Barndomsfavoriter – håller "jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det dags att damma av uppföljaren Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren från 1998. I huvudrollerna ser vi Jennifer Love Hewitt och Freddie Prinze Jr och sadisten bakom kameran stavas Danny Cannon. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs. mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Slasher på solsemester!

Vad mina barnögon såg: omväxling förnöjer som bekant och även i filmens värld kan det vara en ren mirakelkur att byta den grådassiga vardagen mot solsken och bad. Personligen har alltid varit på tok för neurotiskt lagd för att hänge mig åt min inre globetrotter så jag sökte geografiskt ombyte i Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren. Bahamas var ett klockrent resmål för att insvepa mitt sinne i ännu mer skräck alá psykotisk regnrocksgubbe.

Vuxenblickens dom: Ja, vad hände här egentligen? Det geografiska omplaceringen presenterar så många logiska övertramp och ansträngande hjärngympa att premissen helt faller ihop. Hur mördarna, rent logistiskt, lyckas genomföra denna mordiska kupp besvärar sig aldrig filmen att berätta och min återtitt präglades därför av frustrerande tankenötter när jag istället ville hänge mig åt slasherns enkelspåriga skoj. Kanske behövde ensemblen en semester? Känns inte helt omöjligt.

Plywoodplatta karaktärer

Vad mina barnögon såg: det var inte bättre förr men det var bra mycket enklare. Jag sökte inte mångbottnade, komplexa karaktärsporträtt utan nöjde mig one-liner spottande papegojor som är bekväma att vila de pubertala ögonen på. Och det gick minst lika bra. Sorgen grep tag i tonårshjärtat varje gång en stackars krake fick en rakbladsvass krok genom struphuvudet och ofta blev den överväldigande.  

Vuxenblickens dom: barndomens skimmer är lömskt och bedrägligt men den här gången segrar mitt goda omdöme över nostalgins trygga famn. Karaktärerna i Jag vet vad du gjorde förra sommaren är odrägligt platta. Den lätt post-moderna snärt huvudpersonen Julie var utrustad med i originalets inledande tio minuter är nu helt bortblåst och hennes stall av kompanjoner består uteslutande av kåta snubbar, egocentriska tuffingar eller mystiskt ödmjuka mjukisar. I vuxen ålder är det en fröjd att låta dem gå sitt blodiga öde till mötes.

"Alltså, jag bara MÅSTE ha en fortsättning. När kommer trean?" 

Vad mina barnögon såg: precis som originalet slutar Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren med en blodisande cliff-hanger. Julie som till synes övervunnit sin demoniska nemesis blir indragen under sängen av krokmannen och sedan rullar credits. Jag var knockad. Helt utslagen och varenda por i kroppen skrek efter mer.

Vuxenblickens dom: 2006 såg en avslutande film dagens ljus, I'll Always Know What you Did Last Summer, men då hade min kroppsliga och själsliga utveckling gått filmserien förbi. Denna återtitt bekräftar att mitt liv gått i rätt riktning. Filmen är långtråkig, ologisk och tar sig själv på större allvar än ett Bergman-maraton och det är usla komponenter för en slasher-uppföljare. Detta är mitt sista besök hos krokmannen och det är inte en bekantskap jag kommer att sakna.

Domen: håller "Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren?"

Svaret är ett obönhörligt och isande kallt nej. Uppföljaren stampar i samma blodstänkta fotspår där originalet slutade och kraschar ner i becksvart tom monotoni. Jag kommer fortsätta att undvika trilogi-avslutaren och känner mig övermätt på regnponchos för resten av mitt liv. Tack för mig, nu behöver jag kräkas i närmaste klosett. 

Relaterade artiklar:

Barndomsfavoriter: "Jag vet vad du gjorde förra sommaren"
Barndomsfavoriter: "Mumien" (1999)