Recension: Passengers (2016)

anglo_2000x1025_passengersmoviestill-e1473184876958-1600x720

Film: Passengers (2016)
Regi: Morten Tyldum
Manus: Jon Spaihts
Med: Chris Pratt, Jennifer Lawrence, Michael Sheen m.fl.
Genre: Sci-fi, drama
Speltid: 1 tim 56 min

Ett rymdskepp fyllt med tusentals passagerare är på väg till en koloniplanet. Resan dit är hundratjugo år lång och därmed är skeppets passagerare nedsövda för att senare vakna i tid till landning. Men allt går inte enligt planerna när det uppstår ett tekniskt fel i sängkammaren och resultatet blir att två passagerare vaknar, nittio år för tidigt…

Upplägget för Passengers är oerhört intressant, och i berättelsen finns absolut någonting fräscht. Jag hade förhoppningar om att filmen skulle vara allt annat än en blockbuster i mängden, men ack så fel mitt naiva jag hade. Passengers är varken någon ny Gravity, eller Interstellar. Filmen är alldeles för ytlig och fångar inte känslan av att rymden är otäck.

Men det som grämer mig mest med Passengers är dess tempo och skaparnas val av vad som behöver mer tid och vad som behöver mindre. Tyldum och hans kollegor har inte varit blyga med att ta fram saxen i klipprummet. De partier som behöver bra med tid och behandlar berättelsens mest rörande teman – så som längtan och svåra val – är sönderhackade och dränkta i montage. Det känns som att Tyldum har haft en poster av den långsamma rymdfilmen Moon (2009) på sitt kontor för att påminna sig själv om vad för typ av film han inte vill göra. Och det straffar sig.

LÄS OCKSÅ: Recension – Rogue One: A Star Wars Story (2016)

Passengers är visuellt läcker, men samtidigt för polerad för sitt eget bästa. Historier som ska kännas äkta, känns inte äkta när de fullkomligt målas över av Hollywoods retuscheringspenslar. Det blir inte heller bättre av att vi får se det amerikanska filmimperiets just nu största stjärnor uppsminkade framför oss.

Detta betyder givetvis inte att Pratt och Lawrence inte gör ett bra jobb. Men för att vara ett klaustrofobiskt relationsdrama får duon gå loss alldeles för lite. Men när de väl får chansen att verkligen agera ut, glimrar det till och känslan av att filmen är plastig, försvinner genast.

Bäst: Jennifer Lawrence. Hon kommer att kunna ha en lika prestigefylld karriär som Meryl Streep.

Sämst: Att Tyldum skyndat sig genom det som gör berättelsen så intressant.

betyg_2

Axel Diedrichs

Redaktionschef och medgrundare av Filmtopp.se. Aspirerande manusförfattare och cineast.
UA-71883076-1