Hero gradient image

Barndomsfavoriter - Håller de idag? Del 1: The Mask

Fredrik Edström | Artikel
09 september 2018
Fredrik Edström | Artikel
09 september 2018

Har tidens tand varit skonsam mot Jim Carreys limegröna alter-ego?

Foto: New Line Cinema

Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa en ny artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter - håller de idag?

Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för år 1994:s komedibomb The Mask.

Jag har delat upp filmen i fyra segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Jim Carreys show

Jim Carrey som masken med mycket pengar i händerna
Foto: New Line Cinema

Då:

Året var 1994 och namnet Jim Carrey rimmade så gott som med ordet gummiansikte. Resterande delen av 90-talet skulle förvandlas till en tour de force där filmfans, i synnerhet modell mindre, skulle falla som käglor för Carreys talanger. The Mask gav Carrey ytterligare svängrum än tidigare komiska urladdningar, mycket tack vare fräsch digital teknik.

The Mask är en "balls to the wall"-komedi spetsad med nitroglycerin och looney toons. Som barn skrattade jag tills tårarna sprutade och jag törs nog påstå att Carreys uppvisning formade det populärkulturella matvrak jag är idag.

Nu:

Humor åldras som bekant kvickare än CGI-effekter från tidigt 2000-tal. Idag upplever jag Carrey mer som en showman än ett komiskt geni. Ofta är hans excentriska stil påfrestande men stundom ett rent nöje att beskåda.

Dansnumren är spektakulära och Carreys talang att levandegöra ett decimetertjockt, limegrönt smink med enorma löständer proppade i munnen är inget annat än beundransvärt. Dessutom skrattade jag högt åt skämt som helt flög över huvudet på mitt yngre jag. Flertalet gånger rivs fjärde väggen, på ett manér inte helt olikt Deadpools, och referenserna haglar. Allt från Gone With the Wind till tramspopbandet Hanson ges lavetter och ofta är det helskoj.

En smula mörker

Peter Greene i The Mask
Foto: New Line Cinema

Då:

The Mask var en högaktad komedi i mina barnögon. Inte enbart tack vare den excentriska komedin utan för att den även var lite tuff.

The Mask innehöll gangsters med mindervärdeskomplex, vapen och några ordentliga dödsfall. Jim Carreys protagonist Stanley Ipkiss första åtagande som masken är att utkräva hämnd på två orättvisa bilmekaniker á la avgasrör i anus samt att råna den bank han jobbar på. Som barn agerade dessa scener främst transportsträckor till nästa skrattsalva, då mycket gick helt över huvudet på mig, men nog förstod jag att det var tufft!

Nu:

Ibland är barndomens skimmer lite enklare att få vistas i. Mina analytiska glasögon förmår jag inte stänga av och i fallet The Mask blir därför detta mörker ofta malplacerat och underligt.

Dock är detta inte bara av ondo. Denna tonala dissonans bidrar till att The Mask faktiskt karvar sig en egen plats i minnet. Komedin marineras i en mix av body-horror, skräck och superhjälte-influenser och visst ryggar smaklökarna stundtals tillbaka, men lika ofta är det en uppfräschade smak som sprids i munnen.

Specialeffektskalas!

Ögon och tunga sticker ut på The Mask
Foto: New Line Cinema

Då:

De absoluta höjdpunkterna var trots allt när datoreffekterna tog över och förstärkte Carreys insatser. Ögon som poppade ur sina hålor, gummilemmar som svajade fångade mitt yngre jags innersta fantasier. The Mask var en våt dröm där skiljelinjen mellan tecknad film och verklighet suddades ut och saliven rann längst mungiporna av skratt.

Nu:

Effekterna har givetvis åldrats, men i min vuxna cynism var jag inställd på en betydligt hårdare lavett. Effekterna brukas först när verkligheten inte räcker till och ser hyfsat bra ut – fortfarande.

Dock kittlar inte dessa digitala urladdningar mina skrattmuskler längre. Ofta distraherar effekterna från Carreys prestation och irriterar mer än de underhåller. Idag vill jag se aktörerna under smink och kostym, inte dölja dem.

Sammanfattningsvis:

The Mask i dansskrud
Foto: New Line Cinema

The Mask är en märklig film. En stundtals tröttsamt over-the-top komedi som ändå når fram genom en stekhet Jim Carrey. Mina vuxna sinnen blir förvisso stundtals mörbultade, men The Mask har fortfarande massor av märkligt mörker och talang att uppvisa!

För annan underhållande artikelserie, spana in Fredrik Edströms texter om Filmserierna som spårade ur!