6 pärlor av Jacques Demy
Dyk ner i Jacques Demys filmografi med Johan Andreasson.
När det kommer till franska nya vågen sticker Jacques Demy ut ur mängden. Är du inte bekant med regissörens verk är det bara att låta dig guidas genom hans imponerande filmografi.
Först pandemi och sen krig. De senaste åren har författaren Martin Kristenson (som skrivit ”Frigjorda tider”, ”Vårt kära strunt” m.fl. ovärderliga böcker om populärkultur) allt oftare synts i en tröja med texten “I want to live in a Jacques Demy movie”. Det är en åsikt som förmodligen skulle delas av fler, om de bara visste vem Jacques Demy var.
Många har säkert sett, eller åtminstone hört talas om hans mest kända film, Paraplyerna i Cherbourg, men det är nog inte jättemånga som sett fler.
Jacques Demy slog igenom i början av 1960-talet, som en del av den franska nya vågen. Det var viktigt då, när nya vågen stod för det mest spännande och omtalade som skedde inom filmen, men i dag kan det skapa felaktiga förväntningar. Många tänker nog att nya vågen är lika med svartvita, pratiga och formellt avancerade ”svåra” filmer – men Demys rullar är färgglada, innehåller ofta mer sång än prat och är för det mesta inte svårare att hänga med i än en veckotidningsnovell.
Med det sagt så var Demy minst lika intresserad av att experimentera som sina generationskamrater, men hans experiment handlade mer om färg och form än om djärv klippning och naturalistisk, improviserad dialog. Han ville tala direkt till känslorna på samma sätt som en schlager eller en saga, och han ville att filmerna skulle vara lika snygga och medryckande som de bästa amerikanska filmmusikalerna från 1950-talet.
Här följer en kort presentation av hans bästa filmer. Jaques Demy blundade inte för tillvarons mörka sidor, men i hans filmer var livet ändå alltid som en schlager.
Lola (1961)
De allra flesta tycker att Paraplyerna i Cherbourg är Jacques Demys bästa film, men det finns de som föredrar hans debutverk, Lola.
Filmen handlar om en dansös som blivit övergiven av sin älskare, som gått till sjöss, och ensam uppfostrar deras son. I en till synes hopplös väntan på sjömannens återkomst blir hon uppvaktad av tre andra män, bland dem skummisen Roland som hon nog borde se upp för.
Det svartvita fotot i vidfilm är otroligt snyggt och musiken av Michel Legrand är inte sämre. Demy hade egentligen velat göra en ren musikal, och man anar inspiration från Hollywood, men pengarna räckte inte. Resultatet har blivit mer likt Marlene Dietrichs genombrottsfilm Blå ängeln – men Lola är inte alls lika tragisk. I Lola började Demy bygga upp det universum som flera av hans senare filmer utspelas i och några av rollfigurerna dyker upp igen.
Tillgänglig på: Cineasterna, Blockbuster, TriArtPlay och SF Anytime.
Änglabukten (1963)
Jacques Demys andra film kan inte riktigt mäta sig med föregångaren Lola eller den följande Paraplyerna i Cherbourg, men är ändå mycket sevärd och blev en stor publikframgång. Den kom till på grund av förseningar i produktionen av Paraplyerna och har den charm som under gynnsamma omständigheter uppstår när man måste jobba snabbt.
Historien är en omväxlande lättsam och melankolisk studie av beroende – i det här fallet hasardspel och kärlek. Det är lätt att identifiera sig med den banktjänsteman på drift som inte kan motstå vare sig kasinot i Nice eller en blonderad Jeanne Moreau.
Tillgänglig på: import-dvd och bluray.
Paraplyerna i Cherbourg (1964)
En sorts schlageropera, med musik av Michel Legrand, som blev Demys största framgång och gjorde den unga och änglalikt vackra Catherine Deneuve till en stjärna. Hon arbetar i en paraplybutik och är passionerat förälskad i en stilig bilmekaniker, spelad av Nino Castelnuovo. Men grabben blir inkallad för att kriga i Algeriet, vilket sätter käppar i hjulet för den unga kärleken.
Färgerna är komponerade in i minsta detalj, och allt från tapeterna till Deneuves klänningar matchar. Filmen är dessutom berättad helt och hållet genom Legrands låtar och innehåller ingen talad dialog.
Paraplyerna i Cherbourg är en av de mest älskade och originella filmmusikalerna genom tiderna. Trots den enkla, hjärtskärande historien lyckas Demy undvika klichéer och påträngande sentimentalitet och håller en sorts sval och lätt ton i skildringen av de heta känslorna. Håll utkik efter Roland från Lola, vars planer på diamantsmuggling i slutet av den filmen visar sig ha burit frukt här!
Tillgänglig på: Cineasterna, Blockbuster, TriArtPlay, SF Anytime, iTunes, Amazon Prime och Draken Film.
Flickorna i Rochefort (1967)
Tvillingarna Delphine och Solange är dans- och musiklärare, och spelas av de verkliga systrarna Catherine Deneuve och Françoise Dorléac. De längtar efter storstadslivet och ser sin chans att fly när ett turnerande danssällskap kommer till Rochefort för att uppträda på torget.
Mer än någon annan av Demys filmer är det här en hyllning till Hollywoods musikaler, och Gene Kelly dyker till och med upp i en biroll. Men samtidigt får vi en hel del fransk poetisk realism där dröm och verklighet smälter samman. Det finns ofta något melankoliskt över Demys filmer, men den här är helt genomsyrad av optimism och energi.
Tillgänglig på: Cineasterna, Blockbuster, TriArtPlay, SF Anytime, iTunes och Draken Film.
Flickan med åsneskinnet (1970)
Påkostad och mycket excentrisk filmatisering av en klassisk fransk saga. Jacques Demy har gett Catherine Deneuve rollen som en prinsessa som måste förklä sig för att avvärja ett oönskat frieri från kungen, som alltså är hennes egen far. Som förklädnad använder hon skinnet från en åsna som tillhört pappan.
Musiken är som vanligt av Michel Legrand och sagan blir stundtals så skruvad att den får drag av satir. Trots lysande enskildheter blir filmen inte helt lyckad som helhet. Kanske behövde Demys mycket livliga fantasi nån sorts grund i en igenkännlig verklighet för att inte spinna iväg lite väl högt upp i stratosfären.
Tillgänglig på: import-dvd och bluray.
Une chambre en ville (1982)
En sorts comeback för Demy, som inte haft några stora framgångar sen 1960-talet. Filmen hyllades av kritiker, men gick inte hem lika bra hos publiken, kanske för att den är betydligt mörkare än hans stora succéer.
Une chambre en ville är ännu en mycket originell musikal och skulle kunna beskrivas som en Paraplyerna i Cherbourg om strejkande arbetare. Dominique Sanda spelar en ung kvinna från överklassen som vill lämna sin brutala man (Michel Piccoli) för en stålarbetare (Richard Berry), trots att han är tillsammans med en annan kvinna.
Stämningen och de sociala konflikterna påminner om Les Miserables, men fokus ligger mer på kärlekshistorien än på hämnd och social revansch. Musiken är för ovanlighetens skull inte av Michel Legrand, utan av Michel Colombier.
Tillgänglig på: import-dvd och bluray.