, en pseudonym den än i dag anonyma författarinnan skriver under. Men inte ens efter den här intervjun ska jag komma närmare sanningen om vem det faktiskt är som ligger bakom denna storslagna romanepos i fyra delar, vars internationella framgång banat vägen för HBO-serien på neapolitanska. Den tredje säsongen, Those Who Leave and Those Who Stay, fick premiär i februari och i den leds vi vidare av en grånande Elena Greco, som läser medan hon skriver historien om en komplicerad vänskap. Om en väninna, bundsförvant, fiende och konkurrent.
Den första säsongen regisserades av Saverio Costanzo, medan den andra regisserades i samarbete med Alice Rohrwacher. Varifrån kom din entusiasm för att axla och ta över rollen som regissör för Min fantastiska väninna?
– Jag behövde inte kontemplera över saken eftersom jag själv följt och beundrat serien sedan länge, valet var enkelt. Det var närmare sex år sedan som jag läste böckerna, vilket är viktigt. Vi är helt klart olika regissörer, men förenas i vår kärlek för den här typen av litteratur. Att vara lojala och trogna till Neapelkvartetten var vi hursomhelst eniga om. Min entusiasm för att ta mig an projektet kom från kärleken för Elena Ferrantes böcker.
Ibland när vi ser en TV-serie blir det märkbart att det funnits ett litterärt verk skaparna behövt förhålla sig till, på gott och ont. Var det svårt att ta sig an ett så älskat verk och anpassa berättelsen efter formatet? Hur involverad var Elena Ferrante i produktionen?
– När jag anlände till inspelningen fanns ett färdigt manus, skrivet av Saverio Costanzo, Laura Paolucci, Francesco Piccolo och av böckernas författare. För mig som regissör, ett stundvis intensivt åtagande, var det viktigt att gestalta tidseran på trovärdigt vis, den tredje säsongen utspelar sig på 70-talet och det behövde vi tillsammans fånga på vita duken. Jag var ung under den här tiden, men jag minns när färg gjorde entré i filmerna på bio och ett sådant kärt minne är inte oviktigt. För att kunna iscensätta 70-talet behövdes mer än utsvängda jeans, demonstrationståg och välvald musik som får oss att minnas. Vi behövde använda oss av knepen och sättet att filma från den tiden: handhållen kamera, användandet av naturligt ljus men även spontaniteten och farten. Sedan talade jag även med författaren av böckerna.
"Förföljs återigen av männens dömande och befallande blickar"
Ödet har haft olika planer för Raffaella "Lila" Cerullo och Elena Greco, väninnorna som växte upp tillsammans i efterkrigstidens fattiga och våldsamma Neapel där döttrar befinner sig längst ner i näringskedjan och utbildning kostar pengar. Elena har blivit akademiker, gift med med lektorn Pietro och tillsammans med barnen lever de ett till synes sorglös familjeliv i Pisa. För den intellektuella men komplicerade Lila vankas istället ett bitterljuvt återseende av Neapel, där tiden står still. I sina gamla hemkvarter förföljs hon återigen av männens dömande och befallande blickar.
Vad är det som hindrar Lila från att uppnå den karriär och frihet som Elena åtnjuter?
– Vänskapen mellan Lila och Elena är komplicerad. De är oskiljbara men samtidigt helt olika, bästa vänner men också bästa fiender. Ett ständigt narrativ i dessa fyra romaner som vi utgår från är huvudkaraktärernas relationer till män, vilket i sin tur år kopplat till relation till deras fäder. I första delen kastar Lilas far ut henne ur fönstret, han är en våldsam man som förminskar henne, vill bestämma och ger blanka fan i att hon är en naturbegåvning. De är lika gamla och kommer från samma kvarter men Elena har försprånget som är en bra fader. Han står alltid på sin dotters sida, han stöttar henne, uppmuntrar hennes att studera på universitetet. Han är stolt över sin dotter, den kärleken är ovärderlig för ett barn.
Min Fantastiska Vännina är, som så mycket italiensk film, en konstnärlig såväl som politisk produkt. Här skildras de studentuppror som ägde rum på italienska universitet men även på lärosäten runtom i västvärlden med symbolåret 1968 som start. Vi rycks med i demonstrationstågens skaller för kollektivet, solidaritet med tredje världens folk, mot kapitalism och imperialism världen om. Krav på jämlikhet för kvinnor, frigörelse, erkännande och respekt på arbetsplatsen. Livet ska inte handla om överlevnad utan om självförverkligande, tradition är passé och människan ska få blomma ut i frigörelse långt bort från de materiella förhållanden som hållit henne inlåst.
