Recension: Kenny Starfighter – Dr Deo slår tillbaka (säsong 1)
Wollie bollie, Kenny är tillbaka!
Kultklassikern från 90-talet är tillbaka i rutan igen. Ännu en gång måste Kenny Starfighter försöka stoppa den onde superskurken Dr Deo från att lyckas med hans ondskefulla planer. Den här gången får han dock hjälp av andra.
1997 lyckades Kenny Starfighter fånga in den illaluktande superskurken Dr Deo. Deo sitter därför i tryggt förvar i en fängelsecell på Starfighters hemplanet Mylta. Dock råkade Kenny glömma kvar viktig utrustning på jorden. Utrustning som måste komma tillbaka till Mylta och galaxhjältarna igen. Men det är ingen som sett Kenny på över 20 år när Rådet ger order om att hämta tillbaka utrustningen. Då kliver Kennys kusin Penny Starfighter fram och tar uppdraget.
Samtidigt på planeten Jorden har flera barn mystiskt försvunnit. Ett av dem är Esters lillebror Milo. När Ester kommer hem från skolan upptäcker hon att även hennes föräldrar Sofia och Tyrone, som var med i originalseriens barnhjältegäng, har försvunnit. Tillsammans med vännerna Vincent och Errol börjar trion leta efter hennes familj och försöka ta reda på vad som hänt med alla barnen i staden.
Småkul men överdrivet töntigt
Som nittiotalist är det svårt att inte ha höga förhoppningar på Kenny Starfighters comeback i TV-rutan. När den klassiska signaturmelodin hörs i inledningen av första avsnittet förstår jag vad den äldre generationen måste ha känt när Kenny Loggins Danger Zone drog igång nya Top Gun-filmen. En härlig känsla spred sig i kroppen och jag tänkte: "Wollie bollie! Detta kommer att bli bra." Dock tog det inte mer än ett avsnitt innan jag förstod att det inte riktigt skulle bli lika bra som förr. Kanske beror det på att serien faktiskt vänder sig till en något yngre publik och inte 25+are.
För mycket är fortfarande så där roligt som tidigare versioner av Kenny Starfighter har varit. Samma dumma humor och korkade karaktärer som förstår lika lite som den minderåriga publiken som den vänder sig till. Det som den nya säsongen lider av är att man till stor del går till överdrift på dumhet och återanvänder skämt som jag inte ens tror att målgruppen på förskolor kommer att skratta åt. Med det sagt är det både en och två gånger som serien lyckas få den äldre publiken att skratta med skämt som antagligen går den yngre publiken över skallen.
Som alltid med Kenny Starfighter ska det också finnas en del som är mer spänningsfull. Det finns det även i årets säsong. Dock vågar man inte riktigt låta det spännande vara spännande, utan det ska ofta förlöjligas. Visst, likadant gjorde man även i tidigare versioner men då utan att överdriva i den grad att det blir töntigt.
Samma överdrift ser vi även i skådespelarinsaterna, vilket är en god tanke. I Kenny Starfighter ska nämligen även skådespeleriet vara så där larvigt som humorn. Men även här drar man på med alldeles för stora växlar och det blir istället överdrivet larvigt och töntigt. Att alla är över "over the top" gör att det ibland blir mer jobbigt än roligt. Simon J. Berger som Dr Deo, Katrin Sundberg som Amiral Angst och självklart Johan Rheborg är dock några som lyckas hålla sig på rätt sida och håller det på en rimlig och rolig nivå.
Kenny Starfighters återkomst i TV-rutan är som i tidigare versioner både rolig och spännande. Men dessvärre går det hela gärna till överdrift. Trots detta tror jag att serien kommer gå hem hos den lite yngre publiken, som faktiskt är målgruppen. Men för nostalgitittarna är "Kenny Starfighter – Dr Deo slår tillbaka" nog en besvikelse.