Awaken (2018)
En kärlekssång till kosmos.
Vad får man om man korsar en prisbelönad rymdfotograf och två ökänt pretentiösa regissörer? En naturdokumentär som onekligen är de längsta 74 minuterna i världshistorien.
MER LÄSNING:
När man hör namnet "Malick" vet man direkt vilken sorts film man kan förvänta sig. Terrence Malicks repertoar består av magnifika naturbilder, både i stort och smått, som han nyttjar på ett sätt för att framhäva människans relation till vår blå planet och varandra. Hans komplexa berättelser kan framkalla näsblod om man försöker förstå sig på dem för länge, men det innebär inte att hans filmer är dåliga. Samma beskrivning kan appliceras på Godfrey Reggio som gjort sig ett namn på svärmande dokumentärer, där Koyaanisqatsi är den mest kända.
Dessa stora namn är medproducenter till Tom Löwes "Awaken" och det är tydligt att de delar samma smak när det kommer till film. Det ska vara pampigt, det ska vara slow motion – och det ska inte finnas någon enkelt urskiljbar handling överhuvudtaget.
"Tagit fem år att framställa."
"Awaken" är ett dokumentärprojekt som har tagit skaparna fem år att framställa. Filmen är ett levande dokument som filmat det allra vackraste i trettio länder i hisnande 4K tonsatt till ännu mer majestätisk musik.
Med den meningen är hela verket sammanfattat. Varken mer eller mindre.
Jag är inte bitter för Awaken levererar faktiskt exakt det den utlovar. Den har aldrig utgett sig för att ha en fantastisk handling eller att den i egenskap av en dokumentär kommer att lära dig någonting nytt. Filmen är rätt och slätt en utforskning av människans relation till naturen och teknologin, och riktar även våra ögon till rymden som alltid omsluter oss. Löwe beskriver att han ville återuppväcka något primärt i publiken, ett genetiskt minne som sammanbinder alla från den hetaste volvobilen på E4:an till den morgonpiggaste bonden i Sri Lanka – vetskapen att vi alla lever på samma jord.
"En samling skärmsläckare utan musiken."
Det som talar emot "Awaken" är att den försöker tolka de fängslande bilderna åt publiken. Det finns väldigt lite utrymme att se något bortom bilderna än perfektion och livsglädje vilket blir kvävande och framförallt enkelspårigt. Det hjälper inte att Liv Tyler då och då hoppar in med intetsägande fraser som för att förhöja en sensmoral man redan uppfattat. Hennes repliker förvirrar mer än förstärker eftersom de väcker ett begär att leta efter en handling som inte finns där. Samtidigt hade filmen inte varit mer än en samling skärmsläckare utan musiken och Tylers övernaturliga stämma som får en att hoppa till då och då.
En sak är säker: att se "Awaken" på något annat medium än bioduk och dunderhögtalare är ett brott.