Ingmar Bergmans bästa filmer: 1967-2003

Här fortsätter min lista över Bergmans bästa filmer. Den här gången sträcker sig listan från år 1967 till 2003. Del 1, som sträcker sig mellan 1946 till 1966, hittar du här.

6. Vargtimmen (1968)

Max von Sydow kollar på en brinnande tändsticka i "Vargtimmen"

”Vargtimmen” skulle kunna beskrivas som Ingmar Bergmans tagning av expressionistisk skräckfilm. Precis som ”Persona” och ”Såsom i en spegel” återkommer även här Bergmans tematik om ”kannibalism” eller ”vampyrism”, som syftar på människan njutande av den andres lidande.

I ”Persona” greppar Elisabet Almas blodiga arm och suger bokstavligt talat blodet från hennes öppna sår. I ”Såsom i en spegel” finner David njutning i att författa om sin dotters växande psykiska ohälsa. I ”Vargtimmen” läser Hustru Alma sin make, konstnären Johan Borg, dagbok och vältrar sig i hans utlägg om mardrömmar och ångest. Hur han förlöjligas på en bjudning hos den lokala överheten, för att sedan få en psykisk kollaps och brottas mot sina förbjudna begär.

”Vargtimmen” är en komplex film som i stor utsträckning behandlade den kris Bergman själv genomgick under mitten av 60-talet. I den intervjubaserade antologin ”Bergman om Bergman”  berättar regissören om hur Johan Borg plågas av sitt konstnärskap: ”Han kommer inte ifrån det. Det är alltså inte tal om en gåva eller något som är pålagt. Det finns ingen utom­världslig relation. Det finns där bara en sjukdom, en perversion, en kalv med fem ben. Han ser mycket brutalt på situationen.” Som enligt IngmarBergman.se verkar ha varit ett väldigt likt förhållande Bergman själv hade till sitt konstnärskap.

5. Saraband (2003)

Foto: Sveriges Television AB
Foto: Sveriges Television AB

Bergmans sista film ”Saraband” är en gripande liten pärla om Johan och Marianne ur TV-serien ”Scener ur ett äktenskap”. Här befinner de sig i sin ålders höst när Marianne efter 30 år bestämmer sig för att träffa sin förre detta make igen.

Utöver huvudkaraktärernas återseende handlar ”Saraband” om Johans kalla förhållande till sin son Henrik (Börje Ahlstedt) och Henriks i sin tur komplicerade förhållande till sin dotter Karin (Julia Dufvenius).

Hela skådespelarensamblen gör ett fantastiskt jobb. Liv Ullman och Erland Josephsson är tillbaka i sina roller och trots att det gått trettio år sen sist känns det vackert och trovärdigt. Bergman har själv sagt att filmen är mycket biografisk och att den till stor del handlar om hans egen relation till en av sin söner (jag skulle nog gissa på de flesta av dem).

4. ”Scener ur ett äktenskap” (1973)

scener_ur_ett_aktenskap_8_1

Nu kan det tyckas att jag går utanför filmlistan när jag nämner TV-serien ”Scener ur ett äktenskap” men TV-serien klipptes ner till en drygt tre timmars lång film och det är bara filmversionen jag har sett.

Johan och Marianne är till synes det perfekta paret. De har gemensamma intressen, härliga samstämda skratt och slänger fina blickar till varandra. Deras relation är raka motsatsen till deras vänners som istället krisar. Fast är de verkligen så perfekta och vad händer om deras uppmålade konststycke börjar krackelera?

Att göra TV-serie på detta sättet var ett oväntat och på många sätt modigt drag av Bergman. Detta sågs på denna tiden som ett mindre fint format och med detta i tanke fick regissören en riktigt stram budget att filma allt för. Fast tvärtemot vad många trott blev ”Scener ur ett äktenskap” en internationell succé som moderniserade TV-serieformatet för alltid.

3. Viskningar och rop (1972)

Cries-and-Whispers

I en stor 1700-tals herrgård ligger Agnes (Harriet Anderson) döende i cancer. Snart kommer hennes två systrar (Liv Ullman & Ingrid Thulin) dit för att vaka över hennes dödsbädd och knyta an med henne. Problemet är de besökande systrarnas självupptagenhet. Den enda närhet Agnes får är av sin kärleksfulla tjänstekvinna Anna.

Gradvis får vi händelser berättade för oss om vad som format systrarnas agerande.

Något som jag tycker särskiljer ”Viskningar och rop” från all annan film är användandet av färgen rött. Rött går som ett tema genom hela filmen, både i scenografin men också vid varje berättelse om systrarnas liv. Då sveper en röd nyans över filmduken för att sedan försvinna igen.

Den röda scenografin var en kamp att fånga på film för Bergman och Nykvist. Dels för att rött var svårare att fånga på dåtidens färgfilm, dels för att den röda dekoren kunde reflekteras hårt i alla ansiktsbilder. Bergman och Nykvist kämpade länge för att jobba fram en teknik för att lösa problemet och tillslut vann de striden. Resultatet blev en Oscar för bästa foto. 

Filmen Oscarsnominerades i ytterligare fyra kategorier: bästa regi, bästa film, bästa originalmanus och bästa kostym.

2. Höstsonaten (1978)

höst

Eva (Liv Ullman) lever ett stillsamt liv med sin make Viktor (Halvar Björk). Eva är till synes nöjd och tillfreds med sin tillvaro, men under ytan är det mer tumult. Hela hennes liv har hon strävat efter sin moders kärlek och lika länga har hon hatat henne för att ständigt åsidosatt henne. En dag bestämmer sig Eva för att bjuda hem sin mamma (Ingrid Bergman) för att bo hos henne och Viktor i några dagar. Ett besök som kommer röra upp starka känslor ur det förflutna.

När stormen väl bryter ut så stormar det ordentligt. Här levereras intensivt skådespel fångat med skickligt kameraarbete och insiktsfull dialog som modigt och mångsidigt brottas med ett laddat ämne.

Under arbetet med ”Höstsonaten” hade Ingmar oväntade svårigheter med Ingrids skådespel. Hon hade nämligen redan lärt sig alla repliker och gjort klart för sig exakt hur de skulle ageras, men dessa föreställningar skar sig totalt mot Bergmans. Han tyckte hon spelade över fullständigt och att allt de filmade de första dagarna var värdelöst. Problemet var att Bergman inte visste hur han skulle berätta det för henne, denna världsstjärna. De slet varandra till tårar. Det intressanta här som Ingrid ska ha en stor eloge för, är att direkt efter Ingmar krävde att hon skulle se materialet de filmat, som i en handvändning, ändrade hon sitt skådespel efter Ingmars anvisningar. Det ska väl tilläggas att det som vanligt, när det kommer till Ingmar Bergman, finns lite olika utsagor om detta.

1. Trollflöjten (1975)

Bergmans filmatisering av Mozarts ”Trollflöjten” blev kraftigt omdiskuterad. Varför? Jo, det var den dyraste produktion SVT någonsin satt upp. Återigen verkade Bergman favoriseras framför andra regissörer och den stora budgeten på 4,1 miljoner kronor skulle göra det svårt för mindre kända namn att få igenom sina filmer. Dessutom, skulle en filmad operauppsättning kunna dra jämnt med den höga budgeten? Faktiskt. Filmen blev en stor internationell framgång och gick till och med plus.

I ”Trollflöjten” får vi följa prins Tamino och fågelfångaren Papagenos kamp i att rädda prinsessan Pamina från hennes far, överprästen Sarastro. En klassisk och enkel saga. Tack och lov får jag väl säga med tanke på hur svårt det var att hänga med i delar av den otextade lyriken.

Bergman och klassisk musik är en självklar kombination och det märks att Bergman hade roligt när han jobbade med Trollflöjten. Bildberättandet ligger i konstant harmoni med musiken. Hans känsla för melodramatiska utspel får utrymme samtidigt som hans allt för ofta förbisedda humorkvalitéer får skina. Dessutom sätts Bergmans återkommande tema illusionen på sin spets.

”Här finns illusionsteaterns ädla magi. Ingenting är, allting föreställer. I samma ögonblick som ridån går upp manifesteras överenskommelsen mellan scen och salong: Nu diktar vi tillsammans!” – Ingmar Bergman

Föreställningen är filmad i två studios uppbyggda för att se ut som Drottningholms slottsteater. Publiken är filmad I Bergmans egen studio på Fårö. Mitt i filmen skyltas det för fem minuters paus. Fast inte för biopubliken, utan för teaterfolket. Vi får se hur de underhåller sig med böcker och serietidningar bakom kulisserna. Sminkar sig i sina loger. Diskuterar föreställningens första hälft. Genialt.

”Trollflöjten” var inte bara en film olik alla Bergmanfilmer jag har sett utan också en av de snyggaste, vilket säger en hel del. Bravo, vilket imponerande hantverk! Ingmar Bergman är helt klart en av filmhistoriens skickligaste regissörer, passa på att läsa mer om Bergman och hans roll i svensk filmhistoria.

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.

About Eric Diedrichs 735 Articles
Ansvarig utgivare, chefredaktör och medgrundare av FIlmtopp.se. Oavsett om du håller med om vad jag skriver eller inte, kommentera gärna. Det finns alltid nya infallsvinklar att diskutera film med.

1 Comment on Ingmar Bergmans bästa filmer: 1967-2003

6 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.