Oxygen (2021)
Mélanie Laurent kämpar för sin överlevnad i ny sci-fi-skräck.
Börja med att ta en nypa "Buried". Blanda sedan i en gnutta "2001: A Space Odyssey". Toppa till sist med ett uns "12 Weeks Later" och slutprodukten du får kan mycket väl vara Netflix:s nya sci-fi-skräck "Oxygen".
Filmens odiskutabla huvudkaraktär är Mélanie Laurents Elizabeth, som vid filmens start vaknar upp i en kryogenisk kapsel, utan minne om hur hon kom dit eller varför hon är där.
Till hjälp har hon endast kapselns operativsystem MILO (röst av Mathieu Amalric) som finns tillhanda för att svara på alla (nja, nästan alla) hennes frågor.
Med inspiration säkerligen hämtad från den klaustrofobiska premissen i Buried och HAL i 2001, får vi sedan följa Elizabeth i hennes kamp mot klockan när hon desperat försöker lista ut vad som har hänt och hur hon kan ta sig därifrån.
Först och främst, den alltid pålitlige Laurent är mycket övertygande i huvudrollen som Elizabeth. Att skådespela helt utan fysiska motpartners i över en och en halv timme är en bedrift som långt ifrån alla skulle klara av, och utan en högklassig talang som Laurent vid rodret hade filmen riskerat att fallera illa kvickt.
Istället för en skurk av materiell form är det nämligen den tickande klockan som Elizabeth behöver kämpa mot i Oxygen. Tack vare MILO:s återkommande varningar är Elizabeth varse om att syrenivån i kapseln sjunker i allt snabbare takt.
Tyvärr känns den livshotande faran aldrig riktigt kännbar för mig som tittare.
Filmen misslyckas med det mest grundläggande.
För att återigen jämföra med den klaustrofobiska kampen mot klockan som sker i en film som Buried är det där enkelt att visualisera den fara som kryper sig allt närmare i form av insipprande sand i Ryan Reynolds nedgrävda kista.
I fallet Oxygen är det enbart MILO:s påminnelser om sjunkande procentsatser som förväntas bidra med känslan av en alltmer oundviklig livsfara. Detta gör att det annalkande hotet mot Elizabeths liv aldrig känns riktigt greppbart, vilket gör att jag aldrig får den där ångestframkallande känslan som filmen hade behövt frambringa för att verkligen funka.
Vidare slänger sig filmen ofta och ledigt med högteknologiska termer som ibland gör det svårt för en vanlig Svensson som mig själv att – utan någon grundlig förklaring – till fullo förstå exakt vad det är som utspelar sig, och vad som står på spel vid varje givet moment.
Avslutningsvis så tror jag däremot inte att filmen – trots mina egna tveksamheter – kommer ha några problem med att hitta en publik. En mystisk, ”twistig” story som luckras upp för varje minut som går, tillsammans med ett tekniskt kapabelt filmskapande, kommer säkerligen rädda fredagskvällarna för många framöver.
VIDARE LÄSNING: