Batman & Robin – en hyllning till den ultimata guilty-pleasure rullen

Framlidne Joel Schumachers superflopp "Batman & Robin" förtjänar knappast några superlativ. Duon mördade effektivt framgångssagan Batman på vita duken. Tramset och flamset som planterades i föregångaren Batman: Forever vattnades nu med nitroglycerin och spektaklet förargade både serienördar och filmfantaster. Batman & Robin är och förblir ett magplask ner i en ekande tom, infantil pool. Så långt är vi alla helt överens.

Varför har undertecknad ändå sett Batman & Robin minst trettio gånger? Varför njuter jag storartat vid varje obekväm inzoomning av gummiklädda genitalier och vältrimmade bakdelar? Varför slår mitt hjärta dubbelvolter vid varje likstel Schwarzenegger-ordvits? En djupt filosofisk fråga som gäckat människans förstånd sedan tidernas begynnelse. 

Jo, Batman & Robin är den ultimata guilty pleasure-rullen. So bad it´s good personifierad. Filmvärldens motsvarighet till en svettig McFeast med plusmeny – du vet att du kommer tillbringa resten av kvällen på toa och att dina inre organ kapitulerar, men frestelsen går helt enkelt inte att värja sig mot.

Jag kommer nu att presentera varför jag anser att "Batman & Robin" är den ultimata guilty pleasure-filmen.

Missa inte heller Filmtopps ranking av Batman-filmerna – från sämst till bäst!

Puns, puns och åter puns

Mr Freeze är ingen karaktär. Han är en ljusblå jukebox som enbart spelar ordvitsar av varierande kvalitet. Majoriteten av "skämten" är så fantastiskt dumma att mina cynismer helt kapitulerar för det annalkande skrattanfallet. Till slut är det inte möjligt att sitta uttråkad under genomtittning av Batman & Robin utan tittarens medvetande hamnar i en alternativ dimension där precis allt blir helt obegripligt komiskt. 

Hysteriskt felcastad läderlapp

Av alla hunkiga karlar i Hollywood är kanske George Clooney den sista jag kunde föreställa mig klå upp ligister som en nattens hämnare. Felcasting deluxe. Clooney fixar rollen som Bruce Wayne utan problem men i huvan och manteln stöter han minst sagt på patrull och ser mest ut som en lajvande mäklare på Comic Con. Givetvis höjer denna felsatsning underhållningsvärdet med drygt 1000%.

Uma Thurman - överspel som underhåller

Det finns smärtsamma överspel och njutbara överspel. Uma Thurmans Poison Ivy tillhör det sistnämnda. Ivy ges knappast något djuplodande karaktärsporträtt, men Thurman vet precis vilken sorts kalkon hon deltar i och grottar ner sig i skrikiga spandexdräkter och hänger sig i rollen som endimensionell skurk. Överspel är det absolut och i vilken annan film som helst hade hennes approach gnisslat rejält men i Batman & Robin funkar det som fröet i kapseln. Varje scen med Ivy är en innerligt tramsig njutning. 

Balls to the walls produktionsdesign

"We spared no expense" säger John Hammond om sin förhistoriska park och samma mantra är kompatibelt till Batman & Robins produktionsdesign. Allt från bankomatkort (!) till enorma inspelningsplatser är uppumpade till bristningsgränsen i ett myriad av skrikande färger och geometriskt omöjliga former. Batmobilen ser ut som ett fyrhjulsdrivet rave-party och gummidräkterna tar varje chans att beundra den mänskliga anatomin. Batman & Robin ser ut som en livs levande feberdröm.

Soundtracket

Här bjuder jag inte på några tvetydiga komplimanger eller arroganta klappar på axeln. Elliot Goldenthals musik passar tonen utmärkt och är ett genuint kompetent filmmusik. Nuff said. 

Avslutningsvis...

Det är lätt att raljera och dra in enkla poäng men sanningen är tyvärr den att Batman & Robin är en riktigt undermålig rulle som gravt missförstår källmaterialet. Resultatet av en kreativ blunder och en smula hybris möts i en ohelig allians. Dock är det ofrånkomligt att den är en vidunderlig skrattfest, även om det oftast är på sin egen bekostnad och förtjänar därför titeln som den ultimata guilty pleasure-filmen. Passa på och damma av DVD-hyllan och unna dig ett gott skratt i dessa tider av värmebölja och annat elände. 

För fler krönikor --> Scrolla vidare!