The Lodge (2020)
Skräck med mosande tyngd.
"The Lodge" är en stämningsfull och smygande skräckis om djupt begravet trauma. En expedition i psykets sumpigaste kloak.
I "The Lodge" spenderar syskonen Aiden och Mia en helg tillsammans med deras blivande styvmor Grace, medan pappa Richard är iväg på arbete. Det är första gången de ses och hans önskan är att de ska komma varandra närmare. Men snart förstår barnen att den främmande kvinna de tvingas spendera tid med har svåra problem, som förvärras drastiskt när konstiga saker börjar hända dem.
Upplägget känns bekant, inte minst för regiduon Severin Fiala & Veronika Franz själva, som gjort den österrikiske skräckisen Good Night, Mommy (2014) där skräcken också bygger på en skev moder. En annan referens som dyker upp är M. Night Shyamalans comebackfilm The Visit från 2015.
Men vad som görs annorlunda i The Lodge är det uppfriskande valet av berättarperspektiv. Här följer vi inte i första hand Aiden och Mia, utan det är främlingen Grace (klanderfritt spelad av Riley Keough) som är vår huvudperson. En utmaning många manusförfattare hade väjat för. Och det är en spännande resa, för precis som barnen vet vi inte särskilt mycket om henne – förutom att hon som flicka var den enda överlevaren i ett massjälvmord genomfört av en kult hon tillhörde. Hennes trauma är vad som kommer att välta deras stilla tillvaro i snöstugan till en rubbad och olycksbådande upp-och ner-värld.
The Lodge är en subtil rysare som likt en annan uppmärksammad skräckis, The Witch, fokuserar på bildberättandet framför något annat. Och fotot här är nästan oförskämt snyggt. Kubrick-stilistiskt, ger det oss symboliker och ledtrådar att grubbla på, samtidigt som tekniken är vidunderlig. Ihop med en ambivalent ljudbild är spänningen ständigt krypande. The Lodge rör sig sakta, men kommer fram med en mosande tyngd. Som asfaltspressen i Roger Rabbit.
Vill ha mer av Richard Armitage
Jag hade länge en agenda mot Richard Armitage efter The Hobbit-filmerna, där han spelar dvärgstjärnan Thorin. Han är så satans tråkig i den rollen. Men var förstås tokigt placerad snarare än dassig. Hur som helst är han storartad i Netflix kriminalare The Stranger och likaså är han skitbra här, i rollen som optimistisk förälder vars värld kommer att rasera. Jag inser att jag börjar bli oemotståndligt förtjust i honom och tyvärr är han med för lite.