VFW (2019)

Jag brukar tänka att man kan dela in filmer som använder sig av grafiskt våld i två kategorier. Dels de som för att på ett utförligt sätt visa vilka grymheter människor kan utsättas för, som i årets fasansfulla The Painted Bird (2019). Denna typ av våld finns det såklart ingen njutning i att ta del av, men oftast fyller det en funktion – exempelvis att visa vilka svinerier nazisterna gjorde sig skyldiga till under andra världskriget. Det behöver ses för att inte glömmas.

Sedan har vi den andra kategorin: det estetiska våldet som är underhållande, spännande och befriande att ta del av. Två ypperliga exempel är Quentin Tarantinos Inglourious Basterds (2009) och mästerverket Once Upon a Time in Hollywood (2019), liksom Sam Peckinpahs Det vilda gänget (1969). Dessa regissörer har full koll på hur våld kan användas för att underhålla publiken.

Filmen VFW, som nyligen släpptes på VOD här i Sverige, hör definitivt till den senare kategorin. En löjligt blodig rulle som exploaterar våldsamheter på ett både komiskt och nervkittlande sätt. 

MER LÄSNING:

11 karantänfilmer att se i karantän

Handlingen följer ett gäng krigsveteraner, som samlats för att fira Freds (Stephen Lang) födelsedag i sitt klubbhus. En epidemi har satt sina tänder i staden och de flesta har fallit offer för en ny, superpotent drog. För de åldrade veteranerna tycks klubbhuset vara den sista tillflyktsorten, där de kan isolera sig från alla jävligheter som sker utanför.

Men plötsligt stormar en ung tjej (Sierra McCormick) in i baren, på flykt från en hänsynslös langare som hon stulit ett stort parti knark från. Åldringarna bestämmer sig för att hjälpa henne. Vad som såg ut att bli en fyllekväll med gänget utmynnar istället i en galen överlevnadskamp mot horder av våldsamma vettvillingar med drogabstinens. 

Veteranerna känner sig mer levande än på länge. 

Denna bisarra situation tvingar veteranerna att återanvända kunskaper som gjorde att de överlevde alltifrån Vietnam till Korea. Det som är kul (och en smula rörande, tro det eller ej) är hur de på detta sätt går från att vara försupna gamlingar till att bli mer levande och energiska än på länge. Genom att slå, skjuta och såga ihjäl alla som kommer i deras väg knyter de an till och väcker liv i begravda känslor. Förutom att vara jäkligt underhållande, tjänar våldet på så vis ett syfte: nödga huvudkaraktärerna att genomgå ett slags katharsis.

Det är erfarna skådisar, exempelvis Stephen Lang och William Sadler, som på ett självklart sätt levandegör sina karaktärer. Efter bara några minuter med herrarna är man som tittare helt övertygad om deras känslomässiga band. Det känns självklart att de hängt ihop sedan 60-talet. Gruppkemin är spot on och dialogen är dessutom uppfriskande ofiltrerad. 

Filmen ackompanjeras av Steve Moores pulserande soundtrack. Genom att varva melodiösa syntslingor med tung hårdrock skapar han ett intensivt stycke musikkonst som går hand i hand med filmens visuella estetik. 

Och en slutsats man kan dra av filmen är att en födelsedag inte alltid blir som man tänkt. För Fred utmynnade firandet i en kamp om liv och död. Frågan är dock om han nånsin fått en bättre present?

För fler recensioner --> Scrolla vidare!