Röd (2022)
Brutal ärlighet möter fanatisk fluffighet.
Packa med dig skämskudden! Pixars "Röd" är inte för de lättbesvärade men definitivt värd de varma öronen.
Barnfilm har sedan sin födelse alltid agerat som symbolikens förlängda arm. Precis som de uråldriga sagorna så har berättelserna för de allra yngsta alltid tyngts med någon moralisk lärdom eller råd inför stundande tuffa tider. Ropa inte "varg" i onödan för då kommer ingen tro dig när besten väl lurar vid din dörr. Tala inte med främlingar i skogen för då kommer du sluta upp inuti monstrets mage. Lyssna på dina föräldrar för de vet bäst. Eller?
Barnfilmer är förvånansvärt brutala när man tänker efter. I Modig (2012) riskerar Meridas mamma att förbli en björn för alltid om dotter och mor inte enas, i Disneys senaste dunderhit Encanto (2022) utsätts huvudkaraktären Mirabel för utfrysning av sin egen mormor och vem kan glömma scenen vi inte pratar om i Big Hero 6? (2014). Livets hårda skola förkläs i roliga karaktärer och fantastiska miljöer men i grund och botten finns det alltid lite svärta i kärnan.
Det är därför Pixars senaste färgexplosion "Röd" är en välkommen tillkomst i samlingen. Den är brutalt ärlig men på ett lättsamt och framförallt lättsmält vis. Men det betyder inte att jag led (på ett bra sätt) mer än jag gjort till någon av tidigare nämnda filmer.
13-åriga Mei har alltid varit den perfekta dottern i sin kinesisk-kanadensiska familj. Hon har högsta betyg i skolan, hjälper till i templet deras familj vakar över och framförallt säger hon aldrig emot sin mor. Mei har alltid lyckats hålla sin energiska och smågalna sida från sin familj men det blir allt svårare att hålla locket på, speciellt när snygga killar kommer in i bilden. Inte nog med att det überpopulära pojkbandet 4-Town kommer till stan, till och med killen med sunkig bucket hat tvingar Mei att uttrycka sina kreativa känslor i suggestiva teckningar. När hennes mamma hittar dessa nertecknade fantasier blir Mei bokstavligt talat röd av skam.
Den natten, sprängfylld av ilska, förlägenhet och en och annan nypa hormoner, förvandlas Mei till en enorm röd panda. Det visar sig att denna transformation är en förbannelse som ärvs från kvinna till kvinna i deras familj och nu är det Meis tur att försöka kontrollera sin inre vilda best. Men vill hon det?
Med "Röd" visar Pixar att de kan ta även den minsta familjedispyt och forma om den till något makalöst. För att väcka känslor och inlevelse måste man inte gå till krig eller höja insatserna till astronomiska proportioner, ibland räcker det med en överbeskyddande mamma och en dotter som bara vill vara sig själv.
Det är en liten men detaljrik värld vi kliver in i med traditioner och oskrivna regler som är främmande för många men allt för bekanta för vissa. Detta är den första filmen från studion som är helt regisserad av en kvinna, Domee Chi, som står bakom märkliga och hyllade kortfilmen Bao (2018), och hennes berättande är träffsäkert och ofta ett slag rätt i magen.
Filmens starka sidor är de många momenten av brutal ärlighet som förhöjer ett redan jobbigt stadie i livet för en ung tjej men som också gör varje karaktär unik och framförallt underhållande. Att Mei förvandlas till en röd panda är en självklar metafor för hennes övergång till ung kvinna, en smärtsam och känslofylld transgression, som inkapsulerar hennes explosiva känslor, klumpighet och självklart obehag i en växande kropp. Men det är när hennes mamma, så milt en mor kan förmå, frågar om "den röda pionen har blommat" som berättelsen gör det plågsamt tydligt att den inte kommer hålla tillbaka på något.
En smärtsam men rolig metafor
Det finns vissa detaljer som är allt för parodiska för att vara underhållande och som snarare förminskar än förstärker men de flesta karikatyrer är underhållande. Att megastjärnorna Billie Eilish och Finneas O'Connell har skrivit pojkbandet 4-Towns låtar är en fin detalj som gör deras utsvävande konsert ännu roligare.
Pixar lider inte av samma skönhetssyndrom som Disney gör när det kommer till animation. Disneys dockliknande hjältinnor som Elsa från Frost (2013), Trassels Rapunzel (2010) och Moana från Vaiana (2016) började likna en arm av pinnkroppar och tefatsögon men den trenden börjar sakta dala bort, tack och lov. Röds animation är energisk, kolossal och besitter komisk tajming som om de uppfann konceptet. Den hade inte varit samma roliga och sympatiska berättelse utan lite fulhet och risker.
Packa med dig skämskudden och se "Röd" på Disney+ redan ikväll!