Charmar, vänstrar och förför
Vad som däremot möjliggörs i den nya moderna världen ställs mot vad som går förlorat när Elenas gamla ungdomsförälskelse Nino Sarratore dyker upp. Förnuft sätts mot känsla i en irrationell kärlek där känslan slutligen vinner då Elena berättar för barnen att hon och Pietro ska separera, att hon ska lämna familjen för Nino.
Kan vi kalla deras kärlek för irrationell?
– Det är en väldigt bra fråga. Huruvida omdömeslöst eller inte var Elena övertygad om att hon älskade Nino. I litteraturen, som hon och alla studenter läste under dessa år, betraktades att lämna ett äktenskap eller sin familj som en revolutionär sak. Elena uppfattar samtidigt det som att hon levt i Lilas skugga, hon förföljs av känslan att vara sekundär. Avundsjuka är inte något som vi människor gärna talar om. Nino, som tidigare enbart visat intresse för Lila, dyker plötsligt upp i Elenas liv samtidigt som frigörelse och självförverkligande är tidsandans sanningar. Hon är akademikern som blev kär i revolutionären.
Nino är en revolutionär men även en hopplös kvinnokarl. Precis som sin far utgör han en tämligen deprimerande porträttering av en känslomässigt otillgänglig man som charmar, vänstrar och förför utan hänsyn. Hur ska vi känna inför en karaktär som Nino?
– Varför betedde sig Nino på det här viset? Svaret är sammanflätat med tidsandan. Att vara romantiskt involverad med flera kvinnor samtidigt, att han kärleksbarn utanför äktenskapet, betraktades som maskulint. Att ha ett brett kärleksliv, fastän du i själva verket är deprimerad och beroende av bekräftelse, var förenligt med 70-talets mansideal. När jag läser responsen på säsongen från Twitter i USA är terminologin som används för att beskriva Nino och den tidens romantiska relationer helt rätt, men så öppet talade vi inte på 60- och 70-talet. Hur ska vi känna inför en karaktär som Nino? Vi bör reflektera, därför Nino är en man också av vår tid också. Patriarkatet var starkt då och är än i dag.
Varför lämnar Elena en god make som Pietro för en svindlare som Nino? Varför är Carrie Bradshaw otrogen mot en bra man som Aidan för en oberäknelig skitstövel som Mr. Big? Varför envisas vi gång på gång med dessa omdömeslösa och dåliga beslut om att närma oss elden? För HBO är det irrationella ett klart återkommande tema, varesig det handlar om sjuttiotalets Neapel, Sex and the City eller det freudianska pusselspelet som är The Sopranos.
Daniele ler däremot hemligheetsfullt. Huruvida irrationella, omdömeslösa eller dumdristiga vi människor än är har han lyckats göra oss än mer involverade, engagerade och villiga att moralisera dessa fiktiva karaktärers liv än någonsin. Den tredje säsongen av Min Fantastiska vännina är gripande, intelligent och vacker. Skådespelarna, flera helt utan erfarenhet, har uppenbarligen roligt i ett drama som blomstrar till tonerna av Neapelbuktens vågor, italienska schlagerpärlor och spektakulärt soundtrack av Max Richter.
Hur var det att arbeta med Margherita Mazzucco (Elena) och Gaia Girace (Lila)?
– Gaia och Margherita är oerhört talangfulla. De är, precis som sina karaktärer, två mycket olika människor men även olika som skådespelare. Gaia har en tydlig uppfattning om vem hennes karaktär är, i Lila har hon funnit en sådan evighet som faktiskt gör det svårt Gaia att stiga ur karaktär. Som regissör behöver du ta ett steg tillbaka och respektera en sådan rollgestaltning, arbeta med det, dra nytta av det. Margherita är väldigt öppen och sällskaplig, hon jämför och diskuterar med de andra skådespelarna om deras karaktärer för att själv fullt kunna begripa sin roll i dramat. Det är oerhört svårt att spela en karaktär som Elena, som ofta är tystlåten och passiv, eftersom det kan uppfattas som uttryckslöst. Medan Lila behöver spraka loss som en eldstorm tar Margherita sig an en oerhört komplex karaktär som växer allt eftersom.