Barndomsfavoriter: Håller verkligen Bad Boys idag?
Med "Bad Boys For Life" på biograferna är det dags att se om den ursprungliga gamla actiondängan.
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa artikelserien ”Barndomsfavoriter – Håller de idag?” tar avstamp.
Min uppgift är att bänka mig i TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för actionkomedin Bad Boys att möta vuxenlivets obönhörliga blick. I regissörsstolen sitter ingen mindre än Michael Bay och framför kameran får vi avnjuta Will Smith och Martin Lawrence. Mycket nöje!
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
En sprakande skrattfest.
Vad mina barnögon såg.
Bad Boys nådde filmpubliken 1995 och undertecknad lade vantarna på den omkring 1997 – vid nio års ålder. Smiths och Lawrences rappa replikskiften satt som skrattladdade uppercuts direkt på min pubertala garvmuskel. Bad Boys dialog var tokrolig och att se ett munhuggande radarpar spy galla över varandras tillkortakommanden samtidigt som patronerna ven längst deras tinningar var som sammet för min själ.
Vuxenblickens dom.
Den dynamiska duons kemi är tack och lov fortfarande intakt. Att skåda radarparets roastningar av varandra är fortfarande duktigt skojigt. So far so good. Dock är alla filmer som bekant en produkt av den kulturella och politiska kontext som råder under skapandets stund och jag har inga som helst problem med det fenomenet. I Bad Boys luktar det dock rätt mögligt när en majoritet av skämten går ut på bögskräck och hur Martin Lawrence karaktär inte får ligga med ”the old ball and chain” där hemma. Detta var säkert edgy humormaterial 1995 men dassigt värre 2020.
Coolaste actionrökaren i stan.
Vad mina barnögon såg.
Det vilar en nästan kosmisk samhörighet mellan Michael Bay och tolvåriga pojkar. I mitt fall var det en match made in heaven. Bay bjöd mig på allt jag suktade efter att ha konsumerat Turtles, Thunder Cats och Biker Mice From Mars i pojkrummet under åratal. Bad Boys injicerade patroner, blod, explosioner och knarkuppgörelser direkt in i mitt blodomlopp och mina outvecklade kulturella smaklökar stod inför en vägskifte av explosivt mått.
Vuxenblickens dom.
Bad Boys har sannerligen stämpeln ”1995” brännmärkt på samtliga bildrutor – på gott och ont. 80-talets skottsäkra buddy-cop-recept följs fortfarande plikttroget, men destilleras här genom 90-talets stilistiska pottpurri med distade gitarrslingor, slow-motion och en mix av frenetisk klippning och svepande kameraarbete. Resultatet är rätt skoj. Jag har inga problem med att actionbiten är kraftigt tidsstämplad utan uppskattar det snarare med en liten glimt i ögat. Svårt att ta på allvar? Absolut. Underhållande? Definitivt.
Emotionell tyngd.
Vad mina barnögon såg.
Nu tror kanske en majoritet av vår läsarbas att undertecknad drar en så kallad ”rövare”, men jag minns att jag blev väldigt illa berörd av Bad Boys. Närmare bestämt av relationen mellan Julie (Teá Leoni) och hennes roommate Max (Karen Alexander) som blir brutalt mördad av filmens antagonist, knarkbossen Fouchet (Tchéky Karyo). Jag identifierade starkt med den personliga hämndhistoria som började ta fart och vill minnas att jag stod upp och skrek mot TV:n under filmens explosiva slutminuter.
Vuxenblickens dom.
Nä, nu blir jag nästan orolig för mitt yngre jags emotionella tillstånd. Det finns knappt någonting att knyta några emotionella trådar till alls i Bad Boys. Relationen mellan Julie och Max ges en (!) kort scen. En scen som klockar in under strax under 90 sekunder. Filmen är adrenalinpumpande actiondänga från början till slut och förarna i skutan dessutom klockrent medveten om detta faktum.
Domen: håller Bad Boys idag?
Svaret blir ett ytterst ambivalent nja. Kemin är fortfarande intakt mellan superstjärnorna i fronten, men en majoritet av humorn känns dassigare än en offentlig toalett under vinterkräksjukan. Den Bayerska actionbiten känns charmigt daterad genom 90-talets stilistiska sil, men det räddar tyvärr inte Bad Boys från att kännas trött och ofräsch – tyvärr.
För mer läsning, spana också in vår recension av Bad Boys For Life.