Barndomsfavoriter: Håller "Daredevil" (2003) idag?
Dags för djävulen att vässa till hornen?
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Ingen Marvel-fantast har väl lyckats undgå att Daredevil ska ges nytt liv på Disney+? Ett ypperligt tillfälle att återbesöka djävulens debut på vita duken: det är dags för Daredevil att möta vuxenblickens dom. Välkommen till ännu en avsnitt av artikelserien barndomsfavoriter. I djävulskostymen ser vi Ben Affleck som får sällskap av Jennifer Garner, Colin Farrell och Michael Clarke Duncan.
Min relation till "Daredevil"
Året var 2003 och undertecknad befann sig i kulmen av sitt kroniska superhjälte-beroende. Sam Raimis Spider-Man hade förändrat mitt liv året innan och nu nådde min aptit inga gränser. Mina käkar stod på vid gavel, redo att sluka varenda spandex-prydd filur jag kunde lägga vantarna på. Daredevil såg jag på biopremiären och älskade varenda sekund. Äntligen en hård, mer jordnära hjälte som faktiskt åkte på en hel del däng. Jag minns att min filmsmak i det här skedet i livet började ta form och att SVT:s filmkrönikan var veckans höjdpunkt. Dock kunde jag inte för mitt liv förstå varför Orvar Säfström plockade fram sin vassaste såg när han recenserade Daredevil, den var ju oändligt mycket ballare än Spidey. Hur klarar filmen min återtitt? Läs vidare!
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.
Blöj-metal och ninjasparkar
Vad mina barnögon såg: Gud vad skönt att slippa orkestrar. Fioler och trumpeter kunde slänga sig huvudstupa in i närmaste betongvägg. Varför skulle jag vilja se rumpsmiskande superhjältar bråka loss till pretentiös klassisk musik när nu-metal äntligen börjats spela på våra radiostationer? Daredevils soundtrack var magnifikt. Jennifer Garner ninjade loss till Evanescence brakhit "Bring Me To Life" och till i princip samtliga brännande scener ljöd nu-metallens fräcka toner. En tonårskilles paradis.
Vuxenblickens dom: Om det är något som daterar en film så är det omotiverad, licensierad musik. Daredevil känns som en relik från en svunnen, ängslig tid. En mossig gammal eka bredvid Marvel och DC:s mäktiga hangarfartyg. Musikvalen är en nyckelkomponent i hur otroligt mossig Daredevil känns. Soundtracket varken passar filmens tematik eller look och känns som några kostymnissars cyniska taktik att locka in kidzen, och det funkade ju bevisligen på undertecknad.
Campy och/eller mörker
Vad mina barnögon såg: Daredevil bjöd på andra bullar än Spider-Mans sockersöta äventyr. Matt Murdocks ninja-flickvän genomborras av en sai, Kingpins knäskålar krossas och superhjälten själv har inga problem med att nonchalant låta skurkar delas på mitten av på tunnelbanespåret. Så. Jävla. Coolt.
Vuxenblickens dom: Johnson har en tydlig vision med Daredevil. Han vill skildra superhjältelivet bortom all glamour. Han trycker upp samtliga brutna ben, mörbultande psyke och det sociala ingenmansland som våghalsen smutsigt kravlar sig igenom i ansiktet på oss. Intentionen är mycket god men genomförandet svajar ordentligt. Tonen pendlar mellan gravallvarlig dödsdans och rent fjanteri där ovan nämnda soundtrack och töntiga "suit up"-montage skickar en dolk genom den seriösa ton regissören vill omfamna. Om du lägger till vilsna skådespelare, pajig CGI och actionscener som lattjar lite väl med fysikens lagar och du har en soppa som smakar blä.
Den funktionsvarierade superhjälten
Vad mina barnögon såg: Superhjältars olika signum brukar vara deras extraordinära förmågor. Den ena kan flyga, spinna nät eller blir en grön, 200 kilo tung humörsvängning, men här kommer en vars selling point var att han inte kunde se – stentufft. Jag älskade konceptet och omfamnade Matt Murdock med hela min pubertalsvettiga famn.
Vuxenblickens dom: Jag tjatar mig ibland rödsprängd om mångfald i superhjältegenren. Alla karaktärer behöver inte antingen vara rappa, kaxiga stollar eller tystlåtna surpuppor. Det finns plats för många fler personligheter och karaktärsdrag och en blind superhjälte är svincoolt. Blindheten är den klart bästa aspekten av denna filmatisering. Filmskaparna hittar hyfsat finurliga vägar att förklara hans "radarkraft" och lyckas snickra ihop några scenarion där hans övriga förstärkta sinnen löper amok och då lyckas Johnson spänna dramatikens båge en stund. Blindheten skildras på ett adekvat vis i Daredevil.
Domen: håller Daredevil idag?
Svaret är nej. Mark Steven Johnson har en tydlig vision att skildra det smutsiga superhjältelivet, vardagen under manteln, men saknar verktygen och förmågan att realisera detta. Tonen flackar mellan dödsseriös wannabe-noir och rent trams (vem kan ha tyckt att fighten vid lekplatsen var en bra idé?). Daredevil är inte usel, Murdocks krafter gestaltas på ett kul sätt och ibland lyckas mörkret faktiskt engagera, men det är too little, too late.
Är du ändå sugen på att avnjuta Våghalsens äventyr så se istället om den alldeles ypperliga första säsongen av Netflix-serien och låt din gamla DVD-rulle stå kvar i hyllan och samla damm.
MER LÄSNING